Därför blev besöket i Svenska kyrkan i slutet av augusti en stark upplevelse. Under Prideveckan i Stockholm besökte Alicja Cykowska och hennes fru Kamila en kyrka och mötte istället för fördömanden ett smärre hav av regnbågsflaggor. Där fanns en utställning om hbtq-personer och de deltog även i en regnbågsmässa.
– Det är så otroligt annorlunda från vad folk upplever i Polen. Vi känner oss accepterade och säkra. Här kan vi göra normala saker som att hålla varandra i handen, kramas i det offentliga och säga att vi är gifta. Här behöver jag inte vara spänd över att något tråkigt kan hända bara för att jag vill leva öppet, säger Alicja Cykowska.
Känner sig hotade
Hemma i Warszawa hade hon och Kamila varsin bostad, bra och välbetalda jobb, vänner och familjer. Alicja Cykowska hade möjlighet att flytta över till den svenska filialen inom företaget hon arbetar i, så sedan i våras är hela vardagen utbytt mot en hyrd andrahandslägenhet i södra Stockholm, där Dagens ETC hälsar på. I Sverige saknar de en bekantskapskrets, allt är dyrare och Kamila har svårt att hitta ett jobb. Ändå känner de stor glädje.
Alicja Cykowska och hennes fru tillhör en växande grupp polska hbtq-personer som inte längre står ut med den institutionella homofobin i hemlandet. De känner sig hotade och förföljda av sina makthavare, och de flyr till länder där de kan leva i frihet.
I grund och botten är de hbtq-flyktingar från ett annat land i EU – en union som egentligen ska vila på gemensamma värderingar och tolerans.
Våldsamma attacker
Det är svårt att peka ut någon särskild sak som fick dem att fatta beslutet om att lämna Polen. Det handlade mer om en serie sammanlänkade händelser. Om det allt mer fientliga och otrygga klimat som eldats på av makthavarna, kyrkan och deras våldsamma sympatisörer.
En viktig händelse var i juli 2019 när flera tusen högerradikaler, fotbollshuliganer och lokalbor gick till attack mot det första Pridetåget som arrangerades i Bialystok, en konservativ stad i östra Polen. Några hundra människor deltog i Pride och de bombarderas med tegelstenar, fyrverkerier och ägg. Dussintals skadades.
Två månader senare avvärjde polisen ett bombattentat mot ett annat Pridetåg, i staden Lublin. En man och en kvinna hade konstruerat en egen bomb av gasbehållare och fyrverkerier, som hade åstadkommit förödande skador om den hade utlösts.
– Förra året var fruktansvärt. Jag och Kamila deltog inte själva i Bialystok, men vi led i flera dagar efteråt och hade så svårt att ta in allt. Samtidigt gick den polska katolska kyrkan ännu mer på offensiven och ärkebiskopen kallade oss för en ”regnbågspest”, berättar Alicja Cykowska.
– I Polen talar politikerna och kyrkan om att hbtq ”förstör familjer”. Jag förstår inte hur? Det är ju de som har förstört min familj, eftersom jag tvingats migrera till ett annat land. Min familj saknar mig och jag saknar dem, men det heter ändå att det är vi som är hotet.
Regeringen driver på
Dagens ETC har i ett flertal reportage från Polen berättat om hur det ärkekonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS) och den PiS-kontrollerade presidenten Andrzej Duda under de senaste åren gått till särskilt hårt angrepp mot hbtq-personer. I de senaste valen har man byggt sina valkampanjer på aggressiva utspel, där man beskriver hbtq-rättigheter som en ”ideologi” som hotar Polens traditioner och värderingar.
PiS utmålar sig själva som fosterlandets och traditionernas försvarare. Under sin omvalskampanj inför presidentvalet i juli i år sa president Duda att hbtq-ideologin är värre än Sovjetkommunismen, och att de som förespråkar hbtq-rättigheter är ”nybolsjeviker”. Duda vann presidentvalet i juli och är fortsatt den som godkänner all ny lagstiftning, vilket innebär att PiS-regeringen kan fortsätta bedriva sin högerauktoritära politik.
Hbtq-personer har anledning att känna ökad oro – och fler tittar på att ge sig av.
Alicja Cykowska hade på känn att det skulle gå dåligt redan innan regeringen tillträdde 2015. Hon kommer ihåg hur PiS redan 2007, under sin första regering, lät granska det brittiska barnprogrammet ”Teletubbies” eftersom man påstod att det innehöll homosexuell propaganda riktad mot barn.
– På grund av att en Teletubby bar på en handväska. Man kan skratta åt sådant, men det är skratt med tårar, som vi säger i Polen. Och jag grät när PiS vann i valet 2015 eftersom jag visste att det här skulle hända.
Värst på landsbygden
Sedan dess har situationen i landet stadigt förvärrats. Det är värst på landsbygden, i byar och små orter, där PiS och konservativa krafter överlag är som starkast. Idag har mer än 80 kommuner och fem av Polens 16 provinser gjort officiella förkunnanden om att de är ”fria från hbtq-ideologi”. Budskapet är att icke-normativa personer inte är välkomna.
Men växande homofobiska attacker har också synts i det kosmopolitiska Warszawa och andra storstäder. Där har en högerradikal, regeringsnära stiftelse i flera år kört omkring lastbilar med kampanjskyltar som angriper aborträtten, och som på sistone även likställt hbtq-rättigheter med pedofili.
Viljan att lämna Polen ökade ytterligare efter att Alicja Cykowska och Kamila gifte sig i augusti 2019. Bröllopsceremonin fick ske utomlands, eftersom den polska konstitutionen inte tillåter samkönade par att gifta sig eller ens ingå borgerliga partnerskap.
– Vi valde Danmark på grund av de minimala kraven där. Det var nästan obegripligt enkelt, bara att söka en tid online och sedan några blanketter. Flera av våra vänner och familjemedlemmar var där och när vi gick ut från Köpenhamns rådhus sa alla på gatan grattis till oss. Det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv och Kamila sa samma sak, säger Alicja Cykowska.
”Fruktansvärd homofobi”
Aino Gröndahl som är RFSL:s asylrättsjurist och specialiserad på hbtq-ärenden har även hon kunnat se allt tydligare konsekvenser av den aggressiva homofobin i Polen. Varje dag tar hon emot mejl från personer som antingen redan är i Sverige eller som är kvar i sina hemländer, och som hör av sig om asylfrågor.
– Jag har även börjat få ett flertal mejl från personer som främst ännu befinner sig i Polen. De vill antingen söka asyl eller ha hjälp på andra sätt för att ta sig till Sverige, eftersom de absolut inte kan vara kvar, säger hon till Dagens ETC.
Hon visar ett citat från ett av dessa mejl, där ett polsk manligt par har skrivit till RFSL och frågat om de kan få hjälp med att ta sig över Östersjön till grannlandet:
”Vi skulle vilja arbeta och leva i Sverige eftersom vi känner oss diskriminerade i Polen, vilket är väldigt svårt för oss. Det råder en fruktansvärd homofobi både i arbetslivet och i offentligheten.”
Polen rankas 2020 lägst i hela EU i hbtq-organisationen ILGA Europes årliga lista över hbtq-rättigheter. Det har länge även funnits en rädsla hos hbtq-flyktingar från utanför EU att få sina asylansökningar avgjorda i just Polen, på grund av homofobin och en mycket stor risk för avslag och utvisning.
Ribban ligger ”enormt högt”
Berättelser om diskriminering på arbetsmarknaden, i utbildningsväsendet och om en statlig homofobi är vittnesmål som är väldigt lika de Aino Gröndahl länge hört från hbtq-personer i länder utanför EU, till exempel från Polens grannland Ryssland.
– Rent juridiskt så utgör diskriminering i sig inte förföljelse. Men det finns något som heter kumulativ diskriminering, som innebär att den är så omfattande att en person nekas försörjningssätt, utbildning och tillträde till samhället. Hbtq-personer beviljas asyl i många länder för att de utsätts för just sådan diskriminering, till exempel i Ryssland. Och det känns som att det är dit Polen också är på väg, säger Aino Gröndahl.
Men eftersom Polen råkar vara ett EU-land, går det inte att behandla polska hbtq-flyktingar på samma sätt. Detta på grund av det så kallade Aznarprotokollet från 1999 som ingår i EU-fördraget, och som innebär att ingen person från ett EU-land kan ansöka om asyl i ett annat EU-land.
– Där har man kommit överens om att alla EU-stater är etablerade demokratier där rättsstatens principer finns till fullo. Ingångsläget är att om någon söker asyl så ska den ansökan anses vara uppenbart ogrundad. Så om ribban ligger högt även för andra som söker asyl, så ligger den enormt högt här, säger Madelaine Seidlitz, som är jurist och ansvarig för flykting- och folkrättsfrågor inom den svenska sektionen vid Amnesty International.
Hon och många andra har vänt sig emot dessa mekanismer i Aznarprotokollet, eftersom de står i strid med själva grundidén bakom asylrätten: en asylprövning ska göras utifrån varje individuell situation, inte utifrån ursprung.
Får asyl – i Norge
Kritiken får också ännu mer bäring med tanke på att Polens auktoritära utveckling lett till att EU själv har inlett en så kallad artikel 7-process med sanktionsmöjligheter mot landet, på grund av brott mot EU:s demokratiska värderingar. Tidigare i december avslutades också den stora striden om EU:s budget, som från första början uppstod eftersom unionen velat knyta budgetutbetalningarna till en respekt för rättsstaten – vilket Polen och Ungern inte gör – vilket alla kritiker också påpekade.
Och som grädde på moset, beslutade EU i juli i år att inte utbetala bidrag till sex polska kommuner som utropat sig som ”hbtq-fria”. EU ansåg att kommunerna hade brutit mot principen om jämlik behandling av alla medborgare.
Trots detta kan en polsk medborgare alltså inte söka asyl i EU. Det går dock bra utanför EU och så sent som i oktober beviljades en polsk aktivist asyl i Norge, på grund av förföljelse i hemlandet.
– Detta är ett jättebra exempel på att man inte kan ha den här typen av presumtioner, att alla EU-stater är demokratier och rättsstater. Och folkrätts- och flyktingrätten ska gå före den EU-gemensamma lagstiftningen, säger Madelaine Seidlitz.
Förvisso har man som EU-medborgare ändå den fria rörligheten i unionen. Men för att stanna i ett annat EU-land längre än tre månader måste man antingen snabbt hitta försörjning, bli försörjd av en partner eller börja studera, för att få automatisk uppehållsrätt.
Här kvalar både Alicja Cykowska och hennes fru innan. Men för andra, som kanske inte gör de, finns det inget särskilt skyddssystem i EU som kickar igång.
EU tvingas reagera
I EU-parlamentet antogs redan i december 2019 en resolution som fördömde utropandet av hbtq-fria zoner i Polen. I förra månaden presenterade EU-kommissionen till sist även en strategi mot diskriminering och hatbrott riktat mot hbtq-personer. Ett av de första stegen ska vara att se hur väl medlemsländerna efterlever EU-regler om likabehandling.
Europaparlamentarikern Malin Björk (V), som är vice ordförande i EU-parlamentets hbtq-grupp, tycker att åtgärden är välkommen men väldigt sen, med tanke på hur de högerauktoritära regeringarna i både Polen och Ungern gått till angrepp mot hbtq-personer.
– Jag tror att det har funnits en ganska djupt rotad homofobi som gjort att man inte velat ta i de här frågorna tidigare. Sedan så har det ändrats helt enkelt. När attackerna mot hbtq-personer trappats upp kan man inte sitta stilla, säger hon till Dagens ETC.
EU-kommissionens strategi kommer dock inte underlätta något för hbtq-flyktingars situation. Malin Björk anser att Sverige på egen hand skulle kunna vara mycket tydligare med vad man tycker om situationen i det södra grannlandet.
– Det är förvånansvärt tyst från Sverige som enskild aktör. Jag förstår inte varför man inte fördömer utvecklingen. Och varför inte vara tydlig med att här finns en fristad för hbtq-personer?
”Vill leva mitt liv”
Alicja Cykowska och Kamila är medvetna om att de är privilegierade som har kunnat lämna hemlandet och bygga en vardag i ett nytt land, enklare än vad andra skulle kunna göra. Båda studerar nu svenska på sin fritid och har bestämt sig för att stanna kvar i Sverige under en längre tid. Tryggheten i samhället lockar, likaså närheten till naturen.
Även om Alicja Cykowska ser positivt på de stora protester som pågått i hemlandet sedan i oktober, till följd av den skärpta abortlagstiftningen, tror hon att en större förändring tyvärr kan dröja många år.
– Om en månad fyller jag 43 år, min fru kommer bli 42. Så vi är i en ålder nu när vi skulle vilja leva stabila liv. Jag har blandade känslor kring allt, för å ena sidan beundrar jag de som fortsätter kämpa och tänker att jag kanske borde vara där med dem. Å andra sidan känner jag att jag är på en annan plats nu och vill leva mitt liv.
