När spanjorerna i dag går till val är det till ett historiskt sådant. Ja, uttrycket kan vara ett av medieretorikens mest utslitna, men i Spaniens fall är det verkligen så.

För det första rent logistiskt. Inte sedan 1979 har spanjorerna fått masa sig till valurnorna två gånger på en månad – idag är det val till parlamentet och den 26 maj är det dags för kommunal- och regionalval samt val till Europaparlamentet.

Populismens intåg

För det andra därför att det är första gången sedan Francisco Francos diktatur avslutades 1977 som ett parti från den nationalistiska flanken väntas ta inte bara en, utan en hel stolsrad platser i parlamentet. I skrivande stund ligger högerpopulistiska Vox på drygt tio procent av väljarsympatierna, vilket kommer att ge dem ett 20-tal mandat.

I praktiken betyder den en annan sak – att spansk politik nu kommer att möta samma fragmentering som i övriga europeiska länder. Visserligen var det redan med vänsterrebellerna Podemos och liberala Ciudadanos som socialdemokratiska PSOE:s och konservativa Partido Populars hegemoni bröts. Men med Vox gör nu också högernationalismen sitt politiska intåg i ett land som länge höll allt som påminde om Franco stången.

Socialdemokrater leder

Huruvida de får någon makt att tala om är oklart. Socialdemokratiska PSOE väntas vinna valet med 29 procent av rösterna. Närmast till hands ligger då en eventuell majoritetslösning tillsammans med Unidas-Podemos – en koalition av vänsterpartier – och Baskiska nationalistpartiet.

Något stöd från katalanska separatister väntas PSOE däremot inte söka, inte med tanke på hur infekterad frågan om katalansk självständighet är i Spanien.

Om högervindarna däremot hårdnar i styrka – 40 procent av väljarna är fortfarande osäkra på hur de ska lägga sin röst – kan det bli tal om en regeringsbildning med PP och Ciudadanos – som tidigare vacklat men nu tydligt ratat ett samarbete med PSOE – med stöd av Vox – "tillfälligt” och "från fall till fall”, som en representant för PP förklarat för nyhetskanalen CNBC.

Vindar från höger

I så fall väntar förmodligen en rejäl högersväng i spansk politik. För att mota attraktionskraften hos Vox har PP:s partiledare Pablo Casado bland annat lovat en hårdare, det vill säga nationalistisk, attityd mot katalanernas strävan efter självständighet och luftat en önskan om mer restriktiv abortlagstiftning.

Hur det än går i valet är det tydligt att det spanska samhället blivit mer reaktionärt. Varför skulle annars var tionde väljare överväga att lägga en röst på ett parti som liknar dagens spanska situation med 1492, året då Spanien ”återerövrades” efter flera hundra års muslimskt styre, som anser att feminismen är en militant, radikal rörelse som måste stoppas, att landets lagar missgynnar män, att abort och samkönade äktenskap borde förbjudas och familjevärderingar åter få stå i rampljuset?