Den åtalade, Justyna Wydrzynska, en trebarnsmamma från en mindre polsk stad, greps av polisen efter att mannen till en kvinna hon försökt hjälpa gick igenom sin frus telefon. 

Kamerorna smattrar i hennes riktning, själv är hon tystlåten.

– Det är så många känslor, säger hon till vakterna som står i säkerhetskontrollen.

– Kolla, Justyna, vad många som har kommit hit för dig, pekar en väninna ut genom glasrutan ut mot gatan.

Utanför rätten är ljudmiljön öronbedövande.

En feministisk sambaorkester överröstar en grupp abortmotståndare som försöker få ut sitt budskap via ljudsystemet i en lastbil som är dekorerad med bilder på aborterade foster. 

– Älskade Justyna, du ­kommer aldrig gå ensam, ­skanderar kvinnor. 

– Solidaritet är vår styrka, skriker andra. 

– Hon är en hjälte, säger Nina Michnik, en demonstrant som till vardags läser arabiska.

– Rätten till abort är just en rättighet. För henne är det en medborgerlig plikt att komma hit och visa sitt stöd för abort­rätten, ”särskilt när vi har att göra med ett försök att straffa en kvinna som vigt hela sitt liv till att hjälpa andra”. 

– Men det är också viktigt för mig på ett personligt plan. Många av mina vänner är förbrytare i lagens ögon, och det har gjort att de lever med trauman, säger Nina Michnik och hoppas på en rättvis dom.

”Fosterbuss” med högtalare

I Polen är kontrollen över kroppen är främst en kontroll av kvinnors känslor och tankar. Sedan abortpiller uppfanns behövs inga galgar, det räcker att hämta ett paket på posten. Fundamentalistiska rörelser gör vad de kan för att övertala kvinnor att låta bli. ”Fosterbussen”, som lastbilen med sitt högtalarsystem och bilder på aborterade foster kallas i Polen, åker runt i staden och förkunnar att abort är mord, att kvinnor borde tänka sig för innan de särar på benen. Den retoriken ifrågasattes tidigt i akademiska kretsar – men inte bland bredare lager. Men så år 2017 poserade Justyna Wydrzynska, tillsammans med två andra kvinnor, på omslaget till veckotidningen ”Wysokie Obcasy”, under rubriken ”abort är okej”. Det väckte ramaskri, men också till att fler vågade säga vad de tänkte och kräva att kvinnor får aborträtten åter.

– Jag anser att min kropp är min att bestämma om. Jag själv vet bäst vad som är viktigt för mig, säger pensionären Gosia Wolynska, som kom till rätten med en grupp mor- och far­föräldrar. 

– Vad är det för liv om man inte får välja själv?