Fram till valet 2017 fanns ett enda dominerande parti till vänster: det socialdemokratiska Socialistpartiet PS. Partiet som har sett presidenterna François Mitterrand och François Hollande och aldrig i modern tid haft behov att slå sig samman med partierna längre till vänster eller de gröna – annat än lokalt.
Avhopp och protester
Nu har dock PS cementerat sin plats som ett marginellt parti medan LFI istället blivit det dominerande partiet: La France Insoumise, ungefär ”Det okuvade Frankrike” som kallar sig självt vänsterradikalt och leds av den kontroversiella Jean-Luc Mélenchon.
De gamla PS-rävarna gillar inte samarbetet:
– Jag motsätter mig överenskommelsen mellan PS och LFI, sa till exempel den förre presidenten François Hollande till France Inter men lade till att det var upp till partirådet att avgöra.
Förre premiärministern Bernard Cazeneuve lämnade partiet:
”Jag är trogen den republikanska socialismen och skulle inte med samvetet och ansvarskänslan i behåll kunna stanna i ett parti där ledarna har glömt grunden de står på och helt tappat kompassen, skriver han på Facebook.
Bägge menar att meningsskiljaktigheterna mellan PS och LFI är för stora, särskilt vad gäller EU. LFI föreslår en form av ”frexit” – att Frankrike i princip går ur EU men utan att verkligen göra det. De vill bryta mot de EU-fördrag och lagstiftningar de inte gillar. Enligt den (ännu inte färdiga) överenskommelsen är det här LFI har fått moderera sig: de får enligt uppgift till dagstidningen Le Monde begränsa sig till ekonomiska EU-fördrag.
LFI är dock den starkaste förhandlingspartnern. I presidentvalets första omgång fick Jean-Luc Mélenchon 22 procent av rösterna. Bara 400 000 röster skilde honom från extremhögerns Marine Le Pen. Hade någon av de andra vänsterkandidaterna – till exempel Socialistpartiets Anne Hidalgo – lagt ned sin kandidatur hade Mélenchon och inte Le Pen mött Emmanuel Macron i den andra valomgången. Bara 1,7 procent röstade på henne vilket dock innebar drygt 800 000 väljare. Och ännu fler röstade på De gröna, EELV, och PCF, det franska kommunistpartiet som nu ingår i den nya koalitionen.
Oppositionell premiärminister
Parlamentsvalet är dock inte samma sak som presidentvalet. Socialistpartiet fick högt stöd i lokal- och regionalvalen 2020 och majoritet i flera betydande städer som Paris och Bordeaux. Valet till parlamentet sker i 577 valkretsar i två omgångar och enligt överenskommelsen delas valkretsarna nu upp enligt följande: 358 till LFI, 78 till de gröna, 70 till Socialistpartiet, 49 till kommunistpartiet och övriga till mindre röda och gröna partier.
Över hela Frankrike hänger nu LFI:s kampanjaffisher, med budskapet ”Mélenchon premiärminister”. Det är nämligen vad valet till nationalförsamlingen kan innebära om inte presidentens parti lyckas samla en majoritet och en oppositionell grupp instället gör det: att presidenten tvingas samsas om makten med en oppositionell regering. Det skedde senast under den konservativa presidenten Jacques Chirac, 1997–2002, då den socialistiska Lionel Jospin var premiärminister.
Risk att förlora majoritet
De senaste 20 åren har dock franska väljare tenderat att rösta för en stark president. 2017 fick Macrons helt nybildade parti La République en Marche (LREM) med allierade partier en bekväm majoritet i parlamentet. Flera opinionsmätningar pekar nu på en inte lika bekväm majoritet med viss risk att förlora den.
Samtidigt som vänstern lyckats med sin historiska överenskommelse, kraftsamlar också extremhögerpartierna. Även de har potential att bli stora men inte lika stora som de rödgröna.
Den nya vänsterkoalitionen kallad Nouvelle union populaire écologique et sociale, Nupes (ungefär: ”Nya gröna och sociala folkunionen”), och enligt en Enable-mätning publicerad i BFMTV i onsdags så föredrar 37 procent av väljarna att Jean-Luc Mélenchon leder en opposition mot Macron framför 33 procent som föredrar Marine Le Pen.
”Möjlighet till samboskap”
Enligt doktorn i statsrätt Paul Cassia från Panthéon-Sorbonne-universitetet kommer Emmanuel Macron troligen att lyckas utse en ”egen” premiärminister och regering men menar att det finns en möjlighet att han tvingas utse Jean-Luc Mélenchon mot sin vilja.
– Enligt grundlagen kan han välja precis vem han vill men bara för att han rätten kanske han inte har möjligheten. Enligt samma grundlag kan nationalförsamlingen fälla regeringen och göra det omöjligt för presidenten. Så jo, jag skulle säga att valet till nationalförsamlingen i sommar är en verklig möjlighet för vänstern att få till ett samboskap med presidenten, även om jag inte tror det, säger Paul Cassia till Dagens ETC.
