När nyheten kom den 20 juli 2015 befann jag mig på uppdrag för Dagens ETC bara tio kilometer därifrån, i Kobane i norra Syrien. De 34 aktivisterna var på väg till volontärarbete i just Kobane, som tidigare sett hårda strider mot IS.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den kurdiska vänsterrörelsen anklagade president Recep Tayyip Erdogan för att ha bussat IS på dem, nu på båda sidor om gränsen. Två turkiska poliser sköts ihjäl. Erdogan anklagade den kurdiska PKK-gerillan och började omedelbart flygbomba dess baser, varpå gerillan gick till motattack. Så kollapsade den lite mer än tvååriga vapenvilan mellan staten och PKK, som har legat i krig med varandra ända sedan 1984.
Förvärrad situation
Sedan kuppförsöket mot Erdogan i juli 2016 har hans massfängslanden och utrensningar av hundratusentals oppositionella fått stor internationell uppmärksamhet. I förrförra veckan kom ännu ett dekret som lät avskeda 18 500 statsanställda, främst från de väpnade styrkorna. Men under ett helt år innan detta inleddes riktade Erdogan en likadan politik mot det oberoende kurdiska civilsamhället i sydöstra Turkiet, tillsammans med det mest dödliga statliga våldet hittills. Trots det har det mediala fokuset främst legat på utvecklingen i den västra halvan av Turkiet.
Journalisten Nurcan Baysal i den kurdiska storstaden Diyarbakir är en av de allra sista som ännu öppet vågar skriva kritiskt om Erdogans krigsbrott, om hans maktfullkomlighet och om hur regimen har stängt ner nästan samtliga fristående civila organisationer. Hon låter tapper, men mycket trött av att behöva tala om eländet, när jag når henne via telefon.
– Situationen blir bara värre och värre. Mycket få personer finns kvar idag som orkar kämpa emot, utan de flesta försöker ge sig av. Till Europa, främst till Tyskland. När jag besökte Köln för ett tag sedan så stötte jag på tjugo bekanta personer på en och samma gata.
Dömd till fängelse
Nurcan Baysal har redan fått flera åtal väckta mot sig på grund av sitt skrivande om den turkiska arméns krigsbrott i sydöstra Turkiet. Hon har redan dömts till 10 månader i fängelse. En sen kväll i januari i år stormades hennes hem av tjugo tungt beväpnade poliser.
– Först trodde jag att de skulle skjuta mig. Men de kom för att arrestera mig, mitt framför ögonen på min familj. Mitt brott var att jag hade skrivit på Twitter att jag motsatte mig Turkiets militära invasion av den kurdiska staden Afrin i norra Syrien, säger Nurcan.
Hon anklagades för landsförräderi, för att uppvigla till hat och för att sprida terrorpropaganda. Internationella protester av politiker och människorättsorganisationer fick henne snart frisläppt, men hon kommer nu sannolikt att dömas till ytterligare tre år i fängelse. Turkiet är det land i världen som har flest antal journalister bakom galler.
Nurcan förstår varför så få västerländska journalister idag besöker sydöstra Turkiet för att rapportera om förtrycket mot kurderna: det är riskabelt även för dem. Bara tre dagar innan vi talas vid väntade Nurcan på att möta upp en fransk journalistvän som skulle komma med flyg från Paris till Diyarbakir. Vännen uteblev, eftersom hon genast arresterats vid mellanlandningen i Istanbul och blivit deporterad. ”En fråga om nationell säkerhet”, hette det.
– Jag har förlorat hoppet om att få se ett demokratiskt Turkiet. Jag tror inte att EU:s protester eller medierapportering kommer förändra någonting. Det enda som kan påverka Erdogan är att pengaflödet stängs av. Sluta sälj vapen till Turkiet, sluta bedriv handel med Turkiet.
Strategiskt viktigt land
Allt det som sker – eller inte sker – i Turkiet ingår i en större politisk kontext. Turkiet är medlem i Nato och ses som ett strategiskt viktigt land både ur ett ekonomiskt, geografiskt och försvarspolitiskt perspektiv. Det har hindrat en häftigare västerländsk kritik av Erdogans styre. Västvärlden har också varit cynisk när man å ena sidan stärkt de allierade kurderna i Irak och Syrien så att de bättre kunnat bekämpa IS, samtidigt som man blundat för de förnyade krav om autonomi och frihet som kurderna även i Turkiet sedan ställt, som en direkt konsekvens av de politiska vindarna. Liksom man halvt blundat för det oerhört våldsamma turkiska svaret på dessa krav.
Mellan hösten 2015 och juni 2016 utsattes ett stort antal kurdiska städer och stadsdelar för militära anfall av den turkiska armén, som regimen motiverade med att man behövde utrota en kurdisk PKK-stadsgerilla. Striderna gav upphov till massiv urban förstörelse och skapade upp emot en halv miljon internflyktingar. Turkiet nekade sedan FN:s människorättskommission OHCHR att fritt genomföra en utredning. OHCHR lyckades ändå samla tillräckligt med uppgifter för att i en rapport i fjol konstatera, att turkiska styrkor dödat hundratals civila, genomfört utomrättsliga avrättningar, våldtäkter och mycket mer. Samtidigt lät man arrestera tusentals politiker och aktivister från det pro-kurdiska oppositionspartiet HDP och dess regionala systerparti DBP, som nyss nått stora parlamentariska framgångar.
Hälften i fängelse
Den sista kurdiska staden som upplevde urbana strider var Nusaybin, som är vänort med svenska Söderhamn. Av de kurdiska kommunfullmäktigeledamöter som Söderhamn tidigare stått i kontakt med sitter idag hälften i fängelse.
– Våra kommunfullmäktigeledamöter från fem partier har försökt få fram hälsningar till våra vänner där nere, men det är bara några få som lyckats ta kontakt med oss, säger Benny Gustafsson (V), vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden i Söderhamn och medlem i Stödkommittén för Kurdistan.
Nusaybins folkvalda kvinnliga medborgmästare sitter idag i fängelse. HDP:s ledare i Nusaybin befinner sig i en märklig inrikes exil, i grannstaden Mardin, med hot om arrestering vid en resa hem. Benny Gustafsson har besökt Nusaybin både före och efter de urbana striderna, och sett två helt olika slags städer. Idag har flera stadsdelar som skadats av granatbeskjutning helt skövlats bort. Även i flera andra kurdiska städer har skadade stadsdelar rivits och upphört att existera. Människorna som brukade bo där är fortfarande internflyktingar och inhysta hos släkt och vänner.
– Samtidigt håller man nu på att bygga nya höghus. En kurdisk man här i Söderhamn har erbjudits en lägenhet i ett nytt höghus, som byggs på mark han äger. Men alla pratar också om att det finns en plan att förändra demografin genom att flytta in syriska flyktingar i husen, säger Benny Gustafsson.
Likt Turkiet redan låtit placera syriska, arabiska flyktingar i hus i Afrin, vars kurdiska ägare istället blivit internflyktingar i Syrien efter den turkiska invasionen av staden.
I Turkiet är detta än så länge bara rykten, inte praktik. Men även HDP:s internationella talesperson Nazmi Gür berättar för Dagens ETC, att Erdogan hela tiden haft en plan att ändra på demografin i sydöstra Turkiet.
– Regimen kom på den här planen efter HDP:s valframgångar i juni 2015, när partiet kom in i parlamentet för första gången. Det är en plan för att omlokalisera folk och försvaga HDP:s starkaste väljarfästen.
Kontroll över städerna
Även om många av de hundratusentals internflyktingarna idag hunnit rota sig i vardagen igen upplever många av dem fortfarande stora problem med vård och skola, antingen för att de inte kunnat registrera sig i nya områden eller för att tillgänglig infrastruktur blivit överbelastad. De lokala makthavarna gör enligt Nazmi Gür inte heller tillräckligt mycket för att åtgärda detta. Hösten 2016 började den turkiska staten tvångsöverta kontrollen över kurdiskledda kommuner, ofta genom att arrestera borgmästarna, varpå man tillsatte statliga ”förvaltare”. Enligt Nazmi Gür har 103 folkvalda kurdiska borgmästare idag mist kontrollen över sina kommuner.
Förvaltarnas kontroll över samhällena omöjliggjorde för HDP att bedriva en normal valkampanj inför parlaments- och presidentvalet i juni. Nazmi Gür säger att allt tyder på att det kommer bli minst lika svårt inför lokalvalen 2019. Efter att Erdogan svors in som ledare för landets nya presidentsystem tidigare i juli har han nu helt lagligt fått en mycket stor personlig makt, som gör hans styre ännu svårare att utmana.
– Minst 6000 av våra politiker och aktivister sitter fortfarande i fängelse. Hur går man enkelt vidare efter en sådan sak?
Mars 2013:
Den kurdiska PKK-gerillan och Erdogans regering utropar permanent vapenvila, efter 29 år av krig. Det kurdiska kulturlivet och civilsamhället får friare tyglar.
September-oktober 2014:
IS anfaller syriskkurdiska Kobane, USA allierar sig med syrienkurderna. Turkiet protesterar och vägrar ansluta sig till den globala alliansen mot IS. Kravaller i Diyarbakir leder till ett 30-tal döda.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Juni 2015:
HDP, Folkens demokratiska parti, kommer som första öppet pro-kurdiska parti in i det turkiska parlamentet. Erdogans parti AKP mister sin majoritetsposition, ingen regering bildas.
Juli 2015:
Efter IS-självmordsbombningen i Suruc utbryter en våldsspiral, som gör att vapenvilan mellan staten och PKK-gerillan bryts. Inbördeskriget återupptas, massarresteringar av politiker och i civilsamhället.
September 2015:
Efter flera dödliga PKK-vägbomber mot turkiska soldater så attackerar turkiska nationalister och islamister 125 HDP-partikontor, i en samordnad aktion över hela Turkiet.
Höst 2015:
Strider utbryter i ett flertal kurdiska städer mellan kurdisk stadsgerilla och turkiska styrkor. Turkiets armé belägrar ett flertal städer och utropar utegångsförbud.
November 2015:
I omvalet återfår Erdogans AKP en majoritet i parlamentet, HDP lyckas med nöd och näppe komma över valspärren.
Vår 2016:
Arméns granatbeskjutningar och utdragna eldstrider förvandlar flera kurdiska städer och stadsdelar till ruiner. Hundratusentals internflyktingar uppstår.
Juni 2016:
De sista urbana striderna avslutas. Armén får åtalsimmunitet för sina krigsbrott, men parlamentarikers åtalsimmunitet tas bort.
Juli 2016:
Ett kuppförsök mot Erdogan av element inom den turkiska armén slås ner. Erdogan beordrar undantagstillstånd, styr genom dekret och låter snabbt arrestera och avskeda tiotusentals människor, förbjuder medier, organisationer och lärosäten.
November 2016:
HDP:s båda partiordföranden och flera andra parlamentariker arresteras, efter att tidigare ha åtalats för terrorbrott.
April 2017:
Erdogan vinner med knapp majoritet en folkomröstning om att förvandla Turkiet från ett parlamentariskt system till ett presidentsystem, med en stark maktkoncentration i ett exekutivt presidentämbete.
April 2018:
Turkiets ekonomi är i bitar, Erdogan tidigarelägger landets parlaments- och presidentval som egentligen skulle äga rum 2019.
Juni 2018:
Erdogan vinner presidentvalet och AKP parlamentsvalet, som arrangeras när undantagstillstånd fortfarande råder. AKP och det ultranationalistiska MHP bildar ny regering. Erdogan fortsätter genast att avskeda misstänkta oppositionella, att fängsla journalister.
