Lvivs gator är fulla av barn, de flesta följer lugnt efter sina föräldrar – oftast bara sin mamma – lastade med väskor. Denna stora stad, som ligger mindre än tio mil från den polska gränsen, fortfarande långt från frontlinjen, har blivit en tillflyktsort för många östukrainare.
Daria, 33, svarar först med tårar, det tar några minuter innan hon lyckas prata.
– Min syster och jag åkte iväg med barnen, men resten av familjen stannade i Kiev. Våra män men också vår far är engagerade i att försvara staden.
Familjen bestämde sig för att berätta ”hela sanningen om kriget” för barnen. Darias femårige son Denis och systerdöttrarna, sjuåriga Stasa och sexåriga Palina, leker i en park i centrala staden. Det är deras första lugnare dag sedan början av den ryska invasionen.
– Vi förklarade för dem att landet attackerades, att deras pappor lämnade hemmet för att försvara Kiev, förklarar de två systrarna.
– I natt var den första natten sedan krigets början som barnen sov i en säng, efter tio dagar i källare.
Enligt den ukrainska regeringen har minst ett 30-tal barn dödats sedan attacken började den 24 februari. Mer än 1,5 miljoner barn befinner sig fortfarande i stridszoner utan möjlighet att fly, meddelar president Zelenskys administration. FN uppskattar att hittills har 500 000 barn fördrivits.
”Låtsades att det var en lek”
Slava, 33, en 3D-artist, väntar på gatan med sin son Tima på axlarna, hans fru har gått för att köpa ett pussel.
– Vi vet inte hur vi ska prata med honom om kriget, det är verkligen svårt. Vi flydde från Charkiv efter att beskjutningen startade. Vi sa till Tima att ljudet av bomberna var stormen och att vi inte skulle gå nära fönstren. Vi låtsades att det var en lek att gömma oss i badrummet under larm. När vi flydde från staden packade vi snabbt våra väskor och berättade bara att vi hittat ett nytt hem.
”För ung för att förstå”
Sofia är fortfarande väldigt ung, bara 22 månader, men Olga, 27, från Lviv, valde ett geopolitiskt förhållningssätt.
– Jag förklarade för henne att det fanns många olika länder på jorden, att det i varje land fanns städer och hus. Och att det i alla dessa städer och hus finns människor som har olika traditioner, historia och levnadssätt. Det som händer just nu är att ett land har bestämt sig för att invadera vårt för att påtvinga oss sitt sätt att leva.
Nära sandlådan på denna lekplats i ett modernt distrikt i Lviv ingriper en vän till Olga.
– Jag har inte pratat med min dotter om kriget, hon är för ung för att förstå, men hon känner våra känslor och hon vet att något speciellt sker. Vi reste i tre dagar från Kiev till Lviv, hon hade feber, men hon var väldigt lugn. Det imponerade mycket på mig.
För bara två månader sedan hade hennes familj lämnat Lviv för den ukrainska huvudstaden. På grund av kriget var de tvungna att återvända, hitta akutboende och lämna kvar tillhörigheterna de just hade flyttat.
Olga vill förbereda Sofia så bra som möjligt för kriget. Hon förklarar för henne:
– Vi måste vara säkra och om vi hör sirener måste vi springa ut ur huset och ta skydd. Och framför allt, håll dig lugn.
Så bekant miljö som möjligt
Slava försöker återskapa en bekant plats för sin son.
– Vi har tur, våra vänner från Lviv hjälpte oss mycket. Jag ser att han ler mer när han i våra väskor hittar bekanta föremål, hämtade från Charkiv.
Daria och hennes syster, skilda från familjen, försöker behålla den gamla rutinen.
– Medan vi väntar på att barnen ska gå till skolan hemundervisar vi dem. Det är väldigt viktigt att de tre kusinerna håller ihop, att de har en så bekant miljö som möjligt, förklarar Daria.
– Nu är vår roll att distrahera barnen så att de inte tänker för mycket på kriget.
Översättning: Andreas Gustavsson
