– Michoacán… det brukade vara så fint. Jag och min make arbetade på en jordgubbsodling och min make tyckte om att göra honung. Vi spenderade kvällarna i trädgården... fram till för ett par år sedan. Min elvaåriga dotter började fråga varför inte hon fick ett vapen, som andra unga i kvarteret, säger hon.
Delstaten Michoacán ligger i centrala Mexiko och terroriseras av drogkartellen Cártel de Jalisco Nueva Generación. Det är numera landets mest våldsamma brottssyndikat som, enligt en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch, har stärkt sitt grepp om delar av Mexiko ”medan militären ägnat sig åt att vakta sjukhus och andra pandemirelaterade aktiviteter”.
1 824 mord på ett år
I november 2020 gick Mari Vegas make ut för att köpa Coca-cola till middagen. Han mejades ner tillsammans med tre andra i en drive-by-skjutning.
– Medan han var inlagd kom fyra män och riktade pistoler mot mitt huvud. De sa att de skulle döda honom, mig och våra barn om vi inte gav oss av. Jag förstod aldrig vad vi gjort dem. Kanske sköt de min make av misstag och sedan blev de rädda att vi skulle anmäla dem, säger hon.
När Mari Vega kom Tijuana med sin make och fem barn trodde de att de lämnat kartellvåldet bakom sig. Istället befinner de sig i en av världens farligaste städer. Förra året mördades 1 824 människor i Tijuana, att jämföra med 124 mord i Sverige samma år. Det är en strategiskt viktig plats för smugglingen av droger som fentanyl och metamfetamin, som till stor del produceras i Michoacán, till Kalifornien, där efterfrågan lär ha ökat under pandemin.
Snart fick Mari Vega veta att Cártel de Jalisco Nueva Generación, samma kartell som sköt hennes make, härskar några kvarter bort från härbärget. Hon oroar sig för att kartellmedlemmarna runt hörnet kommunicerar med dem i hennes hemstad.
– Jag och min man går bara ut om det är nödvändigt. Bara över gatan för att köpa mat och vi låter inte barnen lämna härbärget. Vi är nervösa när vi rör oss på innergården, säger Mari Vega.
Sedan hon anlände till Tijuana i februari har härbärget blivit allt trängre. Gränsregionen mellan Mexiko och USA står just nu inför den största flyktingvågen på 15 år. Jaime Vega, Maris make, säger att han litar på att den amerikanske presidenten Joe Biden ska låta hans familj få söka asyl i USA snart.
– Jag har mer hopp nu, den här presidenten verkar inte så... den förra var rasist. Den nuvarande har sagt att han ska stoppa muren mellan Mexiko och USA. Jag tror att han vill hjälpa latinamerikaner, säger Jaime Vega.
Stoppade murbygget
Tijuana har länge varit i blickfånget för politisk retorik och medierapportering om migrationen från Latinamerika till USA. Det gäller inte minst sedan Joe Bidens maktövertag. Trots löften om en mer generös flyktingpolitik gäller fortfarande den före detta presidenten Donald Trumps beslut om att migranter som försöker ta sig in ska deporteras av folkhälsoskäl. Joe Biden har ännu inte givit besked om när de kan förvänta sig att kunna korsa gränsen legalt. I slutet av april 2021 meddelade han däremot att murbygget stoppas permanent.
Från Tijuana fortsätter murplåten omkring hundra meter ut i havet och delar de ilskna, dånande vågorna. Över den slingrar sig taggtrådar.
På andra sidan, en bit ut på kustremsan, glittrar San Diego hånfullt.
Bland migranter talas det om ”den fantastiska dimman” från Stilla havet som bidrar med en skyddande ridå framför den amerikanska gränsbevakningens drönarkameror. Rekordmånga människor har försökt simma runt muren under våren. Mellan januari och mars drog gränsbevakningen upp 120 personer ur vattnet, en fördubbling jämfört med 2020.
Det var här, några hundra från gränsen, som 31-årige Byron livnärde sig på att hugga ved och göra upp brasor åt turister för fem pesos eller 25 amerikanska cent per styck. Då, i februari 2020, var hans fingrar stelböjda av kylan och på kinden hade han ett centimeterstort ärr.
– Det är ett skotthål. Det gör ont av vinden, berättade han med ansiktet vänt mot horisonten.
Havet påminde honom om kuststaden Ceiba i norra Honduras, där han växte upp, men vårarna var kallare i Tijuana. Han tog sig över lungan.
– Och här har jag ett till. Det gör att jag har svårt att få luft.
Han drog ner kragen och visade ett svullet ärr nedanför axeln.
– Jag gillar att läsa. Någon gång läste jag om hur man tar ut kulor. Så jag tog en pincett och försökte minnas. Det blev väldigt blodigt. Jag har en kula kvar i kroppen som ligger djupare.
Sköts av smugglarna
Byron är en av omkring 80 000 honduraner som varje år flyr kriminalitet och fattigdom i jakt på ett bättre liv i USA.
Han tog sig till Tjuana 2017 när ett kriminellt gäng i Honduras försökte tvinga honom att ansluta sig, och arbetade ihop pengar för att anlita en människosmugglare. Två månader innan vårt möte satte han sig i bilen som skulle ta honom och hans 24-årige vän, Israel från El Salvador, från Tijuana till USA. Istället blev de skjutna av smugglaren.
Byron berättade att han spelade död medan hans byxficka skars upp och tömdes på de ihopsparade sedlarna. Nu plågades han av ånger för att ha lämnat sin vän på sanddynerna och var arg på sig själv för att ha överlevt. Värre än döden var det att leva här, i ett improviserat hem av kartongbitar och plastskynken ovanför strandpromenaden, menade han.
– Jag trodde jag hade flytt våldet. Nu har jag ingenting kvar. Jag måste se tuff ut så att ingen gör mig illa, men jag har ett hjärta som alla andra. Mest av allt saknar jag min son.
När coronapandemin bröt ut och lokala myndigheter stängde stranden försvann Byrons försörjning. Idag är hans provisoriska hus nedmonterat till en hög med bråte. Borta är strandbrasorna och turisterna. Det är april 2021. På ett härbärge för migranter en bit bort från muren svarar föreståndaren att ”de där typerna” sköt Byron med tre skott i oktober förra året men att han överlevde. Igen.
– När han kom ut från sjukhuset sov han två nätter på stranden. Jag har inte sett honom sedan dess, säger föreståndaren.
Senare står en man och plockar i högen med bråte. Hans byxor glider nästan av. Han säger att han bodde här med Byron förra året och att han letar efter sina gamla byxor.
– Honduranen fick problem. Det blev... förändringar i maktstrukturer, om du förstår vad jag menar, säger mannen.
Deporterades som 26-åring
Kanske övergick Byron till narkotikahandel under coronakrisen. Enligt lokala organisationer har konsumtionen av metamfetamin ökat i Tijuana under det senaste året. Det är välkänt att kriminella nätverk rekryterar knarkförsäljare bland strandens hemlösa migranter. Lokala knarklangares dispyter om gatuhörnen antas skapa ännu mer våld än kriget om smuggelrutterna till USA. Cirka en femtedel av dem som injicerar droger i San Diego åker dessutom till Tijuana för att köpa och använda drogerna.
– Vi säljer lika mycket som innan pandemin, eller mer. Mest är det migranter som köper och folk som kommer hit från USA. De kan köpa droger hos oss och om de vill så kan de injicera dem här.
Så säger 31-årige Julio, som har ett tält längre ner på stranden. Det kallas för tienda de drogas, drogbutiken. Julio hade levt hela sitt liv i Los Angeles tills han deporterades 2015. Han säger att han nyss har flyttat från ett område vid ett obemurat, öde gränsområde som kallas Smugglers gulch, känd för sitt konstanta flöde av knark och papperslösa migranter. Han bodde där i en tältbostad som liknade den på stranden, tillsammans med andra smugglare.
Sedan oktober förra året var Byron en av dem.
– Byron tappade greppet under pandemin. Han började knarka, nu springer han runt och rånar folk, säger Julio.
Smugglingen av människor över gränsen till USA har blomstrat sedan gränserna stängdes i början av förra året. Tillströmningen av migranter som väntar på att Joe Biden ska släppa in dem innebär nya inkomstmöjligheter för den organiserade brottsligheten. I mars 2021 greps omkring 172 000 personer när de försökte korsa gränsen, vilket var en ökning med 71 procent sedan februari. De flesta av dessa har troligen anlitat en så kallad coyote, människosmugglare. Medan många av de migranter som befinner sig i Tijuana lever i rädsla för samma brottssyndikat som de flytt ifrån verkar Byron ha omvandlats till en av de smugglare som han sade sig vara offer för.
Samma rädsla
För Mari Vega är det inte ett alternativ att anlita en coyote. Hon har inte råd och dessutom vill hon inte riskera sina barns liv. Men för varje dag växer hennes desperation. Hennes barn börjar bli oroliga av att vara instängda i härbärget.
– Jag trodde aldrig att jag skulle behöva lämna allt jag ägde för att leva så här. På ett migranthärbärge där jag är lika rädd som jag var hemma, säger hon.
