Finlands stålbad

I måndags godkände Finlands fackliga centralorganisation, FFC, som samlar 21 fackförbund, det samhällsfördrag som ska sänka arbetskraftskostnaderna med fem procent och är tänkt att stärka Finlands konkurrenskraft. Fördraget innebär att facket åtar sig att inte kräva några löneökningar kommande år, att arbetstiden förlängs med tre arbetsdagar utan extra betalning, att vissa inbetalningar av pensionsavgifter och arbetslöshetsavgifter skyfflas över från arbetsgivare till arbetstagare och att offentliganställdas semesterlöner sänks med 30 procent. Det blir med andra ord inte ett nollavtal i årets finska avtalsrörelse utan ett minusavtal.  Statsminister Juha Sipilä uppskattar att avtalet kommer kunna stärka Finlands konkurrenskraft med upp till tio procent.

Hur hamnade finska facken i en sådan situation att man godkänner så kraftiga försämringar för sina medlemmar? Planen drogs upp för ett år sedan i tjänstemannarapporten En strategi för Finland, författad av Sveriges före detta finansminister Anders Borg och politices doktor Juhana Vartainen. Där slogs fast att arbetskostnaderna i förhållande till produktivitetstillväxten måste öka långsammare än i övriga länder i Euroområdet under många år framöver och att Finland måste ”disciplinera sin lönebildningsprocess”. Regeringen rekommenderades att uppdra åt arbetsmarknadens parter att se över lönebildningsprocessen. Regeringen uppmanades också att förstärka informationsstyrningen av avtalsrörelsen, genom lönebildningsrapporter som tydliggör effekterna av olika lönebanor på sysselsättningen.