Nio år senare är svaret: ja. I alla när det gäller den svenska utrikesförvaltningen, och hur ambassader och myndigheter förändrade sitt arbete.

– Det är väldigt tydligt att svenska myndigheter och ambassader har gjort mycket mer jämställdhetsarbete efter 2014 än innan. På vilket sätt har varierat, men till exempel började myndigheter som inte alls arbetat efter jämställdhetsmål innan nu göra det, säger Ann Towns, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Mängder av initiativ

Tillsammans med statsvetarna Elin Bjarnegård vid Uppsala universitet, och Katarzyna Jezierska från Högskolan Väst, har hon utvärderat effekterna av den feministiska utrikespolitiken i en ny rapport. Genom att analysera hundratals dokument, genomföra en stor enkät med personal på alla svenska ambassader och genom intervjuer drar forskarna slutsatsen att den feministiska utrikespolitiken fick genomslag. Inte minst ledde den till en kraftsamling.

– Det togs fler jämställdhetsinitiativ, och det gjordes inom alla utrikespolitiska områden, som handel, säkerhetspolitik och internationellt utvecklingssamarbete. Den feministiska utrikespolitiken fanns med i direktiven till alla myndigheter utom en och i ambassadernas verksamhetsplaner.

Om det i sig ledde till feministiska framsteg, till ökad jämlikhet, är svårare att säga, menar Ann Towns. Det är inte heller det de har undersökt i sin studie.

– Det är ju myndigheterna som ska omvandla direktiven till konkret politik. Så därför spelar det förstås roll vad direktiven innehöll, vad myndigheterna egentligen fick till sig, och vilken konkret verksamhet som myndigheterna omsatte direktiven till. Sedan är det svårare att slå fast vad som händer i nästa steg, vad det ökade arbetet inom utrikesförvaltningen ledde till.

”Inte jätteradikal”

Hon tror att en del kanske också missförstod vad en feministisk utrikespolitik skulle innebära. Eller hoppades på för mycket. Att det för första gången inkluderades jämställdhetsmål inom handelspolitiken innebar till exempel inte en kritik mot handel i sig. På samma sätt innebar det inte att säkerhetspolitiken helt skulle ändra riktning.

– På det sättet var det inte en jätteradikal politik, som många inom civilsamhället kanske hade önskat, säger Ann Towns.

Något som ifrågasattes genom åren var hur Sverige, med sin feministiska utrikespolitik, kunde fortsätta sälja vapen till auktoritära länder som kränker mänskliga rättigheter. Just det verkar ha varit en känslig fråga.

– ISP, alltså Inspektionen för strategiska produkter, som hanterar vapenexport, var de enda med ett regleringsbrev där man inte säger något om den feministiska utrikespolitiken. Vi har inte fått grepp om varför, och de har inte velat låta sig intervjuas.

Vad tror du att det beror på?

– Jag gissar bara, det är inget jag har belagt som forskare, men det är lätt att tänka att det var det svåraste att förändra, för att viktiga säkerhets- och handelsintressen stod på spel. Ändå menar Ann Towns och hennes kollegor att Sveriges feministiska utrikespolitik var banbrytande.

– Ja, den var det på så sätt att hela utrikesförvaltningen involverades, med mer än 100 ambassader och delegationer runt om i världen, och även alla förvaltningens verksamhetsområden. Många anställda säger att det är den starkaste styrsignalen de har varit med om.

Men den feministiska utrikespolitiken var också banbrytande för signalerna den sände. På sätt och vis just det den kritiserades för – att bara vara signalpolitik – men Ann Towns menar att det i det här fallet hade effekt.

– Det fick uppmärksamhet. Och det fick ett tiotal andra länder, däribland Frankrike, Tyskland, Kanada och Mexiko att senare deklarera att de också har en feministisk utrikespolitik. Det hade inte hänt om inte Sverige gått före.