Efter hundratalet dödsoffer, ultranationalistiska stormningar av parlamentet och slutligen presidentens residens, kom beskedet om att den ukrainske presidenten hade flytt huvudstaden.

Det nationalsocialistiska partiet Svoboda som hade 10 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet har en allt starkare ställning. Tillsammans med de oberoende ultranationalisterna i ”Högersektorn” respektive ”Gemensam Sak” kontrollerar Svoboda folkmiliserna i Kiev. Detta utspelar sig i Europas näst största land, och operationerna har alltjämt odelat stöd från både USA och EU.

Svoboda grundades i Lviv 1991 som ”socialnationalistiska partiet” och hade, liksom svenska Vitt Ariskt Motstånd, den nynazistiska varghaken som sin första partisymbol. Enstaka ultranationalister i tältlägren på huvudstadens aveny bär alltjämt denna symbol. Partiledaren Oleh Tjahnybok har aldrig tvingats backa ifrån de uttalanden om att landets styrs av en ”rysk-judisk maffia” som ledde till att han uteslöts ur den ”orangea” koalitionen 2004. Men idag, tio år senare, duger han tydligen för såväl Washington som Bryssel.

”Högersektorns” aktivister (med rödsvarta flaggor) är liksom Svoboda mer ideologiskt skolade och utmärker sig i förhållande till övriga ultranationalister genom sin konsensuskultur inom stridsgrupperna liksom anonymiteten gentemot utomstående. De tar starkt avstånd ifrån Svobodas kollaboration med utländsk makt.

”Gemensam Sak” förefaller, efter några tebjudningar i deras armétält, vara en betydligt öppnare kampanj, med större inslag av ”goa gubbar” som gett sig ut på någon slags revolutionär ”repmånad”. De verkar klart mindre besvärade av vilka intressen som styr skutan.

Polisen hindrar inte inbrott

Hur den nya majoriteten i Kiev skall få ultranationalisterna att lämna ifrån sig polisrollen i huvudstadens centrum återstår nu att se. Polismyndigheterna har deklarerat att de tillsvidare inte kommer att hindra några fler inbrott mot parlament och regeringsbyggnader. Bollen ligger därmed helt i händerna på oppositionsledarna, men trots att Tymosjenko och Klitsjko numera tillhör den parlamentariska majoriteten uppmanades folk i lördags att ”stanna kvar på Självständighetstorget” och ”fortsätta kampen för den ukrainska nationen”.

”Ära åt Ukraina”, ropade Tymosjenko ifrån scenen efter sitt tal vid återkomsten till Kiev. En stor del av publiken repeterade, men ingen här har glömt att hon, som så många andra ukrainska miljardärer, byggde sin privata förmögenhet på folkets bekostnad.

– Fuck Tymosjenko, hon kan gott sitta där hon sitter, och Janukovytj kan gärna göra henne sällskap, sade en av Högersektorns tältvakter sammanbitet när vårt korta samtal i förra veckan råkade komma in på ämnet, då förhandlingarna om Tymosjenkos frigivning fortfarande pågick.

Tymosjenko kallade de stridande för ”mina hjältar” i sitt tal vid återkomsten till Kiev, varpå hon bad om en tyst minut för de stupade. Men flertalet av det sextiotal unga män som dödades på Självständighetstorget i torsdags (samtidigt som oppositionen satt i utdragen förhandling med ”avhopparna” från Janukovytj parti om att släppa ut Tymosjenko) kämpade uppenbarligen inte för Tymosjenko. De flesta som bekräftats döda hittills tillhörde ultranationalistiska grupper som tidigare har tagit avstånd ifrån oppositionspartierna.

Men det var inte enbart ultranationalister ifrån västra Ukraina som vägrade lämna Självständighetstorget och sköts till döds i torsdags. Sergej Kemskij – akademiker ifrån den rysktalande Krim-halvön som stod den autonoma vänstern närmast – sköts också han ihjäl av Janukovytj krypskyttar.

Han dog nog inte ”för” något, utan snarare för att han inte ville leva i en diktatur, säger Ivan Shmatko ifrån studentfackföreningen Prjama Dia (”Direkt Aktion”).

Stormöte i söndags

I lördags, samtidigt som ultranationalistiska ”Högersektorn” stormade parlamentet och presidentens residens, ockuperade Kievs studentrörelse det ukrainska utbildningsministeriet. På söndagen hölls ett stormöte, och det är fortfarande lite oklart exakt vad denna ockupation kommer att jobba för framöver, men vad som är fullständigt klart är att denna ockupation är den enda icke-nationalistiska ockupationen här i Kiev.

– Det vore väl ingen högoddsare ifall mötet i direktdemokratisk ordning avsätter den sittande ministern, sa Nikolaj ifrån Prjama Dia på väg till mötet.

Men innan stormötet hann med att avsätta den sittande ministern (Dmitro Tabachnyk) kom det meddelanden ifrån parlamentet om att han redan hade ersatts med Ivan Vakarchuk, rektor på Universitetet i Lviv – storstaden i västra Ukraina–där Svoboda idag är det överlägset största partiet.

– Ingenting förändras väl med detta. Vi anser ju fortfarande att utbildningspolitiken skall styras av studenterna och av de anställda i systemet. Inte av oligarkers lajeker. Inte av de korrupta partierna, säger Nikolaj efter mötet.

På söndagskvällen försökte ett gäng högerextremister ta över den stora byggnaden med våld, för att ”ge plats” åt den nya utbildningsministern. Det lyckades inte–denna gång. Ockupationen av det ukrainska utbildningsministeriet–vänsterns och de icke-nationalistiska liberalernas sista utpost i huvudstaden – är nu inne på sin tredje dag.