Utrikes.

2020-10-17 10:50
Evo Morales. Bild: Natacha Pisarenko/TT/AP
Evo Morales.
Puffetikett
Dagens ETC

Evo Morales: Vi kämpar mot multinationella företagen som drev på kuppen

Den fördrivne bolivianske presidenten Evo Morales berättar för amerikanska tidskriften Jacobin om sin upplevelse av militärkuppen i november förra året – och varför hans parti Mas är redo att vinna morgondagens presidentval. Nu kan Dagens ETC publicera den unika intervjun.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Evo Morales öde efter militärkuppen i Bolivia i november förra året följer samma dystra mönster som drabbat många andra progressiva och antiimperialistiska vänsterledare i regionen. Paralleller har dragits till kuppen mot Chiles Salvador Allende i september 1973, ansatsen till en militär revolt mot Hugo Chávez i Venezuela i april 2002 och den ecuadorianska polisens försök att fördriva Rafael Correa i september 2010.

Då Morales nu lever i exil i Argentina har han även jämförts med det landets ledare, Juan Domingo Perón, efter maktövertaget av en ultrakonservativ gren inom militären i september 1955. Militärdiktaturen införde ett totalt förbud mot peroniströrelsen, men den landsförvisade Perón fortsatte att ha enormt inflytande, tack vare det stöd han byggde upp under ett årtionde av radikala sociala reformer och den oberoende utrikespolitik han fört under sitt presidentskap. Trots att hans namn var bannlyst förblev peroniströrelsen aktiv, och efter att dess kandidat Héctor Cámpora vann valet i mars 1973 fick Perón slutligen återvända.

Mas leder inför valet

Idag befinner sig Evo Morales och hans parti Rörelse för socialism (Movimiento al Socialismo, Mas) i en ganska liknande situation. Tiden sedan militärkuppen i november har präglats av förtryck, massakrer på dussintals fackföreningsmedlemmar och ursprungsfolksaktivister, samt försök att förbjuda Mas att ställa upp i presidentvalet som är planerat till den 18 oktober. Därutöver pågår en kampanj av mediamanipulation och fejknyheter, avsedda att smutskasta 14 år av socialistiskt styre.

Trots detta fortsätter Mas att vara Bolivias starkaste politiska kraft. De senaste opinionsmätningarna indikerar att partiets Luis Arce Catacora och David Choquehuanca bör vinna valet i första omgången med 44,4 procent av rösterna – och därmed uppnå den nödvändiga marginal på tio procent gentemot kandidaten på andra plats, Carlos Mesa, som även förlorade valet i oktober 2019.

Att det blir ett fritt och hederligt val anses dock allt mer osannolikt, med tanke på den fortsatta inblandningen från Organisationen för amerikanska stater (OAS) och dess generalsekreterare Luis Almagro.

Inför det planerade valet satte sig Jacobins Denis Rogatyuk och Bruno Sommer ned med den fördrivne presidenten Morales för att diskutera hans bakgrund som fackföreningsledare och statsöverhuvud, hans upplevelse av kuppen samt vad Mas kan göra om och när de återtar regeringsmakten.

Under vattenkriget i Cochabamba 1999–2000, en massrevolt mot privatisering av vatten, var du en fackföreningsledare som gjorde motstånd mot Jorge ”Tuto” Quirogas nyliberala regering. Hur skulle du jämföra kampen under de åren med det nuvarande motståndet?

– Det är värt att nämna den grupp av unga jordbrukare och ursprungsfolksledare, som varit aktiva sedan slutet av 80-talet och början av 90-talet, som jag själv ingick i. Vi frågade oss: Hur länge ska vi styras ovanifrån och utifrån? Hur länge ska det komma planer och riktlinjer från Internationella valutafonden och Världsbanken? Och när ska vi bolivianer börja styra oss själva?

– I Bolivia har det alltid funnits former av samhällelig makt, fackföreningsmakt, kollektiv makt underifrån. Men när vi frågade hur vi skulle kunna nationalisera våra naturtillgångar och grundläggande samhällsservice, baserat på denna kollektiva eller sociala makt, så kunde vi inte göra det.

– Så det var viktigt att verka för ett politiskt instrument, ja, som byggde på jordbrukarrörelsen i tropikerna, men framför allt på Quechuas, Aymaras, de över 30 ursprungsfolken. Vi lade fram ett politiskt instrument för frihet, av folket, för folket, och med ett politiskt program från folket.

– Vid det här laget var vi tvungna att bryta med det kapitalistiska systemet. I det här systemet kallas sociala rörelser för ”terrorister” och fackföreningarna ska inte blanda sig i politiken. Men vi sa att vi har politiska rättigheter och att vi inte kan vara fackföreningar som bara bryr sig om arbetsfrågor. Om vi vill ha djupgående förändringar är det viktigt att även frambringa djupgående förändringar inom statsstrukturen. Vi hade i viss mån problem med arbetarna, som stod fast vid ”fackföreningarnas oberoende” och sin icke-politiska hållning.

– Sedan kom regeringarna under Hugo Banzer (1997–2001) och Tuto Quiroga (2001–2002). De privatiserade Bolivias nätverk för elektricitet och telekommunikation, och överlämnade våra naturtillgångar, såsom gas, till transnationella företag. Jag satt i flera förhandlingar med de nationella ledarna för COB (Central Obrera Boliviana, de bolivianska fackföreningarnas centralorganisation), såväl som med jordbrukarförbunden, samt i de olika förhandlingarna med nyliberala regeringar, och varje gång lyfte vi frågan om nationalisering. Vårt argument var att när gasen finns under jordytan så tillhör den bolivianerna, men när den kommer upp ur jorden så är den inte längre boliviansk. I de grundlagsstridiga avtal som undertecknades stod – bokstavligen – att ägaren får egendomsrätt vid brunnshuvudet. Och vem är ägaren? Det transnationella företaget.

I presidentvalet 2002 besegrades du av Gonzalo ”Goni” Sánchez de Lozada, efter en kampanj av osanningar, rädsla och hot mot dig och Mas. Idag ser det ungefär likadant ut. Vilka lärdomar från den erfarenheten har du med dig i dag?

– 1997 föreslog man för mig att jag skulle kandidera till presidentposten, och jag blev föremål för en hel del förtal från Sánchez de Lozadas regering. De sade om mig: ”Hur kan en knarklangare, en mördare vara president?” Sedan avstod jag kandidaturen. Men 2002 fanns ett konsensus att jag skulle ställa upp. 

– Jag var tveksam till om jag skulle få så många röster. En internationell tidning skrev att Mas kunde få åtta procent och alla opinionsmätningar visade tre eller fyra procent. Sánchez de Lozada allierade sig med Fria Bolivia-rörelsen (Bolivia Libre), som tidigare, 1989, hade sammanfört grupperingar inom vänstern, socialdemokraterna. Det här partiet byggde på icke-statliga organisationer och brukade få pengar från framför allt Europa.

– USA:s ambassadör, José Manuel Roche, sade: ”Evo Morales är en andinsk Bin Laden och kokaodlarna är talibaner, så rösta inte på honom.” Bolivias antiimperialister reagerade mot detta. ”Varför beskyller USA:s ambassadör Evo Morales för att vara en andinsk Bin Laden?” President Tuto Quiroga var tvungen att vara tyst, men i dag säger han att det i Bolivia finns inblandning från Argentina och andra länder. Jag sa att de där kommentarerna gjorde ambassadör Roche till min bäste kampanjchef. Resultatet för Mas blev 20 procent.

– Jag vill vara uppriktig: Fram till det ögonblicket var jag inte så säker på att jag någonsin skulle kunna bli president, men därefter tänkte jag att jag kunde det – och nu var vi verkligen tvungna att förbereda oss. Tillsammans med en grupp professionella började vi utforma ett mycket seriöst och ansvarsfullt politiskt program för staten, för det bolivianska folket.

Vändpunkten: Gaskrigen

Gaskrigen – ett folkligt uppror mot privatiseringen av kolväten 2003–2005 – var en verklig vändpunkt, både för Bolivia och för dig själv. Det var då vi såg kraften i sociala organisationer, framför allt i staden El Alto.

Hur skulle du jämföra den historiska rörelsen med i dag, och vilken roll tror du att sådana rörelser kommer att spela i processen att återupprätta folkets suveränitet?

– Genom de här striderna uppnådde vi några av våra krav, men inga strukturella förändringar. När jag kom till Chapare, i det tropiska Cochabamba, föreslog (ursprungsfolkens jordbrukarrörelse) omfattande förändringar i förhandlingarna (om kolväten). De nyliberala regeringarnas representanter svarade: ”Nej, nu håller ni på med politik”, ”Politik är ett brott, en synd, för er” och ”Politik för jordbrukare i tropikerna är yxa och machete” – eller i Altiplanoregionen, hacka och spade.

– Sedan kom gaskriget, en kamp som var koncentrerad till staden El Alto. Vad var det underliggande problemet? Förutom frågan om nationalisering, så kunde vi inte förstå varför våra regeringar ville uppföra en anläggning för LNG (flytande naturgas) på chilenskt territorium – inte statligt ägd, utan privat – och därifrån skicka gas till Kalifornien. Vi hade brist på gas, och de skickade den till USA – varför inte förse bolivianerna först?

– Kampen för nationalisering fördjupades och där stod folket i El Alto mer enade än någonsin, i ett enda stadsdelsråd. Nu berättar de för mig att de har två, till och med tre stadsdelsråd, vilket enligt min uppfattning är en svaghet. Men de starkaste och mest stridbara är inte bara patriotiska, utan även antiimperialistiska stadsdelsråd, som bygger på Aymaras brödraskap.

– Vi är övertygade om att vi kommer att övervinna alla de här problemen genom folkets kamp, genom kampen som folket i El Alto för.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Du nationaliserade landets naturtillgångar. Vad rekommenderar du för nyckelpolitik för att lösa den rådande ekonomiska krisen i Bolivia?

– Först ett viktigt faktum som folk bör känna till. Vid den tidpunkt då vi nationaliserade oljan 2005 var den (årliga) oljeinkomsten knappt tre miljarder bolivianos (ungefär 3,8 miljarder svenska kronor). Efter att vi nationaliserat den, den 22 januari 2019, hade vi 38 miljarder bolivianos (ungefär 48 miljarder svenska kronor) i oljevinst. [200 överlämnade de en BNP på 9,5 miljarder dollar (ungefär 84 miljarder svenska kronor) till oss. I januari förra året låg den på 42 miljarder dollar (ungefär 370 miljarder svenska kronor) – föreställ er betydelsen av denna förändring.

– Bolivia låg i botten i Sydamerika sett till ekonomisk tillväxt, men under de 14 år som jag var president låg Bolivia i topp under sex av dem. När jag åkte på internationella forum, toppmöten eller någon installation, brukade presidenterna fråga mig: ”Evo, hur mycket ekonomisk tillväxt blir det i år?” Jag sa fyra, fem procent, och de frågade mig vad jag hade gjort för att uppnå det. Och jag svarade: ”Vi måste nationalisera våra naturtillgångar och grundläggande samhällsservice måste vara en mänsklig rättighet.”

– Nu är privatiseringarna tillbaka igen. Dekret 4272 (utfärdat av Jeanine Áñezs regim) från den 24 juni i år, föreslog en återgång till det förgångna, en reducering av staten till ”lilleputtstorlek”, som Internationella valutafonden vill. Staten ska inte investera i offentliga företag och den kommer att bidra mindre till utbyggnaden av den produktiva apparaten till förmån för det bolivianska folket. Tanken med detta dekret är att återgå till en stat som enbart fungerar som regulator och inte som investerare i nationella projekt.

– Alla IMF:s recept finns där i detta dekret: privatisera elektricitet, telekommunikation, hälsa och utbildning. Privatiseringen av utbildningen har redan inletts, för i år avsatte de inte någon budget för uppförandet av nya skolor. Den 14 september började de privatisera energin i Cochabamba. Juristen som utsetts av Áñez avgick för att privatiseringsdekretet strider mot författningen. Grundläggande samhällsservice är en mänsklig rättighet och kan inte vara en privat affärsverksamhet, hälsa kan inte vara en handelsvara och utbildning är så viktigt för folkets frigörelse. Så folket reser sig i motstånd mot detta.

– Tyvärr så genomlever Bolivia just nu två pandemier: pandemin som dödar oss med viruset – och paralyserar produktionen under karantänen – men också en regering som paralyserar alla offentliga arbeten och underkastar dem kapitalistisk politik.

– Vår uppgift är att försvara nationaliseringarna och fördjupa industrialiseringen. Det är målet vi måste uppnå, så att vi kan fortsätta med ekonomisk tillväxt. Men först måste vi återställa demokratin och ta tillbaka vårt land.

Nu ser vi att ursprungsbefolkningen återigen förföljs av den här rasistiska regimen, ledd av Áñez och hennes paramilitär. Vad tycker du att nästa Mas-regering ska göra för att hjälpa till att utrota rasismen från Bolivia en gång för alla?

– Det verkar som om vi i Bolivia är på väg tillbaka till Inkvisitionens tidevarv. Den rasistiska högern har använt Bibeln för att förmå andra att hata. De använder bibeln för att stjäla, döda och begå folkmord. De använder bibeln för att diskriminera, för att bränna wiphalaflaggor (ursprungsfolkens flagga), för att sparka på förtryckta och på ursprungsfolkskvinnor. Det var rasistiska grupper med pengar som införde den mentaliteten.

– I december förra året erkände den republikanske senatorn Richard Black att kuppen hade planerats i USA, där man utnyttjat tillfället (som öppnats upp av den rasistiska högern i Bolivia). Jag blev förvånad över vad Teslas ägare Elon Musk]sa den 24 juli; han erkände att han varit delaktig i kuppen. Så kuppen var riktad mot oss och handlade om våra naturtillgångar, om litium. Vi hade beslutat att industrialisera litium och började med våra internationella reserver. Avtal hade skrivits med Europa, med Kina. Som del av det patriotiska program som uppmärksammar tvåhundraårsjubileet av vår självständighet hade vi planerat att bygga 41 anläggningar. Över 15 för kaliumklorid, litiumkarbonat, litiumhydroxid, tre för litiumbatterier, och så andra anläggningar för tillförsel, men också för biprodukter. Men jag sade att här kommer inte USA in – och det var vårt brott.

– Kuppen var även riktad mot vår ekonomiska modell. Vi uppvisade en ekonomisk modell som klarade sig utan IMF, men som hade tillväxt och en minskning av fattigdom och ojämlikhet. Och sedan kom kuppen.

– Jag tror att vi kommer att vara tvungna att försöka hitta mekanismer för att föra samman bolivianer, för vi kan inte ha sådana här sammanstötningar. Det är väldigt beklagligt att det finns paramilitär, beväpnade grupper.

– Vår rörelse för socialism är ett politiskt instrument för folkens suveränitet, och denna politiska rörelse för frigörelse är inte bara historisk, utan motstycke, den är även unik i världen. För under kolonialismen hotades vår ursprungsbefolkning av utrotning – inte bara rasism och diskriminering, utan utrotning. I en del latinamerikanska länder finns det inte längre någon ursprungsfolksrörelse, men våra förfäder, i exempelvis Bolivia, Peru, Ecuador, Guatemala och Mexiko, kämpade hårt. Efter 500 år av folkligt motstånd från ursprungsfolken, sade vi 1992: ”Från motstånd till maktövertagande.” Och i Bolivia höll vi det löftet.

– Just när vi började visa att det finns en hel del hopp i Bolivia när vi styr oss själva, så kom en kupp. Det är vår verklighet, så vi måste försöka få ett slut på den här rasismen. Vi borde stå enade, respektera våra olikheter av ideologisk och programmatisk natur. Men det kräver en politik utan våld.

När du var president förde du upp Bolivia på den internationella scenen och anslöt till kampen för en flerpolig värld. Tyvärr så ser vi att många av de här framstegen har backat tillbaka på grund av kuppregimens agerande. Vad skulle, enligt dig, vara det bästa sättet att återta Bolivias plats på den internationella scenen i framtiden?

– När jag var fackföreningsledare deltog jag i en del möten för statschefer, exempelvis i Wien, om kampen mot narkotikahandel. Genom icke-statliga organisationer med konsultativ status kunde jag delta och noga lyssna på vad min regering sade vid dessa internationella forum. ”Jag ansluter mig till USA:s förslag”, ”jag ställer mig bakom USA:s förslag”, det var bara sådant. Bolivia kom aldrig med någon patriotisk politik, något bolivianskt förslag. När vi kom till makten så var våra förslag fokuserade på att försvara moder jord och grundläggande samhällsservice. Vi lade fram ett förslag i FN att vatten ska vara en grundläggande rättighet för alla människor och inte en privat affärsverksamhet. Alla stod bakom detta förslag, bara USA och Israel lade ned sina röster.

– Jag skulle kunna kommentera en hel del internationell politik som följer samma linje. Jag skrattade åt Bolivias de facto-presidents inspel (på videolänk) i FN när hon attackerade Argentina och anklagade den argentinske presidenten för att blanda sig i. Vad har hon för rätt att tala om utländsk inblandning! Men jag tänker framför allt på Latinamerika under Chávez, Lulas och Kirchners tid – en annorlunda tid jämfört med nu – då vi lanserade viktiga kontinentala integrationsprocesser, såsom Unasur (Sydamerikanska nationernas union) och Celac (Gemenskapen för Latinamerikas och Västindiens stater). Barack Obama inledde processen att förstöra Unasur och Celac, genom Stillahavsalliansen (en allians av högerregeringar).

– USA:s nuvarande president har organiserat Limagruppen för att konfrontera Venezuela. När vi nu står inför det behöver vi mer enighet och djupgående tänkande inom Pueblagruppen och andra sektorer inom Alba-TCP (Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika). Men vi är inte ensamma. Jag hyser stora förhoppningar att våra folk, våra sociala rörelser, kommer att vinna tillbaka demokratin.

– Vi skulle vilja se ett mångnationellt Amerika, för vi är så olika. Så bra det vore för Europa, för andra kontinenter, att bekräfta den mångfalden, och att erkänna den mångfalden i författningar och inom internationella organisationer. Vi i Bolivia är så olika – kulturell mångfald är styrkan i vår identitet, i vår värdighet. Och baserat på vår mångfald kämpar vi för frihet, för jämlikhet – det är den djupgående kamp vi utkämpar.

– Just nu har vi dock verkligen vänt tillbaka till det förgångna. De nyliberala högerregeringarna upprepar bara vad än USA säger. Den där hållningen från 1800-talet som hävdar ”Amerika åt amerikanerna” – Monroedoktrinen – måste få ett slut. USA och kapitalismen tror att de är sända av Gud för att dominera världen, att endast USA har suveränitet. Så när ett folk frigör sig följer militärbaser, militära ingripanden och kupper.

Hur har exilen varit för dig? Hur känner du inför militären som förrådde dig och vad kommer Mas att göra när de återtar makten för att säkerställa att militären är lojal mot Bolivia?

– Jag ville inte lämna Bolivia. Jag såg det som att det var en fråga om ”hemlandet eller döden”. Men en grupp medlemmar ur den lagstiftande församlingen, nationella ledare, några ministrar, sa till mig att ”för att rädda förändringsprocessen måste vi först rädda Evos liv”. Det förvånade mig och jag var inte övertygad om att det var sant.

– Den 10 november, innan min avgång, efter de två föregående dagarnas polisuppror, uppmanade de sociala rörelserna bolivianerna att ta tillbaka Plaza Murillo (i La Paz) och genom pressen hörde jag att försvarsmakten krävde min avgång. Vad tänkte jag i det ögonblicket? Att om jag inte hade avgått så skulle det dagen efter, i det allt mer spända läge som rådde, ha skett en massaker. För att undvika den massakern valde jag att avgå, för vi är försvarare av liv.

– Fram till det ögonblicket hade det varit så många konflikter, såsom strejkerna i Potosí och Santa Cruz i slutet av augusti och september. Vi undvek dödsfall. Några bad mig att militarisera och förklara belägringstillstånd, men jag vägrade. Jag hade så många möten med militären och polischeferna, och jag sade till dem att kulor ska användas för att försvara bolivianskt territorium, inte mot folket.

– Redan när jag kom till Chimoré på söndagseftermiddagen den 10 november sa jag: ”Nu ger jag mig in i djungeln.” I det ögonblicket trodde jag att om jag inte avgick så skulle det bli en massaker i La Paz nästa dag. Polisen och militären skulle skjuta mina bröder och systrar som ville ta tillbaka Palacio Quemado (regeringspalatset), Plaza Bolivia och stadens främsta torg.

– De skulle skylla på mig. Jag avgick så att det inte skulle ske några dödsfall eller någon massaker under mitt styre – för vi är försvarare av liv, av fred, men med social rättvisa. Som en parentes kan jag säga att kampen för fred är en kamp mot kapitalism. Om det fanns fred med social rättvisa så skulle det inte finnas någon kapitalism, den skulle vara besegrad. Så den 11 november lämnade jag Bolivia.

– Den dagen var sydamerikanskt territorium under USA:s kontroll. De lät inte planet som kom från Mexiko för att hämta mig komma in i bolivianskt luftrum. Tre, fyra olika presidenter kommunicerade hela dagen om hur de skulle få ut mig. Men för regimen fanns bara två acceptabla utfall: Evo död eller Evo i USA. Medan jag fortfarande befann mig i El Alto kommenterade militären själva att de var tvungna att skicka mig till USA. Andra jämförde detta med kuppen i Chile.

– Under min fackliga och politiska kamp har jag häktats, åtalats och fängslats i Bolivia. Men jag hade aldrig tidigare sökt asyl. Så nu när jag är en flykting har jag varit med om allt man ska som antiimperialist, som en vänsterperson som inte ger upp.

– Arvet efter ursprungsfolksrörelsen är dess antikolonialism och antiimperialism. Under kolonialismen slet de sönder Túpac Katari, och nu under republiken vill de ”slita sönder” oss, krossa vår politiska rörelse, förbjuda Mas, förbjuda Evo. Det är vad USA planerar. USA sa: ”Mas får inte komma tillbaka till regeringsmakten, och inte Evo till Bolivia.” Men jag är säker på att vi en dag kommer att komma tillbaka, i miljoner, och återupprätta friheten för det bolivianska folket.

Om du kunde resa tillbaka i tiden, vad skulle du förbättra i ditt styre av Bolivia? Och, om du blickar mot framtiden, vad förväntar du dig av Mas nu – och vilken roll skulle du vilja inta?

– För det första så kräver det en hel del ledarskap att skapa nya ledare, så att dela med mig av mina erfarenheter från den fackliga kampen, men också från valkampen och styrandet. Politik är en vetenskap om tjänstgöring, om ansträngning, om förpliktelse, om att offra sig för majoriteten, för de underställda. Politiken är uppenbarligen en kamp mellan olika intressen. Vad som utmärker oss är att vi kämpar för gemensamma intressen, kollektiva intressen, till förmån för fattiga människor. Vår kamp handlar inte om att koncentrera kapital i händerna på ett fåtal, utan om att omfördela välstånd, att säkerställa en viss jämlikhet, social rättvisa, fred med jämlikhet, med värdighet, med social rättvisa. När vi kommer tillbaka – och vi måste komma tillbaka, förr eller senare – vill jag verkligen dela med mig av den erfarenheten, dela med mig av en liten del av all denna kamp.

– När jag först flyttade till Chapare för att leva där – eller snarare överleva, efter min fars död – bad de mig plötsligt att bli facklig ledare. Jag ville inte det, men det fanns förtroende för mig, så jag lämnade mitt arbete inom jordbruket. Jag kom in i fackföreningsledningen och jag torterades, åtalades, fängslades, hotades så många gånger. Sedan 1989 har jag ställts inför rätta för så många anklagelser, förtal utan bevis och som inte bygger på fakta.

– Jag kom inte till Chapare för att bli ledare, än mindre för att bli president. Men min skola var den fackliga kampen, den sociala kampen, den kollektiva kampen. Det är inte som de som säger: ”Jag kommer från den kommunistiska, eller socialistiska, ungdomen.” Under mitt liv har jag frågat mig hur det kom sig att Evo nådde presidentposten utan en akademisk utbildning. Jag har svarat att jag kunde göra det på grund av vår sanning och ärlighet. Den här regeringen försökte beskylla mig för korruption – men kunde inte göra det. Efter allt detta förtal mot mig… vad var poängen med det här?

– Vi är säkra på att vi kommer att vinna presidentskapet många fler gånger i framtiden.