Utrikes.

2015-07-03 13:27
  • Vad säger grekerna om folkomröstning? Klicka på bildspelet för åsikter från Aten. Bild: Daniel Ochoa de Olza/AP
    Vad säger grekerna om folkomröstning? Klicka på bildspelet för åsikter från Aten.
  • Johan Ehrenberg: ”IMF, eurogruppen och finansvärlden hindrar Greklands vardagsekonomi att fungera.” Bild: Gunilla Welin
    Johan Ehrenberg: ”IMF, eurogruppen och finansvärlden hindrar Greklands vardagsekonomi att fungera.”
  • Aggelixi Pafoxdopolus: ”Jag röstar ja för jag vill stanna i Europa så att mitt land kan bli ett stabilt politiskt system.” Bild: Gunilla Welin
    Aggelixi Pafoxdopolus: ”Jag röstar ja för jag vill stanna i Europa så att mitt land kan bli ett stabilt politiskt system.”
  • John Giannis: ”Jag röstar nog nej mest för att jag inte kan rösta på en politik som inte fungerar. Jag är inte vänster. Jag är realist.” Bild: Gunilla Welin
    John Giannis: ”Jag röstar nog nej mest för att jag inte kan rösta på en politik som inte fungerar. Jag är inte vänster. Jag är realist.”
  • Antonis Boniks: ”Nej. Det är en utpressning som pågår. Om tio är vi kanske starkare än någonsin.” Bild: Gunilla Welin
    Antonis Boniks: ”Nej. Det är en utpressning som pågår. Om tio är vi kanske starkare än någonsin.”
  • Panagjutis Servos: ”Jag vill ha kvar euron men inte någon åtstramning. Det fungerar inte.” Bild: Gunilla Welin
    Panagjutis Servos: ”Jag vill ha kvar euron men inte någon åtstramning. Det fungerar inte.”
  • Dimitris Govas: ”Jag är emot hela EU-makten. Jag är emot euron. Jag röstar nej.” Bild: Gunilla Welin
    Dimitris Govas: ”Jag är emot hela EU-makten. Jag är emot euron. Jag röstar nej.”

EU-eliten vill krossa Syriza

På söndag går Grekland med allra största sannolikhet till folkomröstning. Men varför är eurozonens ledare rädda? Det handlar inte främst om valutans framtid, skriver Johan Ehrenberg, som är på plats i Aten. ”Jag tror att hotet från Alexis Tsipras handlar om detta enkla, att om den grekiska staten blir demokratisk och transparent förlorar europeiska storföretag miljarder.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kommer någon ihåg Nicos Poulantzas? Jag vet att jag kan skrämma iväg några läsare nu, men tålamod. Poulantzas var grek och den nya europeiska vänsterns teoretiker på 1970-talet, hans teorier blev aldrig stora i Sverige eftersom han kritiserade vår – framför allt socialdemokratins – syn på staten som en neutral aktör som man kunde få makt över med röstvinst. För Poulantzas var staten en egen maktapparat oberoende av vem som vann val. Det enda sättet att skapa en ny politik var genom att gå runt och förbi staten.

Poulantzas dog 1979 (ett självmord) och ändå är hans teori helt nödvändig för att förstå varför Europas samlade politiska elit nu arbetar aktivt och medvetet med ett enda mål för ögonen.

Krossa partiet Syriza.

Förnedra dess ledare Alexis Tsipras.

Stoppa själva idén om en annan politik under euron.

– Om jag ska rösta? Det är klart jag vill. Jag kommer rösta nej.

För att lämna euron?

– Nej, för att byta politik. Vi måste få ha demokrati, vi måste få bestämma själva hur vi vill driva detta land.

Hon jobbar i en klädbutik nära Syntagma och vill inte bli fotograferad.

– Men det är inte säkert att jag får rösta. Jag har tolv timmars bussresa hem. Och på en söndag … Det gör mig orolig, hur många kommer inte kunna åka hem och rösta där man är skriven? Alexis Tsipras riskerar förlora min röst om han inte ändrar det där!

Det vibrerar av oro i Aten. Ja, faktiskt. Jag har aldrig upplevt samma vilja att ständigt diskutera politiken. Alla svarar och alla förklarar. Och alla är långt mer insatta än varje svensk expertkommentator – kanske därför att många av dem faktiskt vet vem Nicos Poulantzas var. Eller för att man lever i historien.

– Kommer du ihåg 1960?

John Giannis är hotellägare och lutar sig närmare för att med fingret på bordet betona varje ord. USA:s demokrater försökte krossa den unga Castro-regimen, och det de skapade var ett motstånd som de sedan inte kunnat hantera.

– Jag säger dig att EU:s ledning är rädda för vad de håller på med. De tror de kan skrämmas. Och amerikanarna är nog väldigt arga på dem. Alexis Tsipras har folkets stöd.

Så kommer du att rösta?

– Självklart. Jag röstar nog nej mest för att jag inte kan rösta på en politik som inte fungerar. Jag är inte vänster, jag är bara realist. Men jag hoppas de lugnar sig. De måste göra det. Vi tillhör Europa.

Hur ska man kunna förändra en ekonomi om inte statens makt räcker? Det som händer i Portugal, Spanien och Grekland är egentligen rop från Poulantzas teser. Det gäller att bygga sociala rörelser, små lokala aktiva rörelser som skapar egna lösningar, nya motstånd, som självständigt gör saker och finansierar sig folkligt och som vägrar acceptera det som den etablerade makten kallar ”realism”.

I dessa rörelser skapas stöd för partier som kan utmana de borgerliga och de korrupta gamla socialdemokratiska ledningarna. Först då, om staten omgärdas av oberoende partilösa rörelser, kan politiken få makt.

Syriza är ett sådant parti. Det är inte en rörelse, utan en koalition av små partier som funnits ett tag.

En eurokritisk vänster som inte räds ett utträde. En reformistisk center – ledd av Alexis Tsipras, finansminister Yanis Varoufakis och vice premiärminister Yannis Dragasakis – som försöker pressa EU till att acceptera normal keynesiansk ekonomisk reformpolitik inom euron. Och så gamla socialdemokrater som sett Pasok förstöras och nu vill se uppgörelse med eurogruppen till varje pris.

Det är denna allians som Alexis Tsipras måste hålla samman och det är detta parti som EU-ledarna medvetet försökt splittra och söndra ända sedan det kom till makten.

När Alexis Tsipras då utlyser en folkomröstning om trojkans krav så förvandlas ett maktspel mellan regeringar och ekonomer till en fråga om demokrati eller teknokrati. Det blir plötsligt farligt på riktigt.

Och Tysklands andre kansler, Sigmar Gabriel, blir den förste EU-ledare som går ut och kallar det här ”den största krisen sedan Rom-fördraget 1957”. Han menar att Syriza är ett hot mot EU:s borgerliga ordning (kom ihåg att EU:s stater är borgerligt styrda).

Alexis Tsipras radikalism är enligt Sigmar Gabriel inte den grekiska budgetpolitiken, utan att han vill ändra själva reglerna för politiken under euron.

Alexis Tsipras är en farlig man.

Och eurogruppens finansministrar avvisar nästa förslag med orden: Det räcker inte.

– Jag kommer att rösta ja. Självklart! Det är det enda som gäller.
George Koulogiannis står utanför banken och hjälper pensionärer som idag, tisdag, får ta ut 120 euro.

– Jag röstar ja för mina barns skull. De måste få leva i Europa.

Vad händer om folk röstar nej?

– Det kan inte hända. Jag vet inte vad som händer då. Det får inte hända!

Aten har 250 soldagar per år. 3 000 soltimmar. Det är varmt och alla rör sig försiktigt, nästan långsamt. Men plötsligt mörknar det över de smala gatorna fyllda av motorcyklar och blixten lyser upp mer än solen och ett regn med jättedroppar tvättar gatorna på några minuter. Atenarna flyttar lite på sig in under parasollerna.

Alexis Tsipras talar i tv och förklarar att folkomröstningen visst ska hållas, att rösten handlar om vilken politik som ska få finnas under euron och att varje försök att påstå att Grekland då måste lämna är falskt.

Rösta för en ny politik, inte för utträde.

Och åskan mullrar vidare upp norröver.

– Just nu verkar det luta åt nej. Men vem vet vad som händer om två dagar?

Dimitris Govas jobbar i en bokhandel i det radikala området i Aten och han skrattar när jag frågar om han menar att han själva kan tänkas rösta ja.

– Nej, nej, nej. Jag är emot euron, jag är emot hela EU-makten. Jag röstar nej, men jag hoppas det blir mer än bara omförhandlingar.

Det kommer bli ökad fattigdom?

– Ja, kanske ett tag. Men alternativet är fattigdom utan frihet.

Varför säger EU:s elit – alltså eurogruppen, komissionen, centralbanken och så med stöd av IMF – hela tiden nej? Ingen ekonom, inte ens IMF:s egna, tror ju på den åtstramningspolitik Grekland genomfört.

Det finns ett antal förslag i Alexis Tsipras senaste brev till förhandlarna som ger en fingervisning. Nej, inte pensionerna, varför skulle EU:s elit vara fixerad vid att fattigpensionärer ska få ännu mindre? Och varför skulle de tvinga just Grekland att ha enhetlig moms utan regionalstöd när alla andra länder har olika liknande undantag?

Det är sant att Syriza föreslår kraftig nedskärning av militären, det motsvarar en stor del av de akuta IMF-lånen, men även om EU inte verkar gilla det är det inget makthot i sig.

Det Syriza föreslår är dock en reformering av statsapparaten.
Man använder OECD:s förslag som plog, det handlar om att komma åt de de oligarksystem som varit den grekiska statens och som alla ledare inom EU sagt sig vara emot. Mutorna, korruptionen, statens underhandavtal med byggherrar, vapenförsäljare, banker och företag.

Men vänta nu. Vem är det oligarkstaten samarbetat med?

Tyska banker. Fransk militärindustri. Europas byggkonsortium, internationellt kapital. När så Alexis Tsipras lovar avreglera och förenkla för notarier och revisorer så är det små saker jämfört med krafttagen mot korruption, öppen offentlig upphandling för jordbruk och bygg och handel… Ja, då utmanar han också de korrupta företag i Tyskland och övriga EU som utnyttjat den korrupta staten.
EU-ledarnas fina ord är inte menade att bli allvar.

Jag tror hotet från Alexis Tsipras handlar om detta enkla, nämligen att om den grekiska staten blir demokratisk och transparent så förlorar europeiska storföretag miljarder.

Aggelixi Pafoxdopolus sitter i en växel och skriver ner sitt svar mellan telefonsamtalen: ”Jag röstar ja för jag vill stanna i Europa så att mitt land kan bli ett stabilt politiskt system.”

– Jag bestämmer mig på söndag.

Panagjutis Servos är 42 år och vill prata allvar.

– Jag vill ha kvar euron men inte någon åtstramning. Det fungerar inte. Men en viktigare sak … Jag trodde att krisen skulle föras oss samman. Nu ser jag att det inte är så. Vi står allt längre ifrån, det öppnas sig en ny ravin genom Grekland. Var det verkligen det de ville i Bryssel?

Syriza har regerat i ett halvt år och levt med vetskapen att Poulantzas hade rätt – åtminstone om den grekiska statens karaktär. Den fungerar bara om korruptionen och de hemliga maktöverenskommelserna får vara kvar. Liksom all odemokratisk makt är den effektiv bara om den inte utmanas och tvingas göra annat.

Syrizas valvinst – och eventuella framgång på söndag – ger bara en legitimitet, verklig makt kan bara komma om Syriza får stöd av sociala lokala rörelser.  Den kris landet kommer leva i, kan kanske vändas genom tiotusentals människors samarbete för att skapa annat. Lokal makt, lokala kooperativa företag, nätverksföretag, socialt omhändertagande via frivilligt arbete. Statsbudgeten kan hjälpa till, men inte göra det stora jobbet.

Går det? För oss i Sverige är tanken omöjlig, vår syn på politik är att den bara handlar om fördrag och opinionsmätningar, men verklig politik handlar egentligen om rörelser som gör saker själva (vilket Sverige hade på 1930- och 40-talen). Med 57 procent av ungdomarna arbetslösa är kanske det viktigaste att ge hopp om förändring. Syrizas ansvarige för en ny ekonomi, Yannis Dragasakis, har inte kunnat leverera något då allt har handlat om bankkriserna. Men om Syriza ska sitta vid makten om ett halvt år är det kanske viktigare vad som sker utanför staten än inne i apparaten.

Antonis Boniks är säker. Visst kan det bli svårt, men sedan kan det bli bättre.

– Vi röstar nej.  Det är en utpressning som pågår. Om tio år kanske vi är starkare än någonsin.

Är du inte rädd för politiskt kaos?

– Är man en försäljare av regnrockar så är man inte rädd för regnet.

Aten är en av de få huvudstäder där man fortfarande kan se politiska affischer på väggarna, inte bara kommersiella konsertannonser. Samtidigt när man sitter på ett kafé och börjar prata är det för en svensk smått obegripligt hur människor orkar ställa de här frågorna samtidigt som en samlad mäktig överstat, alltså EU:s elit, gör allt för att svartmåla, förtala och hota.

Polantzas hade nog mest rätt om en stat som ännu inte fanns då han skrev.

EU-apparaten är ett luddigt maktsystem som inte kan förändras genom val av komissionärer eller ordföranden. Den apparaten måste utmanas genom att rörelser går en annan väg.

Alexis Tsipras politiska mod kan ingen ifrågasätta men klarar Syriza att hålla samman den befolkning som stött dem hittills, när IMF, eurogruppen och finansvärlden använder all sin makt och hindrar landets vardagsekonomi att fungera?

Om Syriza lyckas är det en ny väg för Europas vänster som öppnas.

Det är klart att Merkel är mer orolig för det, än för hur några fattiga pensioner ska kunna sänkas ytterligare i ett sydeuropeiskt land.
EU-projektet har blivit ett tyskt sätt att styra utan eget ansvar.

Det är klart Alexis Tsipras måste stoppas.