Reportage.

2021-08-18 19:15
  • Foto: AP / TT
  • Foto: nyan/privat
  • Foto: nyan/privat
  • I generalstrejkens spår står den här annars livliga gatan i Yangon i princip tom en dag i mars. Foto: AP / TT
    I generalstrejkens spår står den här annars livliga gatan i Yangon i princip tom en dag i mars.
  • Foto: nyan/privat
  • Foto: nyan/privat
  • Foto: AP / TT
  • Foto: AP / TT
  • Foto: AP / TT
  • Foto: AP / TT
  • Foto: AP / TT
  • Foto: STR
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Ett halvår av generalstrejk i Myanmar – nu samlas unga i flashmobs

Trots militärens väpnade övermakt fortsätter människor att göra motstånd i Myanmar. En generalstrejk har pågått i ett halvår. Landet står nu inför total systemkollaps vilket demokratirörelsen hoppas ska underminera diktaturen – innan de själva krossas.

– Vi accepterar inte den här militärkuppen för vi har lidit tillräckligt, säger 20-åriga Aye.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nyan håller hårt i sin kamera. Adrenalinpåslaget gör att han orkar springa från skotten och ta skydd vid ett hus med några andra demonstranter. Det är en dag i mitten av februari 2021 och ljudet från bankande kastrullock, revolutionssånger och slagord som ”free our leaders, we want democracy back” ekar över Yangon, Myanmars största stad.

Den röda färgen, symbolen för demokratirörelsen, rinner från hans fingrar. Hjärtat slår snabbt.

Han är chockad över vad som händer med hans land, ska han berätta för mig över en knackig telefonlinje några veckor senare. I Myanmar, där de senaste tio åren har präglats av någon form av demokratisering, liberalisering, öppnar militären plötsligt eld mot folket.

Foto: AP / TT

Nyan tittar ner på sin kamera. I ganska precis ett decennium har den varit hans frihet, nu är den plötsligt ett hot. Så fort militären ser en kamera skjuter de.

Vad är det som händer?

Dagarna innan var det trångt på gatorna där Nyan demonstrerade. Stämningen var som en folkfest, en efterlängtad frigörelse för det så länge kuvade och splittrade landet. Muslimska minoriteter gick sida vid sida med buddhister och kristna, och hbtq-rörelsen hade sitt första pridetåg. Hatet mellan olika folkgrupper var lagt åt sidan i en total uppslutning för frihet, för demokrati.

Nyan berättar att det kändes positivt. Kanske var det början på en rörelse mot militären och dags för demokratiseringen att ta fart på riktigt?

Hundratusentals människor hade samlats och gick med tre röda fingrar upp i luften som symbol för revolutionen. Nyan fotograferade fasaderna där det satt färgglada pappersark med budskap om frihet, hopp och rättvisa. Någon delade ut vatten. I folkmassorna rörde sig barnfamiljer, läkare och industriarbetare. Men Nyan noterade att de som hördes högst var de unga, optimistiska studenterna, precis som vid de omfattande protesterna mot militären 1988.

Foto: AP / TT

Då var han 19 år, själv student och stod högt upp på barrikaderna. Han anslöt sig till den demokratiska rörelsen och blev politiskt engagerad. Det hela slutade med att han greps och efter det blev inget sig likt. Nyan hade länge ett dödshot hängande över sig och fick leva närmare 20 år i fängelse.

Han vet vad militären är kapabel till.

I nästan femtio år var Myanmar en militärdiktatur. Den fruktade Tatmadaw, som militären heter, styrde landet med brutala metoder. Under en ekonomisk kris på åttiotalet växte folkets missnöje och 1988 gick studenter ut på gatorna och demonstrerade. De möttes av väpnat våld från polisstyrkorna och upp till tiotusen dog i sammandrabbningarna. Än fler fängslades, som Nyan, och torterades.

Den idag mycket omtalade statskanslern Aung San Suu Kyi var då en förebild för studenterna. Hon anslöt sig till protesterna och blev ansiktet utåt för den demokratiska rörelsen som generalsekreterare för partiet National League for Democracy, NLD. Men hennes kamp på gatan blev kort. 1989 fängslades hon av militären och satt i husarrest, i vad som skulle bli totalt 15 år. Under den tiden fick hon Nobels fredspris och sågs som en demokratisk ikon över hela världen.

2010 frisläpptes Aung San Suu Kyi och två år senare blev hon invald i parlamentet. Myanmar hade fria och rättvisa val och tog några kliv mot att bli en demokrati, men inte hela vägen.

Innan Tatmadaw lämnade över taktpinnen till de folkvalda representanterna såg de till att säkra sitt inflytande i Myanmar genom en omstridd konstitution. NLD och Aung San Suu Kyi accepterade, om än motvilligt, de begränsningar som konstitutionen innebar. De gick med på en maktdelning med militären, vilket skulle kritiseras. Aung San Suu Kyis vilja att demokratisera ifrågasätts. Marcus Brand, chef på demokratiorganisationen International IDEAs kontor i Myanmar, säger:

– Resonemanget vid den tiden löd: ”låt oss arbeta med vad vi har, om så med militären. Vi kommer inte bli av med dem helt nu, låt oss istället höja levnadsstandarden för folket genom ekonomisk tillväxt, öppna upp medielandskapet och digitalisera samhället.”

Foto: AP / TT

När Nyan kom ut ur fängelset i november 2012 väntade ett land i förändring. Han minns hur det var innan han greps. Då kontrollerade militären alla institutioner och det rådde strikt censur.

– Du kunde inte ens köpa George Orwells roman 1984, för blev du påkommen av militären kunde du hamna i fängelse, säger han.

Över ett decennium senare var han fri och Myanmar höll på att bli ett mer öppet samhälle. Det talades om digitalisering och nyheter från satelliter. Censuren hade hävts, förlag kunde trycka betydligt fler böcker och dagstidningar etablerade sig. Han möttes av ett civilsamhälle med större mångfald och det var inte lika farligt att vara i opposition längre.

I det efterföljande valet 2015 växte stödet för NLD enormt. 2016 blev Aung San Suu Kyi statskansler och nu senast, i slutet av förra året, vann partiet en jordskredsseger med 396 av de 476 platserna i parlamentet mot militärens 33. Efter valet började det viskas om att NLD skulle försöka marginalisera militären. De skulle försöka gå ifrån den gamla maktfördelningen nu när deras dominans i politiken var bekräftad.

Valresultatet skakade om Tatmadaw rejält. Det visade svart på vitt att folket vill se en demokratisk regering, att de är redo att eliminera militärens inflytande. Det kom som en chock för Tatmadaw och framför allt för deras dominanta, och enligt många politiska analytiker, maktgalna ledare Min Aung Hlaing. Han kunde inte ta in att deras popularitet hade rasat. För i militärens nästan sektliknande, parallella värld med egna skolor, sjukhus och industrier, är de ju ”älskade” av folket.

Anklagelserna om valfusk började. Hoten om en kupp kom allt tätare. Den 2 februari 2021 skulle det nyvalda parlamentet tillträda.

Foto: AP / TT

Richard Horsey har bott trettio år i Myanmar. De första två åren lärde han rebellgrupper engelska i djungeln, idag är han rådgivare åt International Crisis Group som jobbar för att förebygga krig och främja fredligare samhällen. Nyligen höll Richard Horsey tal om situationen i Myanmar i FN:s säkerhetsråd, nu berättar han för mig om dagarna före kuppen.

Han befann sig i Yangon och som han såg det fanns det en risk för en militärkupp, ja. Men han bedömde det som osannolikt och framför allt ostrategiskt av Tatmadaw. Konstitutionen var svår att ändra och den gav militären all makt de ville ha; över säkerhetspolitiken, polisen, försvaret.

– De behövde inte oroa sig över ansvar för att driva en ekonomi, hälso- och sjukvård eller utbildning, alla saker de hade varit väldigt dåliga på och som de hade noll intresse av att driva. Det var det perfekta arrangemanget för dem, varför i hela friden skulle de vilja de göra en kupp?

När Richard Horsey gick och lade sig natten till den 1februari kände han att oddsen för en kupp var 50/50.

Han satte alarmet på 04.00 och somnade.

Morgonen därpå vaknade han till nyheten att Tatmadaw hade stormat regeringsbyggnaderna. De hade utlyst undantagstillstånd och fängslat presidenten, ministrar och ledaren Aung San Suu Kyi. Internet låg nere och på tv sändes bara militärens kanal.

Enligt Marcus Brand på International IDEA trodde militären, som så länge levt isolerad bland ja-sägare och interna dyrkare, att det skulle bli som efter kuppen i Thailand 2014, att det skulle lugna sig och återgå till det normala väldigt fort.

– Men till militärens förvåning blev det inte så. Folket skulle inte tolerera en militärregim den här gången, framför allt inte de unga.

I en by nära den thailändska gränsen i södra Myanmar sitter 20-åriga Aye och tittar ut genom fönstret. Det är kväll hos henne, dag hos mig och hon får inte gå ut. Efter klockan åtta ska det vara tyst, viskar hon till mig.

På gatorna rullar pansarvagnar. Längs husen går beväpnade poliser. Det är i slutet av april och patrullerna har blivit fler de senaste dagarna berättar Aye. Unga demonstranter i området har börjat gruppera sig för att göra motstånd mot kuppen och polisinformatörer avslöjar när demonstranterna är i byn. De kastar små hemmabyggda bomber mot militärkontrollerade byggnader och så fort de hör militärbilarna springer de för att inte bli gripna.

Foto: nyan/privat

Aye, som vanligtvis lever och pluggar i Yangon, bor nu i sitt barndomshem. Jag hör hennes mamma prata dovt i bakgrunden. För hennes föräldrar sitter ärren från tiden under militärdiktaturen djupt. Aye har vuxit upp till berättelser från de mörka, traumatiska åren, men har i tio år fått uppleva liberalisering och viss grad av yttrandefrihet.

I början av februari deltog hon själv i demonstrationerna, då när det var som en folkfest. Men så snart det blev våldsamt, när poliserna började skjuta för att döda, då satte hennes föräldrar stopp.

– Mina föräldrar är väldigt oroliga, de vill inte att jag är i närheten av våld och vapen, säger Aye.

Hon berättar om sina syskon, kusiner och vänner som fortfarande deltar i revolutionen. De flyr undan militärens skott, springer förbi döda kroppar och ser vänner gripas av polisen. Polisen är inte som människor längre, enligt Aye, de är som djur.

Tonen i Ayes röst går från berörd till bestämd när hon pratar om modet hos hennes generation. De som kommer fortsätta kämpa oavsett vad, om det så innebär att offra sina liv.

– När jag hör vad de skriker får jag gåshud, jag blir mer motiverad till att själv stå upp mot militären för vårt burmesiska folk.

Ayes mobil vibrerar kontinuerligt under tiden vi pratar. Hon tillhör den digitala generationen i Myanmar och hon brottas med internetuppkopplingen som militären systematiskt stänger av. Den behövs för hennes onlinekurser i företagsekonomi och för kontakten med vännerna från universitetet i Yangon.

En bil tutar utanför Ayes hus. Hon låter uppgiven.

– För oss studenter har framtiden nästan gått förlorad. Jag och mina vänner hade så mycket planerat för vad vi skulle göra efter pandemin. Vi skulle jobba och resa, och vi var så ivriga att få uppleva det, men den här militärregimen har förstört allt, säger hon.

Nu reflekterar Aye över vad hon kan göra, vilka val hon har. Invänta ett demokratiskt maktövertagande? Studera, eller kanske jobba, utomlands? Listan med back-up-planer är lång, för ingen vet vad som är möjligt när det hela tar slut.

– Vi ger inte upp längre, vi accepterar inte den här militärkuppen för vi har lidit tillräckligt.

Den breda oppositionen mot kuppen går enklast att förstå som tredelad. För det första har folkvalda parlamentariker från Aung San Suu Kyis parti, NLD, bildat en skuggregering, National Unity Government. I den finns representanter från nästan alla etniska grupper, flera partier, ungdomsrörelsen och, till mångas förvåning, är en tredjedel av representanterna kvinnor. Skuggregeringen ställer sig också bakom en ny civil armé, Peoples Defence Force. Stödet från folket är stort.

Foto: nyan/privat

Den andra delen är de folkliga demonstrationerna som började bara dagar efter kuppen i nästintill varje stad och by i landet. Richard Horsey på International Crisis Group berättar att de från början var organiska, ledarlösa protester som initierades i både större och mindre kretsar. Det var allt ifrån yrkesgrupper som lärare, läkare och bönder, till Facebookgrupper med husdjursägare eller bröllopsklänningsälskare, förklarar han.

Alla hade sin gemenskap, alla var välkomna. Men så snart militären började öppna eld stannade de flesta hemma.

– Skulle du protestera var du nu tvungen att vara medveten om risken att bli dödad eller arresterad, säger Richard Horsey.

Den tredje, och kanske mest slagkraftiga, delen av motståndsrörelsen är den civila olydnaden. Sedan kuppen den 1 februari har statstjänstemän, bankanställda, lärare och sjukvårdspersonal strejkat från sina arbeten. De vägrar att arbeta för militärregimen och det har ställt till det för Tatmadaw, förklarar Richard Horsey. Demonstrationerna oroar inte militären så mycket, de har ett vapenövertag och när de börjar skjuta blir det lugnare på gatorna. Men under ytan bubblar ilskan och raseriet hos folket.

– Militären trodde alltid att de kunde kontrollera gatan, men de underskattade hur beslutsamma människor var. De tänkte ”när du skjuter så skrämmer du”, vilket är sant, men när du skjuter, gör du också människor arga, och arga människor är villiga att göra saker även när de är rädda, säger Richard Horsey.

Den civila olydnaden och strejkerna har lett till att hela samhället står still. Bankerna fungerar inte, skolor är stängda och nästintill all sjukvård ligger nere. Ekonomin är nära en kollaps.

Det här oroar militären.

För att Tatmadaw ska kunna styra landet är de beroende av den arbetande befolkningen. Människorna som ser till att bankerna rullar, att statsapparaten är igång, och därför är det här militären lägger krutet. I flera veckor har de gått runt och skjutit skott i luften bland bostadshus och skrikit att alla statstjänstemän ska tillbaka till jobbet imorgon, helt utan att lyckas. Många har istället flytt städerna till släkt i gränsstaterna för att slippa militärens förtryck, förklarar Richard Horsey. Och det kommer bli svårt att få dem tillbaka.

I trädgården hos Ayes föräldrar växer det grönsaker. Där står ett och annat fruktträd, och för det är hon tacksam. Hos andra familjer börjar maten att sina. Hon berättar att skörden från trädgården är det de äter, utöver det som släktingarnas bidrag räcker till. Ayes mamma är statstjänsteman på ett av regeringens ministerier och hon strejkar som en del av den civila olydnaden.

Men det är långt ifrån enkelt för Ayes mamma. Hon drabbas av mentala sammanbrott allt oftare. Utan inkomst och med sparpengarna fast på banken växer känslan av oro, vemod, skuld, och Aye kämpar för att övertyga sin mamma att stå fast vid sitt beslut. Hon vill inte jobba för militären, för officerare som behandlar henne illa, eller ännu värre, med våld. Men hon vill verkligen ha sin inkomst och slippa behöva ta emot pengar från släktingarna som, tack vare egna företag, har det bättre ställt.

Många i landet delar Ayes mammas dubbla känslor för den civila olydnaden. För i Myanmar går du inte emot strömmen. Demonstrerar din granne så demonstrerar du. Strejkar din kollega så strejkar du. Samhället präglas av en stark konsensus som gör det svårare för osäkra tjänstemän att gå med på Tatmadaws krav och återvända till skrivbordet.

Huset nära den thailändska gränsen som Aye och hennes familj bor i, är precis som för många andra statligt anställda, en tjänstebostad som förvaltas av regeringen. Eller ja, numera militärregimen, och det gör hennes mamma rädd.

Aye tar en paus.

– Får de reda på var hon bor kommer de och tar henne och då förlorar vi vårt hem.

I början av maj får jag kontakt med Yaza. Han berättar att militärens våld ännu inte upphört och att behovet av hjälp är stort. Yaza är 38 år, jobbar på en människorättsorganisation och bor hos sina 75-åriga föräldrar.

Var, talar han helst inte om för mig.

Härifrån sköter han sitt arbete med att hjälpa människorättsaktivister, journalister och demonstranter som lever på flykt och gömmer sig undan militärens hot. Genom uppdateringar från regionala samordnare i hela landet får Yaza en överblick av var behovet finns och vad som behövs. I vissa fall akut medicin eller omplacering till säker plats. I andra fall en laptop eller bara stabil uppkoppling.

Men innan stödet skickas behöver källan verifieras. Han berättar att han måste kunna lita på dem som ber om hjälp och det är ingen självklarhet längre.

– Det är väldigt många som arbetar informellt för militären och som försöker få hjälp från våra program för att ta reda på vem som står bakom operationerna, säger Yaza.

I militärens ögon är icke-statliga organisationer och humanitärt stöd en del av motståndsrörelsen. Insatserna är inte neutrala. Ger du mat och sjukvård till demonstranter bidrar du till att de kan vara borta från jobbet ännu längre, då är du en motståndare. Skott har skjutits mot ambulanser, mot Röda Korset. Färre organisationer vågar sig ut.

– Utmaningarna och riskerna förändras. Det blir farligare och farligare ju färre vi är som jobbar, men vi kan inte bara sluta, säger Yaza.

När vi talas vid i maj har över 800 personer dött av militärens brutala våld och fler än 5000 sitter fängslade, enligt organisationen AAPP. Av dem är majoriteten unga. Det är svårt att få tag på information om vad som händer. Priserna går upp och tillgången till pengar är ett stort problem. Köerna till bankomaterna är kilometerlånga och uttagstaket långt under behovet. Sjukhusen ekar tomma. Våldet ökar. FN:s livsmedelsprogram varnar för hungersnöd.

Redan i maj, fyra månader efter kuppen, har landet försatts i en humanitär katastrof, miljoner har hamnat i extrem fattigdom. Samtidigt vill inget land skicka bistånd genom en militärregim. Och det är svårt att nå fram med internationellt stöd när banksystemet ligger nere. Det kräver nya betalningsvägar, mycket resurser, och under en pandemi finns det betydligt mer akuta prioriteringar.

Det är lättare att skippa det helt.

Richard Horsey bedömer att Myanmar är på väg mot en längre period av dödläge.

– Oppositionen tror inte att den kan misslyckas eftersom den har stöd från nästan hela befolkningen. Och Tatmadaw, militären, tror att inte att de kan misslyckas eftersom de har alla vapen. På sätt och vis har de båda fel, säger han.

Han förklarar att det i princip är omöjligt för motståndsrörelsen att vinna mot militären. Tatmadaw har enorma ekonomiska tillgångar i sina företag och Ryssland och Kina fortsätter att skicka krigsmateriel. Även om de unga, känslodrivna demonstranterna, som lever på att framgången är nära, ansluter sig till väpnade rebellgrupper eller den civila armén i gränsstaterna, vilket många nu gör, kan de inte mäta sig med militärens styrkor, konstaterar han.

Men Tatmadaw står också och trampar.

– Militären kanske kan kontrollera ambassader utomlands och regeringsbyggnader, men när de drar i spakarna i dessa byggnader är de inte kopplade till någonting. De kan inte styra landet. De kan inte tillhandahålla mat, utbildning eller sjukvård. De kan inte garantera säkerhet, en fungerande rättsstat. Och en regering som inte kan tillhandahålla något av detta, är bara en regering på pappret, säger Richard Horsey.

Det är augusti och Nyan har lagt kameran på hyllan. Dödläget Richard Horsey förutsåg präglar Myanmar. På gatorna i Yangon är det tomt på folk, förutom vid apoteken dät köerna är långa. Sedan en månad tillbaka är det lockdown och pandemin, som först i juli märktes av ordentligt i landet, har satt det redan nedbrutna landet utan fungerande sjukvård i ytterligare en akut humanitär katastrof.

Han mår okej, säger han, men majoriteten lider. Tiggarna är fler, stölderna ökar och människor dör men han vet inte hur många.

Det är svårt för Nyan att få tillförlitlig information om vad som händer. Det enda sättet att få tillgång till internet är genom osäkra mobila uppkopplingar och de professionella journalisterna sitter i fängelse eller lever i exil. Militären sprider desinformation och Nyan har svårt att skilja på vad som är sanning och lögn. Han kan inte gå ut på Facebook längre, än mindre skicka mejl.

Rösten är lågmäld när jag frågar om strejkerna, den civila olydnaden. På något sätt pågår den fortfarande, menar Nyan, även om alla sitter hemma under lockdown. Tågen står still och majoriteten av sjukhuspersonalen strejkar.

– Skillnaden nu är att många som strejkat, framför allt de som jobbar på regeringens ministerier, har fått sparken och militären rekryterar nya, berättar han.

I generalstrejkens spår står den här annars livliga gatan i Yangon i princip tom en dag i mars. Foto: AP / TT
I generalstrejkens spår står den här annars livliga gatan i Yangon i princip tom en dag i mars.

Jag tänker på Ayes mamma.

Nyan säger att han har svårt att hitta ord som kan förklara misären i landet. Trots det har han kvar en del av hoppet han kände i början av februari. Hans bild är att folket i Myanmar tolererar varandra bättre idag, att demonstrationerna kan föra med sig strukturella långsiktiga förändringar. Nyan vill inte sträcka sig så långt som att kuppen har enat folket, men han ser tecken på att människor har större förståelse för varandra, att det finns mer sympati över etniska gränser.

Telefonlinjen är skakig, men jag hör en ambulans och några avlägsna skrik. Nyan berättar att de unga fortfarande demonstrerar, om än mer sällan.

– Små grupper samlas i flashmobs utanför städerna, de visar att de tänker fortsätta att slåss för sin framtid.

Och han förstår varför.

För trettiotre år sedan var Nyan en av dem. En student som stod på barrikaderna och kämpade för demokrati, frihet och en framtid utan militärens förtryck. Och han fick betala ett högt pris.

Stämningen i Myanmar är inte densamma som i februari, enligt Nyan. Sången är svagare, demonstranterna färre och många är rädda. Men under den såriga ytan finns känslan kvar. De som vågar demonstrera går raka i ryggen med tre röda fingrar högt upp i luften och skriker; “Free our leaders, we want democracy back”. 

Nyan, Aye och Yaza heter egentligen något annat. Reportaget bygger på telefonintervjuer genom säkra krypterade tjänster med personerna i Myanmar. Fakta baseras främst på intervjuer med experterna som framgår i texten och delvis på nyhetsrapportering.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Bakgrund

• Myanmar, tidigare Burma, blev självständigt från kolonialmakten Storbritannien 1948.

• Militären Tatmadaw tog makten i en kupp 1962 och diktatur rådde fram till 2010 då Aung San Suu Kyi släpptes efter 15 år i husarrest och landet påbörjade en demokratisering med val vart femte år.

• Hennes parti National League of Democracy (NLD) bojkottade valet 2010. Vid mellanvalet 2012 vann de en stor majoritet av sätena i parlamentet och hon blev ledare för oppositionen.

• Efter valet 2015 tog NLD makten i Myanmar och Aung San Suu Kyi blev 2016 statskansler som hon varit fram till militärkuppen 1 februari 2021.

• Den 21 maj 2021 upplöste valkommissionen, på uppdrag av Tatmadaw, NLD med hänvisning till anklagelserna om valfusk i valet hösten 2020.

• 1 augusti 2021 utnämnde generalen Min Aung Hlaing sig själv som premiärminister och sköt upp de planerade valen från 2022 till 2023.

Konstitutionen från 2008

• 2008 antogs en ny konstitution i Myanmar som öppnade för en övergång från militärt till civilt styre men som också säkrar militären Tatmadaws inflytande över politiken.

• I parlamenten innehar militären 25 procent av platserna och då grundlagsändringar behöver stöd av 75 procent av ledamöterna i parlamentet så innebär det en vetorätt för militären i praktiken.

• Konstitutionen ger militären kontroll över tre centrala ministerposter och dess ministerier – säkerhet, gränser och inrikes.

• Konstitutionen förbjuder alla som har barn med utländska medborgarskap att bli president, vilket är förklaringen till att Aung San Suu Kyi blev statskansler och inte president.

Källor: globalis.se, BBC.

Folkmorden på rohingyafolket 2017

Den muslimska minoriteten rohingyafolket i delstaten Rakhine har betraktats som illegala migranter i Myanmar och utsatts för brutalt våld, diskriminering och förtryck av militären och myndigheter i årtionden.

2017 genomförde rohingyafolkets motståndsgrupp en attack mot en militärbas och militären svarade med att genomföra en brutal offensiv mot rohingyafolket. 10 000 människor dödades, många fler utsattes för systematisk tortyr och våldtäkter. Över 720 000 tvingades fly över gränsen till Bangladesh.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter menar att militärens svar var ett fall av etnisk rensning och att de högst ansvariga generalerna borde åtalas för folkmord och brott mot mänskligheten.

Aung San Suu Kyi kritiserades av det internationella samfundet för att hon inte tog avstånd från, eller agerade för att stoppa, militärens brutala offensiv mot rohingyafolket.

Källa: globalis.se, BBC.