Libanon.

2015-07-28 13:02
  • Hon kommer från en av världens främsta löparnationer, men började springa i Libanon. Nu är Aregu Sisay Abate en av de absolut snabbaste kvinnliga löparna i landet. Bild: Karim Mostafa
    Hon kommer från en av världens främsta löparnationer, men började springa i Libanon. Nu är Aregu Sisay Abate en av de absolut snabbaste kvinnliga löparna i landet.
  • Aregu Sisay Abate kommer från bergen i Wollo-området i norra Etiopien. Hon kom till Libanon för nära fyra år sedan, den första gången hon reste utanför sitt hemland. Bild: Karim Mostafa
    Aregu Sisay Abate kommer från bergen i Wollo-området i norra Etiopien. Hon kom till Libanon för nära fyra år sedan, den första gången hon reste utanför sitt hemland.
  • Många dagar i veckan startar med ett träningspass. Aregu Sisay Abate är ensam migrantarbetare bland löparna – drygt 250 000 personer arbetar i libanesiska hushåll men ytterst få kan ta del i samhället som hon. Bild: Karim Mostafa
    Många dagar i veckan startar med ett träningspass. Aregu Sisay Abate är ensam migrantarbetare bland löparna – drygt 250 000 personer arbetar i libanesiska hushåll men ytterst få kan ta del i samhället som hon.
  • Många migrantarbetare berättar om diskriminering, rasism och usla arbetsförhållanden i Libanon. ”Jag vet att många har det så. För mig är det annorlunda, familjen jag jobbar hos är inte sådan. Det är de som stöttat min löpning,” säger Aregu Sisay Abate. Bild: Karim Mostafa
    Många migrantarbetare berättar om diskriminering, rasism och usla arbetsförhållanden i Libanon. ”Jag vet att många har det så. För mig är det annorlunda, familjen jag jobbar hos är inte sådan. Det är de som stöttat min löpning,” säger Aregu Sisay Abate.

Etiopisk migrant blev löpstjärna i Libanon

Nästan alla etiopiska kvinnor som kommit till Libanon har gjort det för en enda sak: att arbeta och skicka pengar hem till sin familj. Samma sak för Aregu Sisay Abate – tills hon en dag upptäckte hon att hon kunde springa. Snabbt, snabbare än alla andra.

 

Det är fortfarande några minuter innan sju på morgonen. En behaglig tid på dygnet i Beirut, trafiken har inte hunnit tätna och luften är sval. En klunga har samlats i en korsning, precis där skiljelinjen gick under Libanons långa inbördeskrig. I dag är den som vilken trafikkorsning som helst – och mötesplatsen för en av stadens löpargrupper.

Bland de färgglada skorna och shortsen finns universitetslärare, bankanställda, studenter. Och så Aregu Sisay Abate. Det är inte bara hennes nationalitet – etiopisk – och jobb – som hushållsarbetare i en libanesisk familj – som gör att hon sticker ut, utan även hennes snabba löpsteg. Tre år efter att ha börjat springa här i Beirut vinner hon varenda tävling hon ställer upp i.

– Jag kommer från en löpnation men hade bara sett löpning på TV. Du måste ha mycket pengar för att springa med en tränare i Etiopien, och mina föräldrar är jordbrukare. Jag gick bara i skolan till åttonde klass, sedan hade vi inte råd. Jag tänkte, om jag någon gång kommer utomlands ska jag springa, säger hon.

Sökte arbete

Det som tog henne till Libanon var något annat – samma sak som får miljoner världen över att lämna sina hem. Arbete. Hushållsarbete mer exakt, en växande sektor. Mellanöstern är en destination för många, främst kvinnor och flickor från länder med få ekonomiska möjligheter. I Libanon bor och arbetar i dag 250 000 hushållsarbetare från platser som Etiopien, Nepal, Sri Lanka, Bangladesh och Filippinerna.

– Jag visste att möjligheten fanns. Många från mina hemtrakter har gjort samma sak. Min syster reste till Saudiarabien men kom hem efter två månader, hon hamnade hos en dålig familj, berättar Aregu Sisay Abate.

Usla förhållanden

Sådana erfarenheter är vanliga, alltför vanliga. Situationen för hushållsarbetare, både i Libanon och andra länder, är generellt sett usel. Arbetsförhållandena är ofta dåliga, utsattheten hög. En rapport från Human Rights Watch från 2008 visar att en migrantarbetare dör varje vecka i Libanon – antingen mördade eller av självmord.

– Vi hör hela tiden om personer som begår självmord, men får inga svar. Vi vill veta sanningen. Livet som hushållsarbetare är miserabelt. Problemen är desamma: arbetsgivare som tar våra pass, myndigheter som fängslar oss om vi saknar dokument. Det finns ingen rättssäkerhet och inget system för arbetstid och ledighet, säger Agbor Lydia från Filippinerna.

Mobiliserade sig

Hon är en av runt 200 migrantarbetare som vid årsskiftet lämnade in en ansökan om att grunda Mellanösterns första fackförening för hushållsarbetare. Men än så länge kämpar de i motvind. Libanons arbetsmarknadsminister, Sejaane Azzi, kallar den ”olaglig” och tar sig inte an ärendet.

– Ansökan ligger bara där på hans bord, säger Castro Abdallah från Libanons förenade fackförbund Fenasol som står bakom initiativet.

– Regeringarna, både i hemländerna och här, trivs med systemet. De ser bara hur människor reser iväg och kommer tillbaka med dollar, fortsätter ha.

Det är vanligt att arbetsgivarna – eller ”madam” som de kallas – visar paternalistiska eller maternalistiska attityder. Ser arbetstagaren ”som en dotter i familjen”, men också som en icke självständig individ. En undersökning från den libanesiska organisationen Kafa visar att även om majoriteten är emot saker som att inte betala ut lön, så tycker 80 procent sig ha rätt att bestämma när den anställde får lämna hemmet, även efter arbetstid.

Problemet är inte bara libanesiskt, utan snarare globalt. När organisationen IOM pratade med arbetsgivare i Sverige, Indien, Thailand och Italien visade det sig att runt hälften motsätter sig lagstadgade minimilöner och rätten till ett kontrakt, och 70 procent är emot hushållsarbetares rätt att organisera sig fackligt.

Måste träna ofta

För Aregu Sisay Abate är situationen annorlunda. Hon har haft tur – för det är verkligen en fråga om tur – och hamnat hos en tvåbarnsfamilj som får henne att känna sig hemma. Det var genom dem hon började löpa: mamman i familjen tog med henne till ett 10-kilometerslopp i Beirut. Hon sprang i sina vanliga kläder och enkla skor, berättar hon, men kände sig inte ens trött när hon kom i mål. Pappan introducerade henne för Roger Bejjani, en före detta maratonlöpare som tränar löparna som samlas i vägkorsningen klockan sju.

– Hon är en del av oss. I löparskor är alla lika. Hon är snabb – först hela tiden. Men det är svårt för henne med sitt jobb, som löpare skulle hon behöva träna två gånger om dagen, säger han.

Gruppens morgonrutiner liknar varandra – antingen distanspass på den asfalterade strandpromenaden som löper utmed Medelhavet eller övningar inne på det stora, privatägda universitetet AUB. Båda är ställen dit Beiruts hushållsanställda främst kommer med familjerna där de jobbar – på sin arbetstid, för att hålla ett öga på barnen. Flera strandklubbar i Libanon har uttalat diskriminerande policys som förbjuder ”hembiträden” att bada i poolen.

Kränktes under mästerskap

Aregu Sisay Abate säger att hon inte upplevt något sådant – men också att hon inte är ute på stan speciellt mycket själv. Hon jobbar, umgås med familjen och med löpargruppen. Det är bara en sak som hänt, säger hon, och den tänker hon glömma.

– Det var vid ett lopp förra året, jag skulle springa men utom tävlan för det var ett libanesiskt mästerskap. En annan löpare gick fram till arrangörerna, pratade rakt över mig och sa: ”Om hon ska springa så kan jag lika gärna ta hit min srilankiye”.

De övriga i hennes grupp protesterade (och sprang snabbare än löparen ifråga), men hennes uttalande, reduceringen av alla migrantarbetare till icke-identifierbara personer från Sri Lanka, hängde kvar i luften.

Sedan dess har Aregu Sisay Abate vunnit tävling efter tävling; sprungit med den libanesiska armén och FN-styrkan stationerad i söder; träffat landsmannen och löplegenden Haile Gebrselassie när han invigde Beirut maraton förra året. Men just nu är det något annat som gäller. Att vila. Den senaste tävlingen hon sprang, i kuststaden Byblos i början av sommaren, slutade på en sjukhusbår. Röntgenbilderna visade en spricka i smalbenet – ingen löpning på ett tag framöver. Eller jobb, för den delen. I stället åker hon till Etiopien, stannar en månad eller två. Men hon har en returbiljett. Och en plan.

– Nu är det jag som ska vara madame! Jag ska sitta på soffan och bara lata mig, skojar hon.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter