Reportage.

2020-08-16 15:20
  • Foto: Per Friberg
  • Foto: Per Friberg
  • Foto: Per Friberg
  • Foto: Per Friberg
  • Foto: Per Friberg
  • Saluhallspersonal, slaktaren och servitrisen, cigg och kaffe, förtroliga.  En paus, alltid för kort, ändå: tillsammans, ett vi, en stund. Foto: Per Friberg
    Saluhallspersonal, slaktaren och servitrisen, cigg och kaffe, förtroliga. En paus, alltid för kort, ändå: tillsammans, ett vi, en stund.
  • Foto: Per Friberg
  • Foto: Per Friberg
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

En trasig social hiss – och hundratals år av fattigdom

En lön du inte kan leva på. Är det den fattiges fel, för att hen lever i en fattigdomskultur? Eller handlar det om en trasig social hiss?

ETC undersöker frågan med Florens som prisma.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kapitel 1: Staden och efternamnen

Florens för 600 år sedan till idag.

De rika familjerna. De superrika. Dynastierna. Efternamnen.

Samma nu som då.

Klansamhället. Klassamhället.

 

600 år.

Kan du se staden i mitt ansikte?

Arvet vi bär med oss. Kronorna. Ärren.

Ändå: vi är alltid mer än vårt ursprung.

Mer, eller mindre. Men alltid.

 

600 år.

Kan du se staden i mig?

Ibland, så tydligt tecknat i ett ansikte, något i blicken, kroppen, hållningen. Kläderna.

Ibland dolt, maskerat. Ibland inte alls.

 

Florens skattestatistik från 1427 till idag berättar det vi med ögat inte förmår överblicka. De stora dragen under 600 år.

Staden, samhället, systemet.

Politiken.

 

Trots, eller tack vare, omvälvande historiska skeenden: otaliga belägringar, Napoleons erövringar i Italien, Benito Mussolinis diktatur, två världskrig, massturismen… de förmögnaste dynastierna lever vidare, generation för generation.

För att politiken alltid gynnat dem.

Eller att de helt enkelt är politiken. Äger politiken.

Då som nu.

 

Statistik: det tar fem generationer för italienska barn från fattiga familjer att nå den genomsnittliga inkomsten i landet.

Fem generationer.

Fem generationer.

 

”A Broken Social Elevator”.

en trasiga sociala rörligheten.

lassamhällets elasticitet.

libbiga golv, klibbiga tak.

 

De fattiga familjerna bär samma efternamn, nu som då.

 

Någon sa: I Italien är det är svårare att falla nedåt om du är född på toppen, än att ta sig upp från botten till toppen.

 

600 år.

Hur många generationer för att bygga en dynasti?

Kan du se staden i mig?

 

Anarkisten svarar, nu som då:

”Du har inte en chans – ta den!”


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kapitel 2: Röster från gatan

Mattia, Florens:

– Ingen vlll väl vara fattig, det är bara misär. Men det går att komma ur: vinna på Lotto eller hitta ett jobb med schysst lön, oddsen är ungefär lika…

– Eller byta till rika föräldrar!

– Att säga att folk är lata blir som att skälla ut någon för att inte äta sunt när menyn på restaurangen inte erbjuder någon hälsosam rätt. Och fasta inte ju inget alternativ i längden…

– Att jobba med skitlön löser ingenting, i bästa fall blir det bara ren överlevnad, en tomgång på ångest och apati.

– I sämsta fall ännu ett steg nedåt, när pengarna inte räcker, vad ska du dra in på? Maten? Check. Kläder? Check. Droppa hyran och bli hemlös? Impossible!

Susanna, Florens:

– Politiker tjatar om att alla ska arbeta, att man bara ska ta ett arbete, vilket som helst. Men de säger aldrig något om lönerna, om hur det egentligen ska gå till att försörja sig på löner som blir lägre samtidigt som allt annat blir dyrare? Kan de inte räkna? Det går ju inte ihop!

– Kanske är det så enkelt att en del vägrar ta ett skitjobb för att skitjobb betyder skitlön och skitliv?

– Jag tar vilket jobb som helst om lönen går att leva på!

Diana, turist:

– Det är lätt att se rikedomen här i Florens, alla pråliga byggnader, all antik arkitektur, och förstås fattigdomen. Det är lite som att vara mitt i en levande historia.

– Florens är både Gucci och medeltid, nutida lyx och urgammal fattigdom. De vackra öppna piazzorna, torgen, sedan de trånga gränderna. Det anrika burgna, mot det slitna, murkna.

– Det är nog detta som lockar så många (turister) hit, det är en mycket speciell upplevelse.

Kapitel 3: Myten om socal rörlighet

Social rörlighet är en grundläggande myt i de västerländska samhällena. Löftet, att alla som vill har möjlighet att göra en klassresa uppåt, är idag mer en avvikelse än norm.

OECD:s rapport ”A Broken Social Elevator?” konstaterar torrt att den sociala hissen fungerar allt sämre. De skriver om klibbiga golv, klibbiga tak. Rapporten, som täcker 1980-talet till 2018, konstaterar att tidig social ojämlikhet kan påverka barn under deras livstid.

Exempelvis: endast ett av tio barn vars föräldrar inte har gått vidare efter gymnasieskola fortsätter själva att utbilda sig – jämfört med två av tre barn vars föräldrar genomgått högre studier också läser vidare.

Barns framtida yrken påverkas också starkt av föräldrarnas egna jobb: en tredjedel av barnen till arbetare blev arbetare. Endast en fjärdedel blev chefer. Som jämförelse: hälften av barnen till chefer hade själva chefsroller som vuxna. Cirka en av tio blev arbetare.

I genomsnitt till nuvarande priser skulle det ta 150 år (eller fyra till fem generationer) för barn som föddes till föräldrar i de nedre inkomstskikten att nå upp till de genomsnittliga inkomsterna.

I vissa länder, som i Frankrike, skulle detta ta upp till sex generationer.

OECD lämnar därför ett antal rekommendationer för regeringar för att säkerställa att lika möjligheter finns tillgängliga för alla barn, oavsett föräldrarnas utbildningsnivå, yrke eller socioekonomisk status.

Specifika rekommendationer inkluderar:

• Möjliggör universell tillgång till högkvalitativ utbildning

• Vård av hög kvalitet

• Offentliga investeringar i hälsa, särskilt inriktade på dem med mer missgynnade bakgrund

• En policy som främjar familjeliv och stödjer föräldrar på arbetsmarknaden

• Politik för att minska regionala klyftor

”Hög social ojämlikhet och låg social rörlighet kan negativt påverka ett lands produktivitet, effektivitet och ekonomisk tillväxt samt befolkningens livstillfredsställelse, välbefinnande och social sammanhållning.”

Så skriver OECD.

De är inte direkt några socialister.

Det låter vettigt och smart, och det är vettigt och smart på alla sätt för ett samhälle som helhet att genomföra sociala satsningar och investeringar – men, idag är det politiskt omöjligt.

Computer says no.

Marknaden säger nej.

Inte mer politik!

Kapitel 4: Efterkrigstidens satsningar och nyliberala avregleringar

Att avreglera. Avregera. Överlämna makt.

Från det gemensamma till det enskilda.

Privatisera. Marknadifiera.

Ökade offentliga investeringar, tillgångar och verksamheter – nej.

Ökade privata tillgångar och verksamheter (läs: förmögenheter på hög) – ja.

Sänkta löner har inget med politik att göra!

(Jodå.)

Om den svenska statens historiskt jobbskapande inom välfärdssektorn och byggbranschen, skriver Lars Ahnlund, på DN Debatt, tidigare i vår:

”När tillgången till välbetalda jobb ökat inom sjukvård, skola, omsorg om barn och gamla, samt jobb inom byggandet av infrastruktur och bostäder, så har det även förbättrat förhandlingsläget för löntagare i allmänhet. Det har i sin tur varit avgörande för inkomstfördelningen mellan löner och vinster även utanför bygg- och välfärdssektorerna.”

”Den privata tjänstesektorn har upplevt en sjunkande löneandel av inkomsterna sedan 1980-talet i hela västvärlden. När den offentliga sektorn krympt under samma period har de jobb som försvunnit inom industrin på grund av automatisering och globalisering ersatts av främst lågbetalda servicejobb, en trend som bidragit till inkomstklyftorna.”

 

Fattigdom som i ojämlikhet.

Fattigdom som i orättvisa.

Fattigdom som i politik.

Fattidom som i klassamhälle och trasig social hiss.

Politik kan bygga om ett samhälle med reformer.

Och politik kan rasera ett samhälle med reformer.

Igår.

Idag. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Fem frågor till Francesca Coin docent i sociologi vid Lancaster University.

Hur ska vi tolka fattigdom?

– Fattigdom ska ses som en konsekvens av för låga löner och för stor social ojämlikhet. Problemet är att regeringen utgår från ett antagande om vad fattigdom är, som är grundlöst. I deras tolkning är fattigdom INTE det drama som har drabbat Italien de senaste tjugo åren – ett land som tappat en tredjedel av sin produktionsstruktur och radikalt minskade investeringar. Och fattigdom är inte heller det drama som har drabbat alla de som hjälplöst hamnat i en arbetsmarknadspolitik som i allt väsentligt handlat om att befria företagen från (samhälls)ansvar genom att gynna utvecklingen av osäkra anställningsvillkor. Den missvisande logiken är alltså att fattigdom inte är en följd av social ojämlikhet, av orättvisa samhällsstrukturer. Nej, de fattiga är fattiga eftersom de är ansvarslösa och inte vill jobba tillräckligt hårt.

Hur diskuteras fattigdom i italiensk debatt?

– Med begreppet ”Culture of poverty”, som dominerar mainstreamdebatten här i Italien, förklaras fattigdom som en moralisk fråga. De fattiga är själva ansvariga för sin situation eftersom de lever i en ”fattigdomskultur” vilken gör dem marginaliserade.

Vad leder det till?

– När politiken så formas för att komma åt den så kallade ”fattigdomskulturen”, inte fattigdomen i sig, skapas strukturerna för ett mer verkligt utanförskap: fattigdom på grund av för låga löner. Det innebär att regeringen, för att få slut på fattigdomsproblemet, måste kontrollera de fattiga. Så den politiska agendan är: se till att de fattiga arbetar, i vilket skick som helst, ja, även om det handlar om att arbeta på ett callcenter för 33 cent i timmen – ett skräckexempel som tidigare avslöjats i Italien). Om du vägrar du ute ur leken.

Minskar det fattigdomen?

– Nej, denna politik har inneburit att antalet fattiga i Italien har ökat, de är fattiga trots att de har två eller tre jobb. Sanningen är att de helt enkelt får för lite betalt, det är brist på arbeten med lön att leva på som ÄR hela problemet. Regeringen ingriper inte i detta; försöker inte avhjälpa denna situation. De fortsätter propagera för att de fattiga arbetar för lite eller inte alls, och att de spenderar sina pengar oklokt.

Har inte fattiga ett eget ansvar?

– Enbart personligt orsakad fattigdom existerar knappt i dagens Italien, menar jag.