Reportage.

2020-08-30 11:26
  • Medlemmar ur olika Mapuche-stammar möts i en ”Guillatun”, en sprituell ceremoni för att stärka banden inom ursprungsbefolkningen.  Foto: Rodrigo Abd/TT
    Medlemmar ur olika Mapuche-stammar möts i en ”Guillatun”, en sprituell ceremoni för att stärka banden inom ursprungsbefolkningen.
  • Graffiti på en busshållplats ”Nacion Mapuche”  Foto: Patricio Salinas
    Graffiti på en busshållplats ”Nacion Mapuche”
  • Lonko i traditionell dräkt.   Foto: Patricio Salinas
    Lonko i traditionell dräkt.
  • Mapuche marscherar för autonomi och återlämnande av ursprungsbefolkningens land i Santiago de Chile 2018.  Foto: AP
    Mapuche marscherar för autonomi och återlämnande av ursprungsbefolkningens land i Santiago de Chile 2018.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

En ny tid för Chiles ursprungsbefolkning

Undanträngda, exploaterade, utsatta för rasism. I Chile kämpar ursprungsbefolkningen mapuche för rättigheter och mark. Men en ny tid är på ingång. Man känner stolthet, har slutat skämmas för den man är, finner en ny styrka i historien.

Vi är inte ett besegrat folk, säger aktivisten Rolando Fuentes.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Eldslågor, kraftfulla som vulkanutbrott, skjuter upp ur skogen. Jag ser det i backspegel när jag kommer ut på fältet.

– Fan, skriker jag. I huvudet brinner tanken att nu jävlar börjar inbördeskriget.

Så hade det känts inne i skogen. Grönklädda karabinjärer hade skjutit tårgas mot en grupp mapucheaktivister som satt eld på en skogsarbetarbarack. En del av karabinjärerna var kravallutrustade, men flera av dem hade lågskor och vanlig stadsuniform. Mapucheaktivisterna hade rånarluvor eller snusnäsdukar för ansiktet och använde stenslungor för att kasta tillbaka tårgasbomberna. En nästan overklig konfrontation i tystnaden mellan de snabbväxande tallarnas raka stammar.

Men när jag såg hur en grupp mapucheaktivister, hopkrupna och snabbt, rusade strax framför karabinjärerna med bensindunkar och brinnande facklor, för att skapa en brandvägg, grep rädslan mig. Jag rusade bort mot vägen där min hyrbil stod parkerad. Först när jag kommit ut ur skogen och ut på ett öppet fält vågade jag titta bakåt i backspegeln. Var det kriget som börjat?

Sammandrabbningen i skogen skedde för över 20 år sen i trakterna av Traiguén i Chile. Sedan dess har mycket hänt. Positiva saker, som att mer jord än någonsin har delats ut till mapuchebyar för att kompensera den enorma stöld av jord som den chilenska staten utsatte mapuches för från och med mitten av 1800-talet. Den statliga indiankommissionen Conadi erbjuder mängder av produktiva program, stipendier och kurser. 2008 publicerades en nästan 700 sidor lång rapport från en statlig ”historisk sanningskommission” som, enligt den dåvarande presidenten Michelle Bachelet, ”speglar djupet av det chilenska samhällets mångetniska och mångkulturella karaktär”. Ändå är de senaste åren fulla av exempel på hur en stegrande spiral av statlig repression, och allt mer avancerat våld från grupper av mapuches, rör sig bort från de försök till förhandlingar som lanserats flera gånger sen demokratins återkomst för 30 år sen. Det blev inget krig då för 20 år sen, men det finns en vrede och en smärta som gått i arv från generation till generation av mapuches. Som istället för att minska bara har ökat. Och fördjupats.

– Vad som förändrats är att vi, till skillnad mot våra förfäder, kan läsa.

Det säger borgmästaren Juan Carlos Reinao. Ingen av hans föräldrar kunde läsa och skriva och själv var han tvungen att gå nio timmar för att komma till den byskola med internat där han gick de sista fyra åren.

– När jag gick i skolan, berättar han, var rasismen något självklart. Att jag alltid fick komma sist in i duschen och att jag kallades ”stinkande indian” var inget jag ens reagerade på. Det var så det var och jag skrattade mest. Kanske som försvar. Men när jag sen kunde läsa om vår historia fick pappas berättelser en ny dimension. Jag slutade inte att skratta, men jag började kämpa för att återerövra det som stulits från oss.

För Rolando Fuentes, som är universitetslärare i pedagogik, var det annorlunda. Hans föräldrar gjorde allt de kunde för att hålla honom borta från mapuches värld, bytte till och med efternamn, för att han skulle slippa lida av samma rasism som de själva tvingats stå ut med i skolan. Han skulle vara chilenare, inte mapuche. Det fungerade tills han träffade Juan Carlos och andra aktivister på universitetet.

– Nu pluggar jag vårt språk mapudungun, säger Rolando, och jag håller kontakt med åldringarna i mammas och pappas hembyar. Jag försöker av-chilenisera mig för att kunna vara den jag egentligen är.

Att vara mapuche är inte längre något man skäms för. Snarare är man stolt. Under den ”sociala explosionen”, det kaotiska uppror som bröt ut i Chile i oktober förra året, var mapucheflaggan den enda symbolen som accepterades av alla. Men det innebär inte att rasismen är borta.

– Tvärtom, säger Juan Carlos. Dessutom har det kommit till ett nytt och farligt element: hatet. Tidigare omgavs rasismen med en slags nedvärderande likgiltighet, nu är den kopplad till ett aktivt hat. Som nu senast under demonstrationerna i Curacautín.

På Curacautíns normalt sömniga småstadsgator, inte långt från vulkanen Lonquimay, brann barrikader. Militanta mapucheungdomar kastade sten mot polisen och mot affärer men också mot vanliga bostadshus. Ropen ”huincas fascistas, huincas rasistas” lät främmande. Curacautín brukar hållas fram som exempel på goda relationer mellan mapuches och huincas, de vita. Men den arga demonstrationen hade sina orsaker. Några dagar innan hade en grupp mapuches som ockuperat kommunalhuset till stöd för hungerstrejkande fängelsefångar utrymts med våld av en aggressiv folkmassa. Rasistiska slagord hade ropats i talkör.

Polisen hade mest stått vid sidan av och tittat på trots att det, på grund av pandemin, rådde utegångsförbud och trots att demonstranterna satte eld på ockupanternas bilar. Samma sak skedde på ytterligare fyra orter i området. De rasistiska slagorden satte blodet i svallning. Och nu var det unga arga mapuches som ropade slagord mot huincas. Ibland också de med rasistiska undertoner. Alberto Curamil, den lonko, byledare, som tagit initiativ till protesterna försökte dämpa upprördheten:

– Fattiga ska inte slåss mot varandra, ropade han. Vi måste lära oss vilka som är våra fiender. Vi måste lära oss slåss effektivt och skoningslöst. Men inte mot andra fattiga. Inte mot vem som helst, utan mot våra verkliga fiender.

Alberto Curamil är en ganska ung lonko, bara drygt 45 år. Trots hans ungdom finns en aura av auktoritet kring honom. För ett par år sen ledde han aktioner som stoppade kraftverksbygget i en av mapuches heliga floder, för vilket han belönades med Goldman environmental prize, det gröna Nobelpriset, förra året. Priset togs emot av hans dotter eftersom han själv satt i fängelse på falska anklagelser. Alberto Curamil är ovanligt lång och när man möter hans blick förstår man vad han menar när han talar om att kampen måste vara skoningslös. Men när ungdomarna ändå fortsatte att kasta sten på allt som rörde sig, tappade han tålamodet.

– Det är inte folket i Curacautín som är våra fiender, ropade han. Det är skogsbolagen. Det är de som har stulit vår mark och dödar våra skogar och heliga berg. De är de som odlar rasism och fascism. Det är dem vi måste slåss mot. Vi måste lära oss att rikta vår vrede åt rätt håll.

Länge var deras mest synliga fiender stora jordägare som tagit över deras jordar. Men sen Pinochet-diktaturens dagar är det de stora skogsbolagen som förstör de ursprungsskogar som utgjort mapuches habitat, själva centrum i deras världs- och livsuppfattning.

Rolando ville visa mig vad det innebar. Vi körde österut från Loncoche i riktning mot sjön Calafquen. Bara efter några kilometer var det som om vi körde in ett stort mörker. De exakt lika höga tallarna som stod på exakt lika långt avstånd från varandra stängde ute ljuset samtidigt som de liksom pressade sig mot den smala grusvägen som om de ville krossa vår lilla bil.

– Det var när skogsbolagen fick fria händer som dödsstöten mot Wallmapu sattes in, sa Rolando. Det var då förräderiet fullbordades.Jag tänker ibland, fortsatte han efter en stund och nickade mot de spöklika tallarna, att om inte Cornelius Saaverdra lyckats fånga kungen så skulle vi kanske fortfarande ha riktig skog här.

Det lät som en gåta. Men en gåta med svar. Kungen, som Rolando talade om, var Orélie Antoine de Tounens, en fransk advokat, som i början av 1860-talet under några år var kung av Araukarien och Patagonien. Historiker har mest behandlat honom som en absurd parentes, men på senare tid har man börjat omvärdera. Förräderiet som nu, enligt Rolando, har fullbordats var när chilenska trupper korsade floden Biobio och invaderade det som då var en självständig nation. Mapuches och den spanska kolonialmakten krigade hårt i 300 år.

Men efter rader av koyang – ett viktigt inslag i mapuches kultur för att lösa konflikter mellan klaner och byar – då lonkos och spanska guvernörer på stora utomhusmöten diskuterade i dagar i sträck, erkände den spanska kronan 1810 formellt mapuches oberoende nation Wallmapu. Det var landet mellan Stilla havet och Atlanten, söder om floden Biobio. Avtalet bekräftades 15 år senare, när spanjorerna besegrats, av den nya självständiga chilenska republiken under ett parlament i Tapihue. Republiken Chile var ett land. Dess södra grannland Wallmapu var ett annat. Floden Biobio var gränsen. Chilenare behövde till och med pass för att komma in i Wallmapu.

Men chilenarna höll inte sitt ord. Avtalet förråddes. Ungefär samtidigt som Orélie Antoine togs till fånga gick chilenska trupper över Biobio. Invasionen av Wallmapu kallas i den officiella chilenska historieskrivningen för ”pacificeringen”. I Argentina, där invasionen av mapuches nation var ännu våldsammare, kallades det för ”erövringen av öknen”. Den stora boven i Rolandos berättelse var Cornelius Saavedra, den chilenske militär som ledde invasionen och på vars order Orélie Antoine tillfångatogs. Mapuches tvingades med våld in i ”reduktioner”, slutna byar med begränsad mängd jord, en del individuellt ägd en del kollektivt, sammanlagt motsvarande fem procent av den jord de egentligen ägde.

Resten, marken utanför reduktionerna, tog den chilenska staten hand om. En del delades ut till omkring 30 000 europeiska nybyggare som lockades till Chile i syfte att få fart på jord- och skogsbruk och fungera som ”civiliserande exempel”. Men det var under Pinochet-diktaturen som dödsstöten enligt Rolando sattes in. Då skogsbolagen skattebefriades och fick fria händer att, med en kombination av mutor och hot, roffa åt sig kvarvarande marker. I allt hastigare takt förvandlades nu ursprungsskogen till plantager av snabbväxande tall och mapuches habitat kvävdes obönhörligt.

Men vad menade Rolando med att den riktiga skogen hade stått kvar om Cornelius Saavedra inte lyckats fånga kungen?

– Det märkliga var att Orélie Antoine kom att fungera som en katalysator som enade en stor mängd lonkos som befann sig i konflikt med varandra. Wallmapu var inte ett rike med en centralmakt utan samlingsnamnet på dussintals olika småriken, var och en med sin lonko. Proklamationen av kungadömet Araukanien och Patagonien var inte resultat av ett infall av storhetsvansinne av en mer eller mindre galen Orélie Antoine, utan av ett flera dagar långt parlament, koyang, med dussintals lonkos, där alla slags aspekter, inte minst internationella, behandlades. Kungadömet var en gemensam referenspunkt, ett steg mot en enad front mot de chilenska och argentinska trupperna. Men Orélie Antoine greps, Wallmapu invaderades, kungadömet förvandlades till kuriosa och splittringen mellan lonkos blev ett vapen till erövrarnas fördel.

Rolandos mors födelseby hade låtit honom använda en del av dess skog som en ekologisk park där skolbarnen i trakten kunde lära sig hur naturen såg ut innan skogsbolagen kom med sina plantager. De som sög ut vatten, slog sönder den ekologiska balansen så att pumorna och kondorerna inte längre kände igen sig, och som fick svampar och bärbuskar att förtvina. En effekt av plantagerna är också att över en tredjedel av alla mapuchebyar är utan eget vatten och beroende av kommunens vattenbilar.

Innan vi kom fram öppnades skogen för en äng med buskar, en till hälften raserad gärdsgård och ett hopsjunket grått timmerhus med gräs på taket. En fläkt av förgången tid som fortfarande höll stånd mot armén av framstormande snabbväxande tallar.

– Här levde en tysk nybyggare, sa Rolando. Till skillnad från alla andra vägrade hans ättlingar att sälja till skogsbolaget. Marken låter de mammas by använda som betesmark.

Andra fattiga nybyggare blev uppköpta av andra som med tiden förvandlades till de stora industriella jordbruk som ofta befinner sig i konflikt med mapuches.

Rolandos park var som en liten djungel en bit bakom hans mammas by. Rolandos stolthet var ett majestätiskt lärkträd som var vuxet redan när Jesus föddes. Dess skrovliga stam hade sett både det fria Wallmapu, de spanska erövrarna och de chilenska förrädarna. Här fanns araukarier, brödtall, som reste sig som stolta och trygga fyrar och vars frukter, piñones, räddat livet på många under hårda vintrar. Här fanns Chiles nationalträd coigue, här fanns de mystiska arrayanes med sina kalla stammar och här fanns rauli. Nobla trädslag som länge avverkats hänsynslöst, men ändå överlevt. Tills skogsbolagen tog över.

– Jag minns när jag var liten, sa Rolando. Då var det så här det såg ut. Naturlig skog med öppningar för små gårdar av nybyggare och byar här och där. Skog och människor. En levande bygd. En solid bas från vilken man blickade ut över existensen.

– Madre tierra. El buen vivir, log Rolando. Moder jord, det goda livet.

I baksätet i Rolandos bil låg del ett av Pedro Cayuqueos bok ”Mapuches hemliga historia”. Del två har just kommit och är redan en bästsäljare. En illustration av den våg av uppvaknande som drar fram över Wallmapu. Cayuqueo, en ung mapuche som är historiker och journalist, har i sina böcker öppnat upp en värld som varit okänd för de flesta. Den första lättillgängliga icke-akademiska beskrivningen av livet i Wallmapu. En komplex och originell värld fylld av hjältar och bovar, platser och händelser. En fri, självständig och stolt värld med beundrade krigare som spanjorerna, efter 300 år av konflikter kom att respektera och erkänna som en självständig nation. Men som de nyss självständiga chilenarna gjorde allt för att krossa med sin överlägsna vapenmakt som testats i det nyss avslutade Stilla havskriget mot Peru och Bolivia. På ett sätt lyckades de. På ett annat inte.

– Det är därför regeringen inte vet vad den ska göra, hade Pedro Cayuqueo sagt när vi möttes en kall kväll på en pizzeria i Temuco. Den tror att vi ska vara nöjda och glada över att få tillbaka lite jord eller stöd till olika produktiva projekt. Den förstår inte att vi inte är ett besegrat folk, snarare då ett folk som på nytt är på väg att upptäcka den styrka som fick den spanska kolonialmakten att erkänna och respektera oss.

Det brinner fortfarande i Wallmapu, inte bara som i skogen i trakterna av Traiguén för 20 år sen, utan på många olika sätt. En del grupper har till och med beväpnat sig. Men även om mapuches under kriget mot den spanska kolonialmakten vann rykte som oförsonliga krigare, så var det genom sin tradition att parlamentera, sina koyang, som de vann sina stora segrar. Fortfarande idag utgör varje by en egen värld. Och det finns ingen kung i sikte att ena dem. Men i oktober ska Chile hålla folkomröstning om en ny konstitution och om hur den ska skrivas. Där finns både en möjlighet att enas och att bli erkänd som ett folk, en nation.

– Det finns många problem, säger borgmästaren Juan Carlos Reinao stilla, många. Men, ler han, det finns också många lösningar. Och många människor som vill vara med. Det gäller bara att se dem. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Vad är mapuche?

Mapuche, “folket av jorden”, är samlingsnamnet på olika indianska grupper i Chile och Argentina. Deras rike erkändes av spanjorerna 1810 och sträckte sig från Stilla havet till Atlanten, söder om floden Biobio. Deras gemensamma nämnare är språket mapudungún, “jordens språk”, som har många dialekter.

Exakt hur många mapuches som finns idag är osäkert eftersom många under lång tid inte beskrev sig som mapuche för att undvika diskriminering. Uppskattningsvis finns två miljoner i Chile och omkring 200 000 i Argentina. Totalt är det bara cirka 200 000 som talar mapudungúng. Språket håller dock på att återhämta sig.

I mitten av 1800-talet bildades kungadömet Araukanien och Patagonien med franska advokaten Orélie Antoine de Tounens som kung. Chile skickade efter ett par år tillbaka kungen till Frankrike. Men där har hovet överlevt genom att sälja frimärken och mynt. Dagens kung heter Antoine IV. Kungadömet har observatörsstatus i FN. Det är inte bara ett kuriöst historiskt arv, utan fungerar som opinionsbildare för mapuches sak i Europa. Ett par framträdande mapuches som gick i exil efter militärkuppen i Chile 1973 ingår i hovet.