– Det är helt sjukt att vi om mindre än ett år kan ha en borgmästare som är kvinnomisshandlare och att talmannen i underhuset är en misogyn, homofobisk sexist. Det kommer vi aldrig att acceptera, säger Gopala Miron som är en av många feminister som engagerat sig i Mulheres contra Cunha.
Kampanjer på sociala medier
På ett sätt kan en säga att Gopala Miron och Mulheres contra Cunha nyligen firande en delseger.
Eduardo Cunha, som också var den ledande personen i riksrättkampanjen mot Dilma Rousseff, är sedan drygt en månad avstängd från sin roll som talman eftersom han är anklagad för allvarliga korruptionsbrott.
Även i sociala medier har den brasilianska feminismen gjort avtryck. Under hösten 2015 dök två uppmärksammande kampanjer upp, under hashtaggarna #förstasexuellatrakasserierna och #hemligavännen delade tusentals kvinnor med sig av sina erfarenheter av sexistiska och rasistiska beteenden. En av dem som publicerade en självupplevd berättelse var den feministiska aktivisten och sjuksköterskan Renata Pedreiro.
– För mig vad det en jätteviktig kampanj, kvinnor i alla åldrar vågade berätta om saker de varit med om, många av dem som inte ens kallar sig feminister. Jag tror att den här sortens kampanjer i sociala medier har bidragit till att vi inte känner oss lika ensamma i vår vardagliga kamp mot patriarkatets machostrukturer, konstaterar hon.
Renata Pedreiro säger att en annan viktig faktor för feminismens spridning är den politik som Arbetarpartiet drivit de senaste åren. Att dem till exempel infört kvoter för icke-vita på statliga och federala universitet har möjliggjort för personer ur lägre samhällsklasser utan studievana att få tillgång till den akademiska världen där en stor del av den kritiska diskursen skapas:
– Unga tjejer från förorterna, som tidigare inte har haft tillgång till den feministiska debatten, kan nu göra den till sin egen och genom dem förflyttas den från den akademiska miljön till andra delar av samhället. Nu är det dem och deras mödrar, systrar och kvinnliga gruppledare som kräver jämlikhet och driver feministiska frågor där de bor och arbetar, säger Renata Pedreiro.
Hon är också en del av feminismo negro, afrobrasilianska feminister som organiserar sig på olika sätt och som tillsammans delar erfarenheten av att tillhöra den grupp som befinner sig längst ner i den hårda ras- och klasshierarkin; de svarta kvinnorna.
Picnic das Pretas, Panteras Negras, A mulher negra e o feminismo och Geledés Instituto da Mulher Negra är några av alla de grupper och plattformar som utgör den mångfascetterade feminismo negro-rörelsen. En grupp som funnits i drygt två år är O Grupo Cultural Balé das Iyabás som utifrån ett intersektionellt perspektiv vill skapa reflektion och diskussion kring svarta kvinnors roll i samhället genom att använda mytologin kring olika Iyabás (kvinnliga orishas, som de gudomliga varelserna inom Yoruba-religionen kallas). Gruppen anordnar en träff i månaden där deltagarna får lyssna på gästföreläsare och sedan diskutera och skapa utifrån berättelser, musik och dans. Ludmilla Almeida och Sinara Rúbia som driver gruppen tycker att det är viktigt att förstå bakgrunden till deras initiativ.
– Vi är en del av lång historia av kamp och motstånd, det som i dag är svart feminism började redan när de förslavade afrikanska kvinnorna, många tillhörande Yoruba-folket, kom till Brasilien och tog med sig sin religion hit. Med O Grupo Cultural Balé das Iyabás vill vi skapa en plats där vi genom dialog och motstånd kan stärka svarta kvinnors självbild, upprätthålla vårt kulturella arv och bekämpa rasism och kvinnoförtryck, säger Sinara Rúbia.
En kvinna som brutit med idealet
Medan Dilma Rousseff har rest landet runt för att skapa stöd och opinion inför riksrättsprocessen har Brasiliens feminister fortsatt att leverera. Det senaste och kanske mest kreativa inslaget av kampanjer i sociala medier, som dessutom återaktualiserats i och med Michel Temers nya roll som landets tillfälliga president, kallas Bela, recatada e do lar; Vacker, damig och kvar i hemmet.
Det var så Michel Temers 43 år yngre fru Marcela Temer beskrevs när hon porträtterades för en av Brasiliens största veckotidningar för en dryg månad sedan. Ett gammaldags och unket kvinnoideal, tyckte många brasilianska feminister och började posta foton på sig själva i olika ironiska positioner under rubriken Vacker, damig och kvar i hemmet på Facebook och Instagram.
Dilma Rousseff kanske av vissa kan kallas både damig och vacker, men i hemmet har hon aldrig stannat. I själva verket menar många feminister att en stor del av kritiken mot Dilma Rousseff just handlar om att hon är en kvinna som på alla sätt har brutit med det idealet:
– För oss är det helt uppenbart att det brasilianska, patriarkala samhället inte är redo för att kvinnor intar viktiga positioner, och absolut inte den viktigaste positionen, den som landets president, säger Ludmilla Almeida.
