Vindbitna trasor av kläder ligger ännu kvar på marken. Det gör även bilvraken, som står längs med vägkanterna. På en mur finns den kurdiska, trefärgade flaggan avbildad, med en svart cirkel fortfarande målad över sin strålande sol.
I början av augusti var det ett år sedan Islamiska staten (IS) attackerade staden Sengal (den kurdisk-yezidiska befolkningen kallar staden för Sengal och inte Sinjar) och iscensatte ett folkmord på den kurdiska religiösa minoriteten yezidier. Flera tusen yezidier mördades, försvann eller såldes som sexslavar. Upp emot 50 000 andra flydde upp på det närbelägna Sengalberget, och kunde först en vecka senare ta sig vidare.
Som utsända av Dagens ETC var jag och min fotograf de enda utländska journalister att se hur de överlevande korsade gränsen in till Syrien, svårt solbrända, utsvultna och nära på ihjältörstade.
Ett år senare kontrollerar IS ännu runt 70 procent av Sengal. Resten har successivt befriats sedan årsskiftet, då kurdiska styrkor slog sig fram till staden igen.
20 meter från IS
I den äldre delen av staden tar vi oss fram bland raserade hus och förstörelse, genom ett virrvarr av hål i väggar, hål i tak och trånga gränder. Tyger är upphängda för att blockera sikten för prickskyttar och barrikader har rests.
Framme vid fronten, som minst 20 meter från IS egna ställningar, står samma kurdiska soldater som tagit strid mot extremisterna sedan en lång tid tillbaka.
– Välkommen till mänsklighetens mur, säger PKK-gerillasoldaten Serxwebun Gewda, och syftar på det värn av sandsäckar han står och skjuter bakom.
Serxwebun Gewda har varit vid Sengalfronten sedan början av slaget. De yezidiska flyktingarna räddades av kurdiska YPG-styrkor i Rojava, norra Syrien, som krigat mot IS långt innan extremisterna fick uppmärksamhet i västerländska medier. YPG korsade den syrisk-irakiska gränsen i en undsättningsoperation och skapade en korridor fram till Sengalberget. YPG fick snabbt också förstärkning av PKK, Kurdistans Arbetarparti, som sände ner gerillastyrkor från baser i irakiska Kurdistans norra berg.
YPG har idag lämnat Sengal och är fullt upptagna med att kriga mot IS i hela norra Syrien. Men PKK stannade kvar längst fram vid fronten och har lyckats nedkämpa ett stort antal IS-krigare till priset av många egna stupade.
– För bara några timmar sedan sprängdes en bilbomb framför oss. En av våra kamrater dog, och två sårades, säger Serxwebun.
Bombas av Turkiet
Med i fronten finns också YBS, en gerilla som PKK och YPG bildade för yezidiska flyktingar som ville slåss för hemstaden. Vid egna frontpositioner i staden finns även peshmergasoldater från det irakisk-kurdiska partiet PUK, som samarbetar med PKK. Peshmerga från det dominerande partiet KDP står istället vid den andra försvarslinjen utanför staden, med tyngre vapen.
I slutet av juli började Turkiet bomba PKK:s gerillabaser i irakiska Kurdistan, och massarrestera påstådda PKK-medlemmar. Det skedde efter den blodiga IS-självmordsbomben i Suruc den 20 juli som dödade 33 turkiska socialister på väg till volontärarbete i Kobane.
Regeringen Erdogan inledde då en offensiv mot IS tillsammans med den USA-ledda koalitionen, men många bedömare menar att det bara var en ursäkt för att slå till mot det egentliga målet: kurderna. Lika många har kritiserat Turkiet för att avfyra betydligt fler bomber mot PKK, jämfört med mot IS. Men USA har uttalat stöd till Turkiets självförsvar.
Varierande förödelse och antal offer har rapporterats från den turkiska staten och PKK själv, som resultat av bombräderna. PKK:s talesperson Zagros Hiwa menade tidigt att det till betydande del var styrkor på väg till fronterna mot IS, som drabbats.
Gerillasoldaterna i Sengal menar själva att både logistik, transport och förstärkningar till kampen mot IS påverkats av Turkiets attacker. De delar alla samma syn: Erdogan och Turkiet spelar ett farligt spel, med potentiellt mycket stora konsekvenser.
Den senaste månaden har våldet vuxit kraftigt igen i Turkiet i den väpnade konflikt mellan PKK och staten som redan utkämpats sedan 1984 över kurdiska rättigheter och självstyre.
– Kampen för att besegra IS i den här regionen kommer att ta längre tid, om PKK måste slåss mot både dem och Turkiet samtidigt, menar Serxwebun.
Men det värsta, menar de, är att deras kamrater som de bott, ätit, slagits och ibland skadats ihop med här, åkt tillbaka till bergen för att vila upp sig men nu kanske dör av flygbomber istället. Det är demoraliserande, och lika nedslående att Turkiet agerar med stöd av USA.
Kurder samarbetar med USA
PKK står idag jämte några andra styrkor längst fram i kampen på marken, för att bekämpa IS och samtidigt skydda resten av världen mot extremisterna. Det har fått många att det senaste året problematisera terrorstämpeln som USA och EU gett PKK på grund av dess väpnade kamp mot Turkiet. Men debatterna har inte lett till några förändringar, och officiellt klassar västvärlden ännu PKK som likadana terrorister som IS själva.
Saker blir mer svårförstådda av att PKK samtidigt de facto samarbetar med USA, och bekämpar IS med vapen från västvärlden – men allt indirekt i ett politiskt spel med skygglappar.
Sinda, soldat sedan sex år i PKK:s kvinnogerilla YJA-Star, berättar vad hon och andra gör när de identifierar IS-positioner i Sengal, och behöver flygbomber från den USA-ledda koalitionen.
– Jag ger koordinaterna till min befälhavare, som ger dem vidare till KDP:s peshmerga. De ger dem till USA.
Sedan kommer bombplanen.
Hjältar i Syrien – terrorister i Irak
I rummet bredvid det där jag dricker te med Serxwebun och hans kamrater, står en olivgrön Panzerfaust 3 lutad mot väggen. Sådana pansarbrytande raketgevär började den tyska armén leverera till irakiska Kurdistan i september i fjol. Nu finns de hos PKK, och har kommit via peshmerga till dem, berättar gerillan här.
Och PKK-veteranen Sinda, som varit i Sengal i bara tre månader, var befann hon sig tidigare?
– I Rojava ...
– Nej, i bergen! avbryter en befälhavare snabbt.
Men en annan gerillasoldat, som sitter vakt utanför en PKK-bas i utkanten av staden, fortsätter med stolthet i rösten.
– Jag var fyra månader i Kobane under striderna mot IS.
Det är en illa dold hemlighet att det finns mycket starka kopplingar mellan PKK och YPG i Rojava, som fått så mycket uppmärksamhet och även luftunderstöd sedan motståndet i Kobane i fjol. Exemplen dyker ofta upp och styrkorna delar samma ideologi, system med separata kvinnoenheter, militära erfarenheter, och ibland soldater.
Västmakterna låtsas inte om det, eftersom de idag behöver en offentlig allierad på marken mot IS. Kurderna tvingas tysta ner det för att inte riskera att mista väststödet. Konsekvenserna av detta cyniska spel är att de kurdiska soldaterna öppet får stöd när de är i Rojava, och till och med beröm för sitt projekt att bygga ett rådsdemokratiskt samhälle med starka kvinnoroller.
Washington måste välja sida
Men så fort de lämnar Syrien klassificeras de som terrorister.
Då kan inga lovord komma. Därför har USA offentligt backat upp sin gamla vän Turkiets nya militärkampanj mot PKK, trots att Washington är allierat med de som nu bombas, i kampen mot IS.
Självklart har de och USA samtalat, genom meddelanden, brev och även möten, och det kommer sannolikt att växa, avslöjade PKK:s nummer två i ledningen, Cemil Bayik, i en uppmärksammad intervju till Daily Telegraph den 18 augusti. Absolut inte, ingen kontakt har funnits varken direkt eller indirekt, dementerade amerikanska utrikesdepartementets talesperson samma dag, och kallade PKK en ”utländsk terrororganisation”.
Över nya rundor te diskuterar gerillasoldaterna i Sengal olika framtidsscenarier. De nämner att de irakisk-kurdiska partierna KDP och PUK ju själva stod på USA:s terrorlista fram till december förra året, trots att de och deras peshmergastyrkor varit amerikanernas allierade ända sedan invasionen av Irak 2003. Det visar på Washingtons vilja till förändring, men också långsamma väg att nå dit.
– USA kan inte acceptera oss, men på samma gång inte heller ignorera oss. Om vi flyttar till en annan plats garanterar jag att IS kommer att ta över allt här igen, menar Serxwebun.
Kanske kommer det nu eskalerande våldet i Turkiet mellan stat och gerilla att tvinga Washington att välja sida, men ingenting garanterar att det blir till kurdernas fördel. I slutändan äventyrar man den framgångssaga, som gjort kurderna i YPG och PKK till de mest framgångsrika styrkor att besegra IS och erövra territorium från extremisterna.
