Trumps anhängare behövde i alla fall ingen utförligare förklaring. I deras ögon var Obama redan en förbrytare och Trump ett oskyldigt offer. Den som följt Trumps twittrande och de medier han omger sig med kunde också koppla ”Obamagate” till tidigare påstådda skandaler som ”Deep state gate” och ”Spygate”, och till en berättelse om en mäktig konspiration som velat sabotera Trumps presidentskap och avsätta honom från dag ett. Ja, enligt Trump började ”häxjakten” redan innan han valdes, och den leddes av Obama.
Vad utlöste Twitterlavinen den här gången? Nya uppgifter om FBI:s utredning av Trumps tillträdande säkerhetsrådgivare Michael Flynn 2016 tycks ha spelat in. Obamas avgående administration hade tydligen bett FBI offentliggöra vem som hade fört hemliga samtal med Rysslands FN-ambassadör Sergej Kisljak.
Trump stärktes därmed i sin övertygelse om att den förhatliga Rysslandsutredningen bar Obamas och den dåvarande vicepresidenten Joe Bidens fingeravtryck.
Men även något annat hade väckt Trumps vrede: dagen innan, den 9 maj, hade nämligen Obama beskrivit Trumps virushantering som en ”kaotisk katastrof”.
Samtidigt var det hög tid att flytta fokus från pandemin, att byta ämne. Månaderna innan hade Trump försökt lägga skulden på WHO och Kina – bland annat genom sprida teorin att coronaviruset hade skapats i ett laboratorium i Wuhan. Men nu kanske det var dags för en avledningsmanöver. Kampanjen inför höstens presidentval måste komma igång, och en konspirationsteori som placerade Obama – och indirekt Biden – i skottgluggen var nog en lämplig game changer?
Enligt Peter Knight, brittisk expert på konspirationsteorier, var Obamagate både ”ett försök att avleda uppmärksamheten bort från Trumpadministrationens katastrofala hantering av coronapandemin” och en del av Trumps kampanj mot Biden.
Det är nämligen så Trump har lärt sig att operera. Konspirationsteorier har blivit en central del av hans propaganda. Och det var faktiskt med en konspirationsteori om Obama som han tog klivet in på den politiska arenan för nio år sedan.
Våren 2011 var fastighetsmagnaten från New York mest känd som programledare för realityserien ”The Apprentice”. Men han drömde om Vita huset. Trump hade ingen politisk erfarenhet, men han hade ett väl tilltaget självförtroende, och visste hur man väcker intresse.
”En sak jag har lärt mig om pressen är att den alltid hungrar efter en bra berättelse, och ju mer sensationell desto bättre”, som det står i självbiografin ”The art of the deal”.
Han hade också ett ”slappt förhållande till sanningen”, enligt spökskrivaren Tony Schwartz.
Trump omgav sig med likasinnade. Bland dem den nu fängslade Roger Stone, en lobbyist och sedermera konspirationsteoretiker som blev Trumps rådgivare. Budorden i Stones pr-bibel blev maximer i Trumps livsfilosofi: ”Det är bättre att vara ökänd än okänd”, ”man måste gå till överdrift för att bli uppmärksammad”, ”hat är en starkare kraft än kärlek” och ”attack attack, aldrig försvar”.
Stone ansåg att Trump, i kraft av sitt kändisskap, hade ”en förmåga att ta frågor som inte befinner sig i mainstream och injicera dem i mainstream”.
Sagt och gjort: I mars 2011 fångade Trump upp ett rykte som hade spridits på Internets bakgator – om att Obama egentligen var född i Kenya och inte uppfyllde konstitutionens krav på att presidenten ska vara född i USA. Det som kallats ”birther-teorin”.
I en intervju i ABC News sa Trump att ingen tycks ha känt Obama som barn, ”alltihop är väldigt konstigt”. Snacket kom igång och Trump hade mediernas öra. ”Varför visar han inte sin födelseattest?” undrade han i en tv-soffa bredvid en chockad Whoopi Goldberg, som påpekade de rasistiska undertonerna: ”Ingen skulle be en vit president visa sin födelseattest.” Vilket Trump viftade bort. ”Jag vill se hans födelseattest”, sa han till Fox News ett par dagar senare, ”jag börjar själv tvivla på att han föddes här.” Och ”om han inte föddes i det här landet så är det en av alla tiders största blåsningar”.
Trump rusade förbi alla andra republikanska kandidater i opinionsmätningarna. Testballongen lyfte. Tills Obama sköt ner den. Vita huset såg till att skaffa fram Obamas fullständiga födelseattest, som bevisade att han fötts i USA, på Hawaii.
Den 30 april 2011 höll presidenten tal på den årliga middagen för Washingtons journalistkår. I publiken satt Trump.
”Jag vet att han har fått utstå kritik på sistone, men ingen är gladare, ingen är stoltare, över att frågan om födelsebeviset nu kan läggas till handlingarna än ’the Donald’”, sa Obama.
”För då kan han äntligen fokusera på de frågor som verkligen betyder något – som: fejkade vi månlandningen? Vad hände egentligen i Roswell? Och var är Biggie och Tupac?”
Alla jublade. Utom Trump, som reste sig och smet ut. Och enligt The New Yorkers Adam Gopnik var det här kvällen som förändrade allt, tillfället då Trump fylldes med hämndbegär och beslutade sig för att bli president.
Men tillfället gled honom ur händerna. Opinionsstödet föll, och Trump meddelade att han inte tänkte ställa upp. Men ändå: han förstod vad som var lättantändligt. Opinionsmätningarna visade också på en utbredd konspirationstro bland konservativa. I april 2011 svarade 45 procent av de republikanska väljarna och Tea Party-anhängarna nej på frågan om de trodde att Obama var född i USA.
När Obama blev omvald 2012 bestämde sig Trump för att ställa upp i nästa val. Han skulle kliva in i glappet mellan etablissemanget och ”vanligt folk”, och hans retorik skulle bli ett skolboksexempel på det historikern Richard Hofstadter ett halvsekel tidigare kallat den ”paranoida stilen”, med upphetsade överdrifter och konspirationsteorier. Och Trumpkampanjen skulle leva i symbios med sociala medier.
Till att börja med vägrade Trump släppa frågan om Obamas ursprung. I augusti 2012 twittrade han: ”En ’extremt trovärdig källa’ har ringt mitt kontor och berättat att Barack Obamas födelseattest är en förfalskning.” Något som rimmade med många konspirationstroendes misstankar och retweetades tusentals gånger.
Han påstod också att presidentvalet 2012 var riggat av en liberal elit. Även det en utbredd föreställning bland konservativa amerikaner. Vilket inte var så konstigt med tanke på de informationskällor som många förlitade sig på – som Fox News, där demokraterna utmålades som ett kotteri och Obama som en bedragare.
Även Trump fick informationen om omvärlden silad genom Fox News, och genom alternativmedier på högerkanten, som Breitbart News. På den tiden rattades Breitbart av Steve Bannon, som nu blev en av Trumps rådgivare och fyllde hans tankevärld med högerpopulistisk nationalism och konspirationsnoja.
När Trump lanserade sin kandidatur i juni 2015 var det med teorier om ”illegala invandrare”: Han anklagade Mexikos regering för att ha skickat in drogkurirer och våldtäktsmän i USA, och beskrev flyktingströmmen från Syrien som en ”trojansk häst” där IS-krigare och terrorister gömde sig. Teman som han snappat upp av Bannon.
Trump lät sig också influeras av Alex Jones och dennes webbkanal Infowars. I december 2015 fick Jones också en intervju med Trump. I en halvtimme bollade de konspirationsteorier med varandra. ”Ditt rykte är fantastiskt”, sa Trump avslutningsvis, och fortsatte kasta ur sig ogrundade teorier på Twitter: Vacciner orsakade troligen autism, klimatförändringarna var en ”väldigt dyr bluff” orkestrerad av kineserna, Obama och Hillary Clinton planerade att beslagta alla amerikaners vapen.
Journalisterna, merparten av politikerna och landets minoriteter förfärades. Men Trumps opinionssiffror steg. Konspirationsretoriken tycktes gå hem. Så kampanjmakarna bestämde sig för att växla upp, och rikta udden mot Clinton. Trump stämplade Clinton som korrupt, hävdade att hon gick elitens ärenden, att hon ”släppt loss IS på världen” och borde sättas i fängelse. ”Lock her up!” skrek anhängarna.
När Trump drabbades av en egen skandal – videoklippet där han skröt om hur kändisskapet gett honom fria händer med kvinnors underliv – gick han till motangrepp. Han anklagade Bill Clinton för våldtäkt på ett flertal kvinnor och Hillary för att ha tystat ner allt, och beskrev dem som en del av en stor konspiration, inte bara riktad mot honom, utan ”mot er, det amerikanska folket”. Kampanjen gjorde också en film, där bilder flimrade förbi på Hillary Clinton, men också på centralbankschefen Janet Yellen, Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein och George Soros – alla judar. ”En global maktapparat”, enligt Trump.
Kritiken blev hård. Oavsett om det är medvetet eller ej så frammanade Trump klassiska antisemitiska teman, kommenterade Jonathan Greenblatt, vd för Anti Defamation League.
Men propagandan fungerade. För den 20 januari 2017 svors Trump in som USA:s 45:e president. Enligt Vita husets tillträdande pressekreterare Sean Spicer hade en installation aldrig bevittnats av så många – vilket inte stämde. Men enligt Trumps rådgivare Kellyanne Conway hade Spicer presenterat ”alternativa fakta”, en formulering som skulle känneteckna Trumpadministrationens inställning till sanningen.
Sedan dess har en hel del ”alternativa fakta” strömmat från Vita huset. Washington Post räknade i februari till över 16 000 falska eller vilseledande uttalanden från Trump under hans första tre år vid makten. Något historikern Timothy Schneider ser som ett hot mot demokratin. ”Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det”, skriver han i boken ”Om tyranni”. Och vägen utför börjar med ”den ohöljda fientligheten mot kontrollerbara fakta” – en metod som Donald Trump excellerat i. ”Man presenterar påhitt och lögner som om de vore sanningar, något presidenten gör i stor omfattning och i snabb takt.” Granskningar avfärdas samtidigt som ”fake news”, legitim kritik som häxjakt, allt oliktänkande som konspiratoriskt.
Bland de 16 000 falska eller vilseledande påståendena ryms en uppsjö konspirationsteorier. Som att mäktiga ”globalister” – i synnerhet George Soros – kickade igång protester efter Trumps valseger genom att hyra in ”yrkesdemonstranter”. Eller att Soros skulle ha finansierat migrantkaravanen från Centralamerika och protesterna mot Trumps kandidat till Högsta domstolen, Brett Kavanaugh.
I mars 2017 påstod Trump också, utan bevis, att Obama avlyssnat honom i Trump Tower innan valsegern, något han läst i Breitbart News. Det kallades ”Deepstategate”, en teori om att ”den djupa staten” underminerade Trumps presidentskap. I takt med att FBI:s och Robert Muellers utredningar om den ryska inblandningen i valet tog fart anammade också Trump teorin om den djupa staten och tog strid mot utpekade fiender inom FBI, CIA, mainstreammedierna, demokraterna och sin egen regering.
Rysslandsutredningen var inget annat än en ”illegal bluff” enligt Trump, orkestrerad av de mörkermakter han utmanat. Det handlade aldrig om att utreda någon påverkan eller samverkan, det var en politiskt motiverad häxjakt.
I maj 2018 hävdade Trump att Obama hade placerat en spion i Trumpkampanjen redan 2015. Det han kallade ”spygate” kunde bli ”en av de största politiska skandalerna i historien”, ”större än Watergate”, hette det. I realiteten hade FBI undersökt om personer runt Trump – som George Papadopolous – hade samröre med Putins regim, men några spioner utsända av Obama var det inte fråga om.
Trump och hans allierade har också påstått att det i själva verket var Ukraina som försökte påverka valet 2016, och att Ukraina sedan försökte skuldbelägga ryssarna. En teori som först lanserades av ryska GRU i ett försök att sopa igen spåren efter Kreml, enligt New York Times. Teorin inkluderade snart Joe Bidens son Hunter, vilket drev Trump att sätta press på Ukrainas president att starta en utredning. Vilket i sin tur ledde till en riksrättsprocess mot Donald Trump och ytterligare anklagelser från Trump om ”häxjakt”.
”Obamagate” har alltså flera föregångare, och är bara en av många konspirationsteorier som torgförts av Trump. Det är inte heller den senaste. I samband med Black lives matter-protesterna nyligen påstod Trump att 75-åringen som misshandlades av polisen var en ”ANTIFA-provokatör”. Och antagligen är det bara en tidsfråga innan Trump stämmer in i ytterhögerteorin att George Soros ligger bakom protesterna.
USA styrs alltså av en konspirationsteoretiker. Något som har rubbat en del akademiska cirklar. Konspirationsteorier har beskrivits som ”de svagas verktyg för att attackera de mäktiga”, för att citera statsvetaren Joseph Uscinski.
Men konspirationsteorier har faktiskt också fungerat som de mäktigas verktyg för att erövra, etablera och försvara makt, för att svartmåla politiska motståndare, angripa misshagliga medier och skuldbelägga folkgrupper.
Nazisterna mobiliserade mot en inbillad judisk världskonspiration, och övergav inte teorierna när de väl kommit till makten. Även stalinistisk propaganda fylldes med berättelser om ondsinta konspirationer ledda av trotskister, kapitalister, tsarister och sionister. Och i dagens Ryssland sprids konspirationsteorier av Putins regering, bland annat genom statsägda medier som Russia Today. Likaså i Ungern, där Viktor Orbán målar upp en Soros-ledd konspiration som hotar nationen.
Trump är inte heller den ende amerikanske presidenten som sett sig omringad av konspirerande fiender. ”Vi har att göra med en enorm konspiration” bestående av liberala eliter, medier och mäktiga judar, förklarade till exempel Richard Nixon för sina medarbetare i början av 1970-talet, en paranoia som banade väg för buggningen av Demokraternas partihögkvarter och Watergateskandalen.
Men konspirationstänkandet präglade inte Nixons offentliga retorik. Där representerar Trump något nytt. Ingen amerikansk president i modern tid har så skamlöst och öppet spridit konspirationsteorier, och ingen har ljugit så mycket, konstaterar faktagranskarna på Washington Post i boken ”Donald Trump and his assault on truth” (2020).
Tror han själv på det han säger och twittrar? Enligt vissa är Trump en opportunist som medvetet använder teorierna för att diskreditera sina kritiker, avleda uppmärksamheten från sina misslyckanden och skriva om historien. Andra har, genom intervjuer med Trumps medarbetare, fått veta att presidenten lider av en ”känsla av att vara förföljd som gränsar till tro”. Och samtidigt som en del psykologer har karaktäriserat Trump som narcissist, har studier visat att narcisister ofta tilltalas av konspirationsteorier.
Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. Och resultatet blir detsamma: ett politiskt klimat präglat av paranoia och konspirationstänkande, där meningsmotståndare, journalister och folkrörelser beskrivs som lömska förrädare.
Men där vissa ser ett auktoritärt hot mot demokratin, ser andra hopp. För många konservativa och konspirationstroende amerikaner var Trumps valseger en dröm som gick i uppfyllelse – äntligen fick USA en president som utmanar den dolda makten! I deras värld pågår kampen alltjämt, mellan Trump och den ondskefulla kabalen. Allt fler ansluter sig också till QAnon-rörelsen, som tror att en anonym insider i Vita huset som kallar sig Q har lämnat kodade meddelanden i chattforum om att Trump förbereder en massarrestering av konspiratörer – något som kallas ”the storm”. På listan över föregivna fiender återfinns Barack Obama, Hillary Clinton och George Soros.
2019 klassade FBI extremister inom QAnon-rörelsen som ett inhemskt terroristhot. Och att konspirationstänkandet kan få allvarliga följder påmindes vi om året innan, då George Soros och en rad högt uppsatta demokrater fick rörbomber i sina brevlådor, skickade av Trumpsupportern Cesar Sayoc. Liksom när Robert Bowers klev in i en synagoga i Pittsburgh, skrek ”alla judar måste dö” och sköt ihjäl 11 personer.
Som så många andra terrorister motiverades Sayoc och Bowers av alarmistiska konspirationsteorier, och gick från ord till handling. Och att dåden skedde i Trumps USA, där konspirationsteorierna blivit politisk vardagsmat, är inte oväntat.
