Utrikes

Det perversa blir normalt i klanväldets Nicaragua

Publicerad 19 mars, 2022

Bild: Alfredo Zuniga/TT/AP

Dagens ETC

På väg in i Managua efter fem månader uppe i bergen ställde sig en av de unga alfabetiseringsbrigadisterna upp på lastbilens tak och ropade ”Leve dialektiken” medan han energiskt svingade den svartröda sandinistflaggan fram och tillbaka över sitt huvud. Jag stod på flaket bakom honom med hjärtat i halsgropen och med en känsla av att historiens vingslag smekte mina kinder.

Det var den 23 augusti 1980, den stora alfabetiseringskampanjen var slut och tusentals brigadister på väg tillbaka hem.

”Leve dialektiken!”

Det lät så bra och passade så bra in i bilden av världens mest älskade revolution.

Men dialektiken rörde sig i oväntad riktning.

Lars Palmgren

Text

Författaren Sergio Ramirez, som var Daniel Ortegas närmaste medarbetare de första tio åren efter revolutionens seger och som 2018 fick premio Cervantes, den spanskspråkiga världens Nobelpris, jämför de rättegångar som Ortega och hans hustru och ”co-president” Rosario Murillo initierade i slutet av januari, med Stalins Moskvaprocesser på 1930-talet:

– Straffen är beslutade i förväg. Åklagare och domare spelar bara uppgjorda roller. Men om rättegångarna i Moskva kunde pågå i veckor med rader av vittnen och offentliga bekännelser av de åtalade, så dröjer rättegångarna i Managua bara några timmar, utan publik. Och de enda vittnena utgörs av poliser.