– Straffen är beslutade i förväg. Åklagare och domare spelar bara uppgjorda roller. Men om rättegångarna i Moskva kunde pågå i veckor med rader av vittnen och offentliga bekännelser av de åtalade, så dröjer rättegångarna i Managua bara några timmar, utan publik. Och de enda vittnena utgörs av poliser.

En av dem som redan dömts är Dora Maria Téllez, en av revolutionens stora hjältar.

– Hon var blek som ett oblat, var försvarsadvokatens reaktion när han för första gången någonsin fick träffa henne i fängelsets rättssal.  

De tunga bevisen mot Dora Maria Téllez bestod av två Twittermeddelanden från José Miguel Vivanco, president i Human Rights Watch, i vilka han kritiserar Daniel Ortega och som hon twittrat vidare. Hon hade också vidarebefordrat ett öppet brev som sex senatorer skickat till Joe Biden. Ett tredje bevis var ett virtuellt framträdande inför EU-parlamentet. Ett fjärde en intervju med en EU-parlamentariker där hon säger att sanktioner mot Daniel Ortega skulle kunna bidra till att tvinga fram förhandlingar.

Med de bevisen dömdes Dora Maria Téllez till åtta års fängelse för ”konspiration i syfte att skada nationens oberoende”.

Dora Maria Téllez fick fyra minuter på sig för att besvara anklagelserna under vilka hon dock blev avbruten av domaren tre gånger. Hon hann i alla fall säga att ett lands suveränitet inte ägs av två personer: 

– Daniel Ortega och Rosario Murillo är inte Nicaragua.

Det är ett 60-tal fångar, varav sex potentiella presidentkandidater, som greps förra året, som nu, efter månader i fängelse ofta i ett ständigt halvmörker som gör att de inte ens kan läsa, ställts inför rätta. Också mot Sergio Ramirez utfärdades en arresteringsorder, men han var utanför Nicaragua och stannade där.  

Förutom Dora Maria Téllez har flera andra dömts. Studentledaren från upproret i april 2018, Lesther Alemán, fick tio år, MR-aktivisten och advokaten Ana Maria Vijíl också tio år, den tidigare utrikesministern Victor Hugo Tinoco 13 år och Suyen Barahona, president i oppositionspartiet Unamos, tidigare MSR (den sandinistiska rörelsen för förnyelse), dömdes till 15 år.

En annan av revolutionens stora hjältar, Hugo Torres, dog nyligen efter att ha suttit inlåst åtta månader i en mörk cell. Hugo Torres var 72 år. Många av de andra fångarna är ännu äldre och med vacklande hälsa. För att undvika fler dödsfall fick därför tre av fångarna häromdagen byta fängelset mot sina hem. 

Den isande ironin i sammanhanget är att både Dora Maria Téllez och Hugo Torres spelade avgörande roller för Daniel ­Ortegas politiska karriär. 

I december 1974 deltog Hugo Torres i en spektakulär aktion som ledde till att Daniel Ortega och andra fångar från sandinistfronten släpptes ur fängelset. 

Dora Maria Téllez blev känd när hon som ”comandante 2” var med om ockupationen av Nationalpalatset 1978 – den enskilda händelse som betydde mest för att göra sandinisternas kamp känd i världen och i vilken Hugo Torres också deltog som ”comandante 1”. Dora Maria Téllez ledde också de sandinistiska gerillaenheter som i juli 1979 tog kontroll över staden Leon i norra Nicaragua och som möjliggjorde att Daniel Ortega och andra sandinist­ledare som befann sig i Costa Rica kunde ta sig in med flyg och delta i den segerkaravan som den 19 juli till folkets jubel körde in i Managua.

Men jublet tog slut. I valet 1990 segrade Violeta Chamorro över Daniel Ortega.

I sin biografi över revolutionen, ”Adios muchachos”, berättar Sergio Ramirez att Daniel Ortega, bara ett par dagar efter den överraskande valförlusten, sagt att han ångrade att han erkänt sig besegrad.

Sedan dess har han ägnat sitt liv åt att korrigera det misstaget och idag är han, tillsammans med Rosario Murillo – ”el ­comandante” och ”la compañera” – Nicaraguas oinskränkte makthavare, som tillsammans med sju av sina barn och deras familjer, lever bakom en hög mur med vakttorn i kvarteret El Carmen i centrala Managua. 

Somoza-dynastin som besegrades av sandinisterna har inte bara ersatts, utan övergläns av Ortega-Murillo-dynastin.

Ännu ett trist exempel på den gamla historien om hur makten korrumperar. Men det finns också en annan, mörkare och mer ­personlig historia därbakom. 

Den kan anas redan i de dikter som Daniel Ortega skrev i fängelset innan han blev fri 1974. En av de få som har publicerats handlar om tortyr. Det är en förvirrad, nästan grym text om ensamhet, längtan efter hämnd, som också speglar en slags pervers njutning mitt i förnedringen. 

Sergio Ramirez berättar att det ofta verkade som om Ortega aldrig lämnat fängelset. Han lät till och med bygga en fönsterlös cell åt sig i sitt första kontor. I en ovanligt öppenhjärtig intervju i Playboy sa Ortega att ”det är som om handbojorna alltid följer med mig”. 

Det sägs att det var Rosario Murillos dikter i La Prensa som inspirerade Daniel Ortega. Hon hade publicerat flera böcker och var en erkänd poet. 

Men i hennes dikter från slutet av 80-talet infinner sig en överraskande bitterhet. En besk klagan över att ha blivit övergiven. Lämnad ensam. I intervjuer sa hon att hon aldrig mer ville fotograferas tillsammans med Daniel Ortega.

Hennes bitterhet hade anledning. Den avslöjades 1998 när Zoilamérica Narváez, Rosario Murillos dotter i ett tidigare äktenskap som adopterats av Daniel Ortega, lämnade in en lång och detaljerad anmälan till en domstol i Managua där hon anklagar honom för olika slags sexuella övergrepp allt sedan hon var elva år och de bodde i exil i Costa Rica. 

Idag lever Zoilamérica åter i exil i Costa Rica. När jag intervjuade henne där berättade hon att efter revolutionens seger, när Daniel Ortega förvandlats till själva symbolen för revolutionen, så hade han, när hon fyllde 15, konstaterat att hon var ”mogen” och sedan våldtagit henne. Hon borde, hade han därefter förklarat, se det som en ära att ha utsetts att få vara med honom. 

– Det är ju för revolutionens skull. Ytterst för de fattiga.

Rosario Murillo var väl medveten om vad som hände mellan hennes man och hennes dotter när hon skrev sina förgrämda dikter. Men när Zoilamérica tog bladet från munnen och lämnade in sin anmälan till domstolen gick Rosario Murillo till attack. Hon kallade Zoilamérica ”loca” och hävdade att det var hon som sprungit efter Daniel Ortega. 

Hon försköt sin dotter och räddade Daniel Ortega.

Och idag har Rosario Murillo halva makten. Begreppet ”co-­presidente” är ingen hederstitel.

Att hon ändå inte är nöjd märks på hennes händer. Naglarna är svårt nerbitna och på varje finger, inklusive tummen, sitter tre ringar. Handlederna tyngs av armband. Hennes esoteriska böjelser kompletterar hennes ständiga referenser till gud och jungfru Maria.

Men istället för om barm­härtighet handlar hennes tro om en oförsonlighet som flyter samman med Daniel Ortegas livslånga behov av hämnd. 

Gamla kamrater kallas fosterlandsförrädare, kriminella, imperialismens horungar och döms till osannolika fängelsestraff för att de använt sina normala medborgerliga rättigheter att ha åsikter om situationen i landet och samtala med andra om vad som borde göras för att förändra den. 

Det normala har blivit ett brott.

Det perversa normalt.

Men en skillnad mellan processerna i Managua och de i Moskva på 1930-talet är ändå att ännu har ingen av de åtalade i Managua brutit samman och ”erkänt”, som de gjorde i Moskva. Istället har de undertecknat rättegångsprotokollen med sitt namn och ”politisk fånge”.

Också en slags dialektik.