Häromdagen arresterades en blind man i Aten. Han greps för att han körde sin frus bil. Hans blindhet var inget hinder. Den var hans enda inkomstkälla de senaste åren.  Kanske hade han oljat någon mutmottaglig läkare som skrivit ut blindhetsbevis för att därmed garantera ett ynkligt, månatligt blindbidrag. Men han är inte ensam om att försöka blåsa staten som brukade blåsa honom. Inte heller är han ensam om att utge sig för att vara blind fast han kör bil. På Mytilini upptäckte myndigheterna för några år sen till och med en blind taxiförare. Han var inte heller ensam om att vara blind i landet där medborgare röstar reflexmässigt och gärna blundar för sina politikers blunders och banditfasoner. Ett förlåtande folk som håller för öron, ögon och mun när det krävs. Och det sker allt som oftast vid val. 

Sen juntan föll har två partier, socialdemokratiska Pasok och högerkonservativa Nea Dimokratia, och en handfull familjer styrt landet. Men den ekonomiska krisen möblerade om den politiska scenen. Socialdemokratin straffades, neanderthalnazister marscherade in i parlamentet och mikropartier med agnostiska agendor såg dagens ljus. Ändå var det samma gamla gäng som regerade republiken. 

Nu på söndag kan dock ett nytt kapitel skrivas i det grekiska dramat som skulle ha vunnit Oscarstatyetter om det varit en amerikansk tv-serie. 

Huvudrollsinnehavaren själv är unik i det avseendet att han är den förste partiledaren som själv inte upplevt diktaturen. Född 1974 slapp han tortyren, förföljelserna, censuren. Alexis Tsipras är lite av en lax i Egeiska havet. Han är yngre än snittpolitikern, han har två utomäktenskapliga barn och lever i ett samboförhållande som sticker ett kristet konservativt samhälle i ögonen. Inte heller har mannen som kallade sig ateist döpt sina två söner grekiskt ortodoxt utan istället valt namngivningsceremonier utan religiösa förtecken. När han 2013 namngav sin yngste son Orfeus- Ernesto blev det storm i sociala medier som håller i sig än idag när han anklagas för opportunism eftersom han numera gör det han avfärdade – han gör korstecken, tänder ljus och firar kristna högtider inför tv-kamerorna. 

Men Tsipras har hört värre. I allt från europeisk press där han konsekvent kallas för populist för att han lovar folk vad folk vill ha till Aktuellt-sändningen som kallade Syriza för vänsterextremister och jämförde dem med högerextremisterna i Gyllene Gryning som misshandlade och mördade människor som inte rymdes i deras misantropa mallar.  

Tsipras som tog över en vacklande koalition har fört den från fyra procent till nästan 17 procent i ödesvalet 2012 för att bara några månader senare i omvalet kamma hem 26 procent av rösterna. Tsipras popularitet spred sig snabbt över hela pärlbandet av krisekonomier kring Medelhavet. 

Vänsterretoriken är helt enkelt som honung för hungriga, kriskrossade skuldkolonier. De som sett sparpaketen strypa medelklassen, förslava arbetarklassen, vandalisera välfärden och tvinga ungdomarna att lämna landet. De som sett räddningspaketen rädda bankerna och straffa barnen. De som drömmer om något annat och hyser hopp om en humanitär politik som inte reducerar människan till Homo Hellenicus Economicus. 

Tsipras lovar att återupprätta människovärdet. Att ge barnfamiljerna som lever i mörker och kyla tillbaka elen. Att höja pensioner och minimilöner. Att ge sjuka som är arbetslösa och utförsäkrade möjlighet att köpa mediciner. Att justera skatterna så de blir rättvisa. Att stärka demokratin och meritokratin och krossa korruptionen och klientelismen och en massa annat som borde vara självklart – men så kommer alla andra och raserar det rosenskimrande resonemanget med frågan: ”Hur ska ni finansiera kalaset?” Det är ju inte direkt så att det finns täckning på kontot. Oligarkerna har för länge sen tömt bankerna, kistorna och madrasserna på miljonerna. De är panka på pappret och rika på riktigt. Snittgrekens skattemoral är inte heller något att räkna med. I synnerhet med tanke på att nästan 58 procent av ungdomarna är arbetslösa och lever på fickpengar från föräldrarna om de inte lämnar landet.  

Och så har vi högern med regeringspartiet Nea Dimokratia som kämpat hårt för att ersätta världens tjat om GREXIT med GRECOVERY och den grekiska succésagan. Den mest högerextrema höger vi haft på decennier som suddade ut det ultranationalistiska partiet LAOS från den politiska kartan genom att utse deras forna parlamentariker till ministrar. En av dem är Makis Voridis, hälsoministern som under sina studentår heilade, målade hakkors och fångades på bild när han sprang runt med en yxa på stan. När han utsågs protesterade israelisk press. Nu säger Makis att de ska göra allt de kan för att stoppa vänstern. ”Våra förfäder kämpade inte i inbördeskriget förgäves. Vänstern har inget förtroende. De värdesätter inte nationen-fosterlandet- religionen-familjen.” 

När partiledaren och premiärministern Antonis Samaras demonstrerat i Paris för yttrandefrihet och mot terrorattacken på Charlie Hebdo, samma premiärminister som stängde av hela Public Service med ett klick, anklagade han vänstern för att äventyra Greklands säkerhet genom att släppa in flyktingar och lättvindigt dela ut medborgarskap till invandrare. 

Inför söndagens val har högern tömt hela sin spargris på att skapa skräckfilmer mot den väntande vänsterterrorn. I tv-rutan projiceras fabricerade rubriker om förestående kaos och konkurs, om strypta lån och bidrag, om turister och marknader som vänder landet ryggen, uteblivna investeringar, frysta löner och pensioner, medicin- och bensinbrist, nationell kollaps och slutklämmen: ”Hur historien skrivs avgör du med dina egna händer”. Högern har rätt. Allt det där kan hända. Och det mesta har redan hänt. 

Och socialdemokraterna kanske någon undrar. Med Venizelos som ledare och efter sveket mot Georgios Papandreou befinner sig partiet på historiskt låga nivåer. Men Papandreou är tillbaka med ett eget, personligt parti, som en Nemesis, (straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi). Hans parti demokratsocialisterna med en röd ros som leder tankarna till svenska socialdemokrater, förutspås plocka några procent från Pasok, några röster från Floden, det nya partiet som leds av en känd journalist och kanske några gamla Pasok-väljare som sökte sig till Syriza. Socialdemokratins splittring kan leda till att Grekland vaknar på måndag utan traditionell socialdemokrati i parlamentet. Eller två stycken. 

Min personliga bankman som också är kontorschef på National Bank of Greece har alltid röstat på Pasok.  Nu säger han suckande: ”Socialdemokratin svek mig. Så jag ska rösta på vänstern. Nu ska de också få chansen att svika mig. Jag ska helt enkelt rösta på det lindrigaste sveket. Och om högern får rätt i att vi kommer tvingas lämna Eurozonen och gå tillbaka till drachman- så visst- värre än så här kan det inte bli”.

Christina, lärarstudenten, som röstade för första gången 2012 säger: ”Första gången, 2012 blev jag rädd när alla vuxna och hela Europa varnade för att vi skulle stå i kylan om vi röstade fel. Vi röstade rätt och fick stå i kylan ändå. Nu måste jag välja mellan rädslan och hoppet. Mellan utpressning och löften om att en annan väg är möjlig. Att rösta för rädslan vore att vanhedra min historia. Våra förfäder reste sig mot både tyskar och turkar. Trots fruktan. Varför skulle jag knäböja mot Trojkans tyranni? ” 

Om väljarna röstar enligt opinionsundersökningarna vinner vänstern. Men dagen efter väntar huvudvärk. Vänsterkoalitionen är en skör sammanslutning av ett otal bokstavskombinationer av marxist-leninister-maoister-trotskister, sura socialdemokrater, svikna arbetare som proteströstade på Gyllene Gryning 2012, drachmadogmatiker, euroskeptiker och eurofiler. Trots hoppingivande humanistiskt valfläsk är det ingen som vet vad vänstern levererar efter valet. Och vad Europa svarar. Och vilka de bildar regering med och om parlamentet lyckas rösta fram en ny president för republiken. Det enda som är säkert i Grekland är att allt är osäkert. Strålkastarljuset över Grekland lär inte slockna på ett tag.