Utrikes.

2020-07-27 09:25
Venezuelanska flyktingar vid den  panamerikanska landsvägen  i Urbina, Ecuador. Bild: Edu Leon/AP/TT
Venezuelanska flyktingar vid den panamerikanska landsvägen i Urbina, Ecuador.
Puffetikett
Dagens ETC

”Det är enklare att lida hemma än att lida borta”

Drygt fem miljoner venezuelaner, nästan en fjärdedel av befolkningen, har lämnat sitt land de senaste åren. Famförallt, men inte bara, av ekonomiska skäl. Det är den största migrationsvågen i Latinamerika någonsin.

Men nu är tiotusentals av dem på väg tillbaka till Venezuela. Den ekonomiska krisen som följt i corona pandemins spår krossade drömmarna om ett bättre liv. De flesta vet att det livde kommer tillbaka till är ännu svårare än det som de lämnade. Deras enda hopp är att lidandet ska vara lättare att bära hemma än borta.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Solmar och hennes 13-åriga dotter Camila kom till Viña del Mar för drygt två år sen. Min hustru lärde känna henne i kyrkan och brukade hjälpa till att lotsa henne genom den chilenska byråkratins labyrinter. Jag träffade henne bara en gång när hon var hemma och fikade tillsammans med en grupp kvinnor från kyrkan. Jag hade just kommit tillbaka från min senaste resa till Venezuela och hon pumpade mig på intryck. Det var inga upplyftande historier jag hade att berätta men Solmar skrattade och sa på fullt allvar ”jag har redan bestämt att jag ska bli chilenare på riktigt”. Men en dag, när pandemin satt livet på paus, försvann plötsligt Solmar. Ett par veckor senare kom ett Whatsappmeddelande som berättade att hon var på väg till Peru.

Det var när en granne som är långtradarchaufför erbjöd Solmar och Camila att följa med till Antofagasta som hon bestämde sig. Hon hade inte längre något jobb. Och det gick inte att få något nytt, ens som hembiträde. Pandemin stod i vägen för allt. Pengarna hon sparat för att skicka hem till Venezuela var hon tvungen att använda till mat och hyra och de var snart slut. Hon grät medan Camila strök henne över håret. Men mitt i smärtan fanns också något befriande.

– Om man inte erkänner sina nederlag kan man inte börja om, skrev Solmar till min hustru. Ibland måste man återvända till det förgångna trots att man inte vill.

Det lät uppgivet. Och det var uppgivet.

Skulle åka först

När Solmar började berätta om resan mot Venezuela via Whatsapp befann hon sig redan i Peru. Det var lite oklart hur hon tagit sig över gränsen som ju, åtminstone officiellt, var stängd. Men, till skillnad mot många andra av de venezuelanska migranterna hade hon ett giltigt pass, vilket underlättade.

Solmar och hennes man Pablo hade länge diskuterat möjligheten att emigrera. I en grannfamilj hade sonen emigrerat och tack vare de pengar han skickade hem kunde familjen klara sig någorlunda. Till slut bestämde de att Solmar och Camila skulle åka först och etablera sig. Solmar hade blivit av med sitt jobb men hade dokumenterad yrkeserfarenhet som revisor och kamrer och behärskade alla viktiga datorprogram inom det området och borde därför, trodde de, ha lättare att få jobb än Pablo som inte hade några egentliga formella meriter. När Solmar etablerat sig skulle Pablo och 8-årige Raimundo komma efter.

Den venezuelanska regeringen hävdade till en början att ”vandrarna”, som emigranterna kallades, ingick i en helt normal migrationsström och att det var fler som kom till Venezuela än som lämnade landet. Men tonfallet lät förstå att de som ”vandrade” ändå mest var sådana som låtit sig luras av fiendepropaganda. Det hände till och med att de beskrevs som förrädare. När strömmen av ”vandrare” blev så omfattande att det inte längre gick att blunda varnade president Nicolas Maduro för att ingenting skulle bli som de trodde. De skulle, sa han, sluta som underbetalt och föraktat tjänstefolk – tvätta toaletter, sopa gator, tömma sopor...De skulle inte räkna med att hitta välbetalda jobb. Dessutom, sa presidenten, skulle de drabbas av xenofobiska angrepp av antivenezuelanska rasister. Kvinnorna skulle tvingas prostituera sig för att överleva.

Korn av sanning

Varningar utan effekt, men, skulle det visa sig, en prognos med korn av sanning. Och allt sen dess drev presidenten, om än inte särskilt konsekvent eller systematiskt, en kampanj han kallade ”Vuelta a la patria” (Åter till fäderneslandet) och som gick ut på att han då och då skickade ut plan för hämta hem de migranter som ångrat sig. De som kom hem på det sättet fick alltid framträda i TV för att berätta vilket elände det var i de länder dit de emigrerat men hur de där upptäckt vilket jordiskt paradis Venezuela i själva verket var. Och alla tackade president Maduro för hans storsinthet och generositet.

Solmars och Camillas flygbiljett gick till Quito. Pengarna räckte inte till en längre resa, men de skulle i alla fall slippa Bogotá som blivit ett slags centrum för den venezuelanska diasporan. I Quito fanns också en gammal arbetskamrat till Solmar som lovat hjälpa henne. Men ingenting blev som väntat. Kompisen hade fått sparken men lät dem ändå sova på en madrass i hennes rum mot att de delade på hyran. Solmar gick runt med sitt cv, men det enda jobb hon fick var att sälja godis på gatan. Camilla var med henne hela tiden eftersom det var för sent att skriva in henne i en skola. Efter en månad utan det minsta tecken på förändring, utom att hon erbjöds jobb som ”värdinna” på en bar, beslutade Solmar att åka vidare till Lima. Bussbiljetten slukade de pengar hon hade kvar. Hon hade tur. På bussterminalen träffade hon en venezuelanska som redan bott en tid i Lima. Hon delade en liten lägenhet i San Martin de Porras, hyfsat centralt, med en annan tjej och de bjöd Solmar och Camila att också bo där. Det var trångt, men det fungerade. Solmar lyckades få in Camilla i en skola och själv fick hon efter bara en vecka jobb som butiksbiträde. Det var långt från det kamrersjobb hon hoppats på, men det var en början. Hon gick till fots en och en halv timme fram och tillbaka till jobbet för att inte betala bussbiljett. Men lönen var liten och drömmen om att Pablo och Raimundo snart skulle komma blev allt mer suddig.

En dag anklagade en kvinnlig kund Solmar för att stjäla jobb från peruaner och för att försöka förföra gifta män för att sen utöva utpressning mot dem. Solmar begrep ingenting. Men oron började gnaga. Camilla utsattes också för mobbning i skolan för att hon var från Venezuela och när Solmar hörde talas om ganska omfattande xenofobiska demonstrationer mot venezuelaner på olika håll i Lima, bestämde hon sig för att flytta på nytt. Det värsta var att de som demonstrerade var fattiga, som de själva.

Yrkesskola för hemhjälp

Istället för att skicka sparpengarna till Venezuela köpte hon bussbiljetter till Santiago de Chile. I Santiago kom hon i kontakt med en grupp nunnor som satt upp en slags yrkesskola för invandrarkvinnor. Solmar hade under resans gång ofta sökt sig till kyrkor och enskilda organisationer som hade verksamheter riktade till migranterna. Den här yrkesskolan syftade till att utbilda ”nanas”, hembiträden, och gick ut på att undervisa om hur chilenska medelklasskvinnor vill att en hemhjälp ska vara. Det hade blivit ont om chilenska hemhjälpar. Och de som fanns krävde kontrakt med lön enligt erfarenhet, sjukförsäkring, betald semester, skadeförsäkring, övertidsersättning och annat som den chilenska medelklassen upplevde som hot mot deras levnadsstandard. Trots att det egentligen bar henne emot, tackade Solmar tacksamt ja när hon erbjöds jobb ”puerta adentro” som innebar att hon skulle bo hos den familj hon arbetade hos. Det var i Viña del Mar vid kusten, åtta mil från Santiago.

Att arbeta som ”nana” var inte vad Solmar ville, men kvinnan som intervjuade henne på nunnornas skola och sen erbjöd henne anställning verkade trevlig. Hon hade heller inga problem med att Camila också var med. Lönen var inte hög, men hon kunde spara praktiskt taget allt eftersom hon och Camila inte betalade för vare sig mat eller husrum eller kabel-TV och wifi heller, för den delen. På kort tid blev Solmar och kvinnan som anställt henne riktigt goda vänner. De gick till kyrkan tillsammans, där också Camila blev med i en fritidsgrupp. Och det var där min hustru lärde känna henne.

Livet var rätt bra. Drömmen om att Pablo och Raimundo skulle kunna komma blev på nytt tydlig. Och när kvinnan som var hennes arbetsgivare en dag berättade att hon ordnat en anställningsintervju åt henne med en god vän till familjen som ägde ett tryckeri och som sökte efter en kamrer, blev hon först förvirrad och fylldes sen av en lyckokänsla som hon inte känt sen Camilas första skoldag för över sju år sen. Det kändes som att äntligen ha landat på fast mark där det levde generösa och solidariska människor.

Blev orolig

Intervjun gick bra. Solmar fick jobbet på villkor att hon accepterade att arbeta utan kontrakt. Hon hittade en liten enkel, men helt acceptabel lägenhet som låg nära Camilas skola. Och framförallt, nu kunde hon börja spara åt biljetten för Pablo och Raimundo på allvar. Allt fungerade bra, men så började en omfattande proteströrelse i Chile, som rymde en hel del våldsamma inslag både av polisen och demonstranterna som gjorde hennes chef ursinnig ena dagen och förtvivlad den andra.

Själv blev hon mest orolig. Hon förstod inte riktigt vad det var som skedde men plötsligt kändes framtiden inte lika löftesrik. Och när ägaren till tryckeriet plötsligt dog blev det än värre. Sonen tog över. Och sonen var av ett annat slag. Han verkade först trevlig, men visade snart att han hade planer för Solmar. Hon skulle bli hans älskarinna, föreslog han. ”Alla vet ju hur venezuelanskor är”. Solmar trodde först att han skämtade och tackade artigt nej. Det gick några dagar, så kom han tillbaka allt mer påstridig och så småningom våldsam. Till sist fick Solmar sparken. På ett obegripligt sätt kände hon sig så skyldig att hon drog sig för att söka upp sina väninnor från kyrkan för att be om hjälp. Det var dessutom samtidigt som pandemin började kännas av på allvar i Chile och det blev svårt att alls röra sig. Camilas skola stängde. Det var ännu ingen obligatorisk karantän, men oron spred sig och det var omöjligt att hitta jobb.

Ett flyg som Maduro skickat till Santiago inom ramarna för ”Vuelta a la patria”, var inte ens halvfullt när det lyfte mot Caracas. En bekant som tillsammans med ett par hundra andra hade slagit läger utanför det venezuelanska konsultatet för att begära plats på flyget berättade bittert för Solmar hur konsulatet helt enkelt vänt dem ryggen.

I den lilla lägenheten i Viña del Mar räknade Solmar för tusende gången pengarna hon hade. De räckte inte till någon flygbiljett. De räckte inte ens till bussbiljetter hela vägen. Och då räknade hon inte med mat och övernattningskostnader. Men när grannen, som kände till hennes situation, erbjöd henne lift till Antofagasta, så kändes det nästan som en lösning. Men det var samtidigt som att ta ett steg tillbaka. Som att vända mitt i språnget.

Många gav upp

Solmars nästa rapport kom från Quito.

Hon berättade om hur hon gråtit under vägen från Lima upp till Quito. Hon hade för sina sista pengar kunnat köpa en bussbiljett hela vägen dit. Men många andra som gett upp och ville hem till Venezuela kunde inte det. Utefter den panamerikanska högvägen genom den grå öknen hade hon sett grupper av människor som vandrat fram. En del drog på barnvagnar, andra bar på barn, alla drog resväskor efter sig och bar på tunga ryggsäckar. Här och där fanns primitiva tältläger. Ofta såg hon folk som bara satt ner och stirrade rakt ut i intet. Det hände också att hon såg likadana grupper av människor gå i andra riktningen, söderut.

– Mitt ute i den kalla peruanska öknen möts hopp och hopplöshet, skrev Solmar.

I Quito fanns en organisation som hade kontakt med den venezuelanska ambassaden och som organiserade väntelistor för de flyg som Maduro lovat skicka. Solmar och Camila hamnade i ett tältläger i en park i Quito tillsammans med några hundra andra venezuelaner. Väntan fylldes av förvirring. Den venezuelanska regeringen påstod att de som återvände via Colombia medvetet hade smittats med covid-19 i syfte att sprida smittan i Venezuela och undergräva revolutionen. Maduro hade kallat de återvändande för ”biologiska vapen”.

Ända sen pandemin börjat och under hela resan norrut hade Solmar ofta behandlats som en bärare av smittan. Det var smärtsamt, men hon insåg att det mest var uttryck för människors rädsla. Då var det värre att hennes egen regering först kallade henne förrädare när hon lämnade Venezuela och sen beskrev henne som ett ”biologiskt vapen” när hon ville tillbaka. Det kändes som ett hot, men ännu mer som att ha blivit fråntagen sin mänsklighet.

Två veckors karantän

Efter många dagar av väntan och oro kom en glad nyhet: Solmar och Camila hade plats på planet som skulle gå ända till Caracas redan nästa morgon.

– Det kändes som att vi reste med väskor fulla av sorg. Och som om vi, som tröst, försökte sudda våra minnen och göra det gjorda ogjort, skrev Solmar i ett Whatsappmeddelande.

De visste att de var tvungna att stanna i karantän i två veckor innan de fick komma hem. En stor sal full med människor; ingen privat sfär, dålig mat och illa behandlade av vakterna. ”Som om vi verkligen var biologiska vapen”. Enligt Solmar togs inga prover. Man mätte bara temperaturen på morgonen och kvällen. Solmar misstänkte att den digitala termometern inte ens fungerade.

Trots allt var det underbart att komma hem. Det var många kramar och smekningar att ta igen. Tids nog kommer problemen, skrev Solmar. Det enda vi har till imorgon är de rester vi kunde ta med oss från karantänen.

– Men det är bättre att lida tillsammans, än att lida ensam. Och det är enklare att lida hemma än att lida borta, skrev hon.

– Kanske inte för alla, skrev min hustru som svar.

– Nej, kanske inte, skrev Solmar. Men för mig.

Drygt tre veckor efter hemkomsten drabbades Solmar och hela henne familj av covid-19. De fick stanna hemma i sin lilla lägenhet i Catia eftersom det inte fanns någon plats på sjukhusen. Solmar skrev till sina vänner i kyrkan i Viña del Mar.

”Vi har ingenting. Kan ni hjälpa?”

Läs vidare på nästa sida: Ökande utvandring