”Det är enklare att lida hemma än att lida borta”

Solmar och hennes 13-åriga dotter Camila kom till Viña del Mar för drygt två år sen. Min hustru lärde känna henne i kyrkan och brukade hjälpa till att lotsa henne genom den chilenska byråkratins labyrinter. Jag träffade henne bara en gång när hon var hemma och fikade tillsammans med en grupp kvinnor från kyrkan. Jag hade just kommit tillbaka från min senaste resa till Venezuela och hon pumpade mig på intryck. Det var inga upplyftande historier jag hade att berätta men Solmar skrattade och sa på fullt allvar ”jag har redan bestämt att jag ska bli chilenare på riktigt”. Men en dag, när pandemin satt livet på paus, försvann plötsligt Solmar. Ett par veckor senare kom ett Whatsappmeddelande som berättade att hon var på väg till Peru.

Det var när en granne som är långtradarchaufför erbjöd Solmar och Camila att följa med till Antofagasta som hon bestämde sig. Hon hade inte längre något jobb. Och det gick inte att få något nytt, ens som hembiträde. Pandemin stod i vägen för allt. Pengarna hon sparat för att skicka hem till Venezuela var hon tvungen att använda till mat och hyra och de var snart slut. Hon grät medan Camila strök henne över håret. Men mitt i smärtan fanns också något befriande.