Utrikes.

2018-12-08 15:13
  • Bild: Markus Schreiber/AP/TT
  • När kärnkraftsförespråkaren Merkel gjorde en helomvändning och satte igång Energiewende, ett av världens mest ambitösa program för förnybar energi, var det snarare trycket från den offentliga debatten än en grön vision som låg bakom beslutet. Bild: Gero Breloer/AP/TT
    När kärnkraftsförespråkaren Merkel gjorde en helomvändning och satte igång Energiewende, ett av världens mest ambitösa program för förnybar energi, var det snarare trycket från den offentliga debatten än en grön vision som låg bakom beslutet.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Den goda, den onda, den gröna – Merkel kliver av

Efter dåliga resultat i de tyska delstatsvalen har Angela Merkel meddelat att hon inte kommer att fortsätta som partiledare för det kristdemokratiska CDU. En portalgestalt i tysk och internationell politik lämnar scenen. Men vad blir egentligen hennes eftermäle?

I den svenska offentligheten ter sig diskussionen om Angela Merkel ibland som överväldigande positiv. DN-journalisten Jan Lewenhagen framhåller hennes pliktmedvetenhet, arbetsmoral och rationella pragmatism i boken ”Kanslern som kom in från kylan”. Progressiva minns gärna hennes öppna hållning i flyktingfrågan, där uttalandet ”Wir schaffen das” – Vi klarar det – blev historiskt. Miljövännerna pekar på omläggningen av energisystemet som tog fart efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Andra verkar så förälskade i bilden av en mäktig kvinna bland konservativa män att det upptar hela synfältet.

”När Merkel ler går solen upp i Europa, och vi behöver det”, skrev Ebba Witt-Brattström i en krönika inför förbundsvalet förra året, som nästan helt uppehöll sig kring det feministkort som Merkel aldrig har velat spela.

Så hur väl stämmer bilden egentligen?

– I tysk politik är det viktigt med kontinuitet, det ska vara status quo och inga snabba förändringar. Det har Angela Merkel förstått, säger Thomas Sommerer, tysklandskännare och statsvetare vid Stockholms universitet, när han ska summera partiledarskapet.

Han menar att bilden av förbundskanslern som en pragmatiker stämmer, men att hon framför allt är en maktspelare, inte olik företrädaren Helmut Kohl.

– Hon har varit väldigt duktig på att manövrera bort personer som har utmanat henne, och på att hitta kompromisser och undvika konflikter. Men hon har inte haft några egna ambitiösa planer.

– Tittar man på ekonomin så var hon framgångsrik från början och finanskrisen drabbade inte Tyskland så mycket. Men det hon gjorde handlar mycket om att hon tog över de reformer som Gerard Schröder hade lämnat efter sig, med åtstramningspolitik som var lite otippad för en socialdemokratisk regering och som följde Tony Blairs agenda i Labour.

– Merkel tog helt enkelt över den modellen utan några större ändringar.

Thomas Sommerer modifierar också bilden av det som kallats Merkels ”välkomstpolitik” gentemot flyktingar under 2015. I själva verket har Tyskland efter den dramatiska flyktingkrisen vidtagit ungefär samma åtstramningar mot migranter som Sverige har gjort.

Det som utlöste det senaste storbråket mellan CDU och det bayerska systerpartiet CSU var en diskussion om direktavvisningar av flyktingar till Österrike utan prövning av deras asylskäl, där Merkel sade nej.

– Jag blev ändå förvånad av hennes ställningstagande i den frågan 2015, eftersom det är unikt för CDU att ta ett så långt kliv mot mitten. Ända sedan 1950-talet har CDU strävat efter en position där det inte ska behöva finnas något parti till höger om dem.

I bilden av Angela Merkel försvinner lätt de kritiska perspektiven, och kanske är det för att hon är skicklig på att införliva andras politiska agenda med sitt regerande. Men när det gäller eurosamarbetet kommer hennes agerande att fortsätta att väcka känslor under lång tid framöver, inte minst i de euroländer som fortfarande lever med konsekvenserna av den ekonomiska krisen.

Kajsa Ekis Ekman beskriver Tysklands agerande i boken ”Skulden”, som handlar om det ekonomiska stålbad som den grekiska ekonomin hamnade i efter eurokrisens spår, där förbundskanslern gjorde långa turnéer i sydeuropeiska länder för att inskärpa vikten av att arbeta eftersom ”vi kan inte ha en gemensam valuta där vissa får längre semester än andra”. En bild av det grekiska systemet som slösaktigt och som skulle visa sig fabricerad – ofta av tyska medier. Den var också rasistisk, menar Kajsa Ekis Ekman, eftersom den gick hand i hand med påståenden om att grekerna var lata och bortskämda.

När jag frågar henne vad Merkels regeringsperiod har inneburit för grekisk del är domen hård.

– Merkel har kastat ner miljoner greker i en humanitär kris och tjänat 2.9 miljarder euro på det genom att låna ut till ränta, säger hon.

– Hon har, genom att vägra skuldnedskrivningar, berövat en hel generation unga greker deras framtid och möjlighet att bilda familj.

Liknande tolkningar gör författaren Per Wirtén som i boken ”Är vi framme snart” beskriver Merkels ekonomiska ledarskap under eurokrisen som ”ordoliberalt”, en term som sammanfattar den tyska tendensen att sätta regleringarna i det ekonomiska systemet allra först, i syfte att finna balans och stabilitet i ekonomin. Något som nu kom att prägla den europeiska valutaunionen mer än tidigare.

– När eurokrisen drabbade Grekland 2010 blev det uppenbart att de ramverk som hade satts upp för euron var felkonstruerade och att den grekiska ekonomin behövde räddas. Men här höll Angela Merkel fast vid reglerna. Sedan kom det ju nödlån, men de hjälpte inte den grekiska ekonomin utan egentligen mest de tyska bankerna.

Men trots att de tyska principerna kom att prägla EU:s och euroländernas politik i så stor utsträckning tycker Per Wirtén inte att Angela Merkels ledarskap har handlat så mycket om att bygga unionen.

– Snarare har Angela Merkel drivit politiken att det är varje land för sig. Hon är inte federalist, vilket varje förbundskansler har varit sedan 1945.

– I finanskrisen har hon stått för åtstramningspolitik, i motsats till exempelvis Macron. Angela Merkel vill inte ha en EU-budget med skatt och fördelningspolitik på Europanivå, i stället handlar det om varje enskilt lands budgetansvar. I eurokrisen var det en katastrofal slutsats.

Så är det då Energiewende, när Tyskland på allvar gick in för att fasa ut kärnkraften och bygga ut sol- och vindenergin. I Frankfûrter Allgemeine Zeitung listar förvisso Philip Plickert den breda omläggningen som en av flera faktorer som har lett till kanslerns fall ”eurokris, energiomläggning, öppna gränser: tre gånger har kanslern handlat planlöst och gjort graverande fel”. Kritikerna menar att kolkraften har bestått trots introduktionen av ny energi, och att reformen har blivit för dyr. En del menar att den har genomförts utan klassperspektiv och gynnat egnahemsägare. Men i miljörörelsen har tonen hela tiden varit positiv, och forskaren Johan Rockström menar att resten av Europa ska vara tacksamma mot Tyskland för de initiala kostnader man har tagit, vilket har sänkt priset på solpaneler och grön energi. Men inte heller Energiewende är något som Merkel själv har hittat på, eller som är del av någon grön vision, förklarar Thomas Sommerer.

– Hon blev tvungen att lyssna på miljörörelsen efter katastrofen i Fukushima. Den offentliga debatten tvingade Merkel till det beslutet. Det är som med andra beslut.

En balanskonstnär, kompromisspolitiker och pragmatiker alltså. Men nu går resan mot sitt slut, och det beror framför allt på Europas tilltagande nationalism och närvaron av Alternative für Deutschland, AfD. Inte heller Thomas Sommerer vågar sig på en gissning om vad som kommer att hända efter Merkel.

– Det är väldigt svårt att säga.

De kämpar om ordförandeposten

Friedrich Merz

Före detta gruppledare som motades bort från sin post av Merkel 2002. Satt i EU-parlamentet 1989–1994 och i det tyska parlamentet 1994–2009. Har sedan 2002 haft uppdrag inom näringslivet som advokat, vilket är ursprungsyrket. Meddelade sin återkomst till politiken i samband med Merkels avgång. Beskriver sig själv som socialt konservativ och ekonomiskt liberal. Har kritiserat Donald Trump, framför allt för dennes handelspolitik.

Annegret Kramp-Karrenbauer

Partisekreterare, före detta regeringschef i delstaten Saarland. Har funnits med på den nationella politiska nivån sedan 1998. Ses som Merkels kronprinsessa, och skulle representera en fortsättning på hennes politik. Har bland annat tagit ställning i skattefrågor – vid ett tillfälle för att höja skatten – mot kvotering i bolagsstyrelser och mot samkönade äktenskap.

Jens Spahn

Hälsominister. Tidigare distriktsordförande i Borken. Har suttit i parlamentet sedan 2002. Engagerad i frågor om skattesänkningar och för att minska byråkratin. Han har också engagerat sig mot ökad invandring och muslimskt inflytande. Spahn är katolik men lever i ett samkönat äktenskap vilket också präglar hans engagemang.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom ETC till din mejl, fredag och söndag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Sagt om Angela Merkel

”Tanken på att gå till val med henne som kanslerskandidat väcker inte stor entusiasm i partiet. Det är traditionellt manligt, katolskt och västtyskt dominerat. Utifrån detta perspektiv har Merkel tre svåra fel. Hon är kvinna, protestant och kommer från före detta Östtyskland. Hon är dessutom lite grå och tråkig.”

– Håkan Thorsson i Sydsvenskan 2001, inför valet av toppkandidat.

”Kunskaper i kemi må vara det enda de har gemensamt, men hon börjar bli den första politiker som dominerar Europa på samma sätt som Margaret Thatcher gjorde.”

– Jenny Nordberg i SvD 2011.

”Hon kom för att säga att vi måste svälja mer åtgärder. Det är oacceptabelt, hon har ingen aning alls om vad grekerna går igenom.”

– Lakis Papazoglou, demonstrant på Syntagmatorget i Aten till Financial Times 2012.

”Jag sa till er att @TIME Magazine aldrig skulle utnämna mig som årets person, trots att jag är den stora favoriten. De valde en person som förstör Tyskland.”

– Donald Trump 2015.

”Hon är med råge den bästa politiker som västvärlden har åstadkommit under de senaste 10–20 åren.”

– Ken Clarke, brittisk konservativ politiker som i en intervju med Statesman har utnämnt Merkel till Europas ”sista hopp”.