På fingrarna har hon två stora glänsande guldringar. Det brukade vara fler. 

– Jag har sålt min mammas ringar. De var det enda jag hade kvar efter henne. Men vi behövde pengarna, vad skulle jag göra?

Sedan den 8 oktober har eld utväxlats nästan dagligen över den israelisk-libanesiska gränsen. Mona Hasan Shibly, hennes man Khalil Mohammad Kasab, hans 78-åriga storasyster Hosnieh Mohammad Kasab och deras vuxna dotter Amena Khalil Kasab lämnade sitt stora hus i Kfar Chouba dagen efter att striderna bröt ut. Khalil Mohammad Kasab tar fram telefonen och visar en video på Instagram, från innan kriget. Kfar Chouba är grönt, lugnt och vackert. 

Det är inte första gången de flyr från Kfar Chouba, det krävs en hel sida i ett anteckningsblock för att sammanfatta alla turerna fram och tillbaka. I södra Libanon har det varit många krig. 

– När kan vi återvända? undrar Khalil Mohammad Kasab. 

Kfar Chouba ligger uppe i bergen, knappt tre kilometer från Israel.

– Mina föräldrar är gamla och pappa är sjuk, min faster är ännu äldre. Jag har tre barn och det var för farligt att vara kvar, säger Amena Khalil Kasab.

Fast i Saida

Dagens ETC träffar familjen i en lägenhet i bergen ovanför Saida, en stad i södra Libanon. Här har det också förekommit israeliska angrepp, men hittills bara enstaka sådana. I februari attackerade Israel ett varuhus som de hävdade att den libanesiska shiamilisen Hizbollah, som i praktiken styr i södra Libanon och är som en stat i staten, använde som vapenlager. Attacken ska ha varit ett svar på en Hizbollah-attack i norra Israel.

Men allt är relativt, i Kfar Chouba är kriget betydligt mer närvarande än i Saida. 

– Nu har nästan alla lämnat Kfar Chouba. Det är bara unga människor och män kvar, de som inte har någonstans att ta vägen. De som måste vara kvar, säger Mona Hasan Shibly.

Hosnieh Mohammad Kasab, som har suttit tyst i soffan och sett ut att vara försjunken i sina egna tankar, bryter in. 

– De bombar överallt runt Kfar Chouba nu.

När de lämnade huset tog de knappt med sig någonting. Dels för att allt gick så snabbt, de behövde lämna på studs. Men också för att de trodde att de snart skulle vara tillbaka, säger Amena Khalil Kasab.

– Jag var inte orolig då, den första dagen. Jag sa att kriget skulle pågå en dag och sen vara över. Men nu när det fortsätter… jag är rädd. Det händer någonting psykologiskt med en. Jag är orolig för mina barn, för min familj, säger hon. 

Saknar barnen

De första månaderna efter att de lämnade Kfar Chouba bodde de hemma hos Amena Khalil Kasabs bror, också det i Saida. Men sedan blev det ramadan, de hade bott trångt i flera månader, och hyrde lägenheten de nu bor i. Den är möblerad med pråliga möbler och en matchande takkrona. Området är fattigt, men lägenheten i förvånansvärt gott skick. 

Amena Khalil Kasab är skild sedan nio år tillbaka och har tre barn tillsammans med sin före detta man, den 14-åriga dottern Mona, 11-åriga sonen Maja och 9-åriga Sajed. Sedan de skilde sig har barnen bott på heltid hos henne, men åkt och hälsat på sin pappa regelbundet. Men hyresvärden satte ner foten, han menade att barnen skulle kunna förstöra inredningen, och sa att de bara fick hyra om det inte var några barn i familjen. 

Så nu bor barnen hos sin pappa i Akkar, så långt norrut det går att komma i Libanon. 

– Men också för att det har varit attacker i Saida, det är inte helt säkert här heller. Jag saknar dem så mycket och pratar med dem varje timme eller minut som det går. Hela tiden, säger Amena Khalil Kasab.

Pluggar via smartphone

Eftersom barnen inte längre är kvar i Kfar Chouba, där deras skola Hadi Kasab ligger, får de liksom andra barn som drivits på flykt undervisning via nätet. Det är två timmar per årskull, om dagen. Det är bättre än ingenting, men kan inte mäta sig med att vara på plats sex, sju timmar om dagen, och träffa sin lärare och sina klasskompisar. 

– De tycker alla om skolan och är duktiga. Men nu är det annorlunda, det är svårt för dem att hänga med. Mycket försvinner när det är på distans, säger Amena Khalil Kasab.

Hennes äldsta barn, dottern Mona, har en mobiltelefon. Ingen av barnen har en dator.

– Så de delar på den, och följer undervisningen via telefonen. 

Redan innan striderna i södra Libanon bröt ut var det ekonomisk och politisk kris i Libanon. Det är ingen i det här landet som förväntar sig någon hjälp från myndigheterna. I över två år har det inte funnits någon president, ministrarna är tillfälliga i väntan på – någonting. Ingen vet längre vad. Mona Hasan Shibly skrattar rakt ut när hon får frågan om hon väntar sig något stöd alls. 

– Kom igen!

Hon slår ut med armarna där hon sitter i soffan, och fortsätter:

– Det finns inte någon regering i Libanon! Ingen president, ingen premiärminister, ingenting. 

”Vi är fattiga”

Khalil Mohammad Kasab har snälla ögon. Han sitter djupt nedsjunken i soffan och låter sin fru prata på medan han själv mest lyssnar. Hans ena hand skakar konstant, exakt vad som orsakar darrningarna vet han inte, men det kom efter coronapandemin. Medicinen han äter nu är dyr, men en av sönerna jobbar i Dubai och tjänar bra med pengar. 

I 40 år jobbade Khalil Mohammad Kasab, idag pensionär, som lärare. Han tjänade 2000 dollar i månaden. I och med den ekonomiska kollapsen är en lärarlön idag bara några hundra dollar. 

– Jag undervisade i 40 år, men nu är vi fattiga.

I huset i bergen i Kfar Chouba odlar de oliver i sin stora trädgård och tillverkar olivolja. De har sålt både oljan och oliverna i många år, på marknader, till förbipasserande, till grannar. Men den inkomsten har gått om intet. Ingen i familjen tjänar längre några pengar. Runt omkring Kfar Chouba faller missilerna, från områden i närheten avfyrar Hizbollah sina mot Israel. 

– Vi har pengar kvar för att betala hyran i två månader till. Sedan vet vi inte vad vi ska göra. Vi kanske måste åka tillbaka till Kfar Chouba, säger Mona Hasan Shibly. 

78-åriga Hosnieh Mohammad Kasab har varit änka i många år vid det här laget. Men vigselringarna bär hon fortfarande. 

– Jag vill bara leva. Vi måste äta. Behöver jag sälja ringarna gör jag det, säger hon.