– Jag vet inte vad jag ska tro om framtiden, vi får inte hjälp varken från staten eller någon annan, säger Flurim Halimi.
Han bor i Zemun, utanför Belgrad, i ett av de många informella läger där romer från Kosovo har bosatt sig. I ett område precis bredvid ett järnvägsspår radar husen upp sig – vissa i tegel, men många är provisoriskt uppbyggda av papp. Här bor också familjen Halimi-Redzedi som är på flykt från sin hemby Vushtrri i Kosovo. Det ryker från en grill på tomten. Några barn springer och leker med ett gäng hundvalpar. Längre bort pickar hönor kring en kvinna som hänger tvätt. De bor 28 personer i ett hus utan elektricitet.
– Allt jag vill ha är ett ordentligt hus för min familj och ett riktigt jobb. Vi bor för trångt och har det inte bra. På vintern får vi elda i en gammal vedspis för att hålla värmen, säger Flurim.
Huset tillhör Flurims pappa, vars tre söner bor här med sina fruar, barn och barnbarn. För att Flurim, hans fru Hajrija Redzedi och deras barn och barnbarn ska få plats, har de byggt ett mindre skjul på tomten med kartonger som tak och trampad jord som golv.
– I Kosovo hade vi det bättre. Vi ägde ett hus och jag arbetade med att reparera bilar. Men två dagar efter att kriget bröt ut blev vi bortkörda eftersom vi är romer. Vårt hus förstördes och vi flydde med det vi kunde bära i händerna, säger Flurim.
Är inte medborgare någonstans
Flera i familjen, liksom många andra romer från Kosovo, har sedan dess levt som ”juridiskt osynliga” i Serbien. Hajrija Redzedis födelsebevis försvann när hon flydde från Kosovo, och nu är hon inte registrerad som medborgare någonstans. Eftersom hon inte har några dokument som styrker hennes identitet, har hennes barn heller inte kunnat bli registrerade i Serbien. På detta sätt förs utanförskapet ofta vidare genom generationer.
Flurim har inget serbiskt identitetskort och för att få ett måste hans bakgrund redas ut, vilket kostar pengar.
– Jag kan inte äga mitt hus eftersom jag inte har ett identitetskort, samtidigt kan jag inte få ett identitetskort om jag inte kan visa att jag äger mitt hus, säger Flurim och skakar på huvudet.
Organisationen Praxis, som erbjuder rättslig hjälp för romer, har funnit tusentals personer som är i en liknande situation. Gruppen tillhör de mest utsatta i samhället, eftersom de inte kan ta del av socialsystemet eller få sjukförsäkring.
– Som tur är har alla varit friska hittills, men vem vet? Vi kan bara hoppas, säger Hajrija Redzedi och tittar på det yngsta barnbarnet Ibrahim som hon håller i famnen.
Medan vi står och pratar kommer tre av deras barn hem med skolväskor i händerna. De går i grundskolan, vilket är tillåtet även för oregistrerade barn. Däremot kan de inte få ut bevis för att de fullgjort sin skolgång, eller senare i livet skaffa jobb.
– Jag har själv inget riktigt jobb, utan gör det jag kan. Ibland hjälper jag till med sopinsamlingen, ibland säljer jag vidare metaller som jag hittar, säger Flurim.
"Kan inte åka tillbaka"
Internflyktingar från Kosovo har varit ett känsligt ämne för den serbiska regeringen och de har inte utarbetat något fungerande system för att reda ut situationen. Ända sedan 1999 har olika regeringar undvikit att ta i frågan, eftersom att ordna permanenta lösningar för internflyktingarna vore att ta ett steg närmare mot att erkänna Kosovo som en suverän stat.
Serbien dras dessutom med dålig ekonomi och hög arbetslöshet, vilket gör att resurserna för att hjälpa internflyktingarna är knappa. På senare år har den serbiska regeringen dock erkänt att det är ett problem och gett Praxis i uppdrag att kartlägga vilka svårigheter som romer från Kosovo upplever. Tills vidare fortsätter livet för familjen Halimi-Redzedi – i Serbien, men utanför det serbiska samhället.
– Vi vill stanna här, vi kan inte åka tillbaks till Kosovo. Nu har vi varit här i 15 år och jag vill bara ordna ett bättre liv för min familj, säger Flurim.
