Bittra minnen från 90-talet
Den främsta anledningen till att Lidia gråter är för att hon är rädd. Hon har stöttat den orubblige presidenten sedan han först ställde upp i valet år 1994. Den unge Aleksandr Lukasjenko bestämde sig att bygga sitt lands framtid på det förflutna. När den ekonomiska krisen drabbade postsovjetiska stater lovade han att inte ändra någonting, snarare tvärtom.
– Lukasjenko höll sina löften, jublar Vidtjeslav, 77, pensionerad arbetare och presidentens lojala påhejare.
– Han behöll det som var bäst i Sovjetunionen, som de stora fabrikerna, KGB, de fria sjukhusen, och med honom är folket disciplinerat, har lärt sig att arbeta och gå rakt, inte som i Sovjet!
Nina, som har arbetat i mer än 40 år på kolchosen, kollektivjordbruket, i en liten by väster om Minsk, har ett bittert minne av instabiliteten, kaoset och bristerna under det tidiga 90-talet.
– Vi överlevde bara genom smuggling.
De 1 680 kronor hon idag får i månaden framstår som ett mirakel. Det är inte en förmögenhet, visst, men det räcker, särskilt då hon också har möjlighet att odla sina egna grönsaker. I det lilla trähus som hon byggde med sin man visar hon stolt upp konserverade gurkor och tomater, ett bevis på att hennes familj har allt de behöver.
– Vad klagar demonstranterna på? frågar hon sig själv. Belarus är ett gyllene land, vi har fred, vi har allt i butikerna och det är tack vare Lukasjenko!
Kallar sig ”Lilla pappa”
Ninas ungdom, liksom kollegornas, präglades av hunger, rädsla och bortföranden och skapade en misstro, som dock inte gäller Lukasjenko.
– Jag får bara information från tv-nyheterna, Jag litar inte på andra medier. Jag gillar inte politik. Jag litar på Lukasjenko eftersom han är som vi, han kommer från landet.
Innan Aleksandr Lukasjenko inledde sin karriär som diktator styrde han nämligen med järnhand på en kolchos. Han kommer från en lantlig och blygsam bakgrund och talar fortfarande en populär blandning av ryska och belarusiska som nästan får en att glömma det slottsliv han numera är van vid – och de miljarder han misstänks ha samlat på sig på belarusiers bekostnad.
I sann totalitär anda har Aleksandr Lukasjenko byggt bilden av sig själv som landsfader. Han kallar sig själv ”batka”, som betyder ”lilla pappa” och när han poserar med sin kalasjnikov och sin helikopter är det för att visa att han är redo att skydda sitt folk.
Skyller på demonstranterna
Sergej, 56, en arbetare som Dagens ETC träffar i Marina Gorka, landets geografiska mittpunkt, är övertygad:
– Jag stöttar Aleksandr Lukasjenko till 100 procent. Han är hjärtat och hjärnan i detta land, han bryr sig verkligen om sitt folk. Han är inte tillräckligt hård mot demonstranterna, han hade kunnat vara mer bestämd. Unga människor vill inte studera, de vill inte arbeta och de förstör mer än 20 års arbete, de vill inte låta gamla människor vila i fred!
Vittnesmålen om våld, våldtäkt och tortyr har inte grumlat det varma stöd som Lukasjenkos mest inbitna anhängare känner för diktatorn. De har inte heller mildrat deras motvilja mot unga, en generation som de anser som rutten, trots att även pensionärer varje måndag också demonstrerar mot det rådande systemet.
Lidia kan från sitt köksfönster se ett hörn av obelisken som rests till minne av nazisternas offer, det som blivit brännpunkten för protesterna och förtrycket som följde efter presidentvalet den 9 augusti i Minsk. Och ändå är hon övertygad:
— Det är demonstranterna som attackerar (regimens säkerhetstrupper) Omon!
”Butikerna var tomma”
Lidia viker sig inte, hennes lojalitet med den statliga tv:n, som i sommar togs över av ryska propagandajournalister, är sådan att Lidia ibland ger ett intryck av att tillhöra en sekt.
Nina är lite mer måttlig men irriterar sig över att hennes barn stöder Svetlana Tichanovskaja, vars löften om förändring bara skrämmer henne.
– Jag förstår dem inte. De har allt de behöver, ett hus, en pool, en bil, cyklar och till och med en elskoter! Vad är det mer som de behöver! Frihet, vad ska de med det till!
Aleksandr Lukasjenkos anhängare upprepar propagandaargumenten som om de vore deras egna. I Belarus ”var livet mycket trevligt i 25 år”, säger Maria, 74, som är född i Ukraina men flyttade till Marina Gorka för att bli bibliotekarie för 40 år sedan.
– Tidigare var livet svårt, butikerna var tomma. Det var Aleksandr Lukasjenko som satte landet på fötter igen! Tja, det är sant att han kanske har haft makten lite för länge, men det är okej, det som är viktigt är stabilitet.
Marias största rädsla är att Belarus separeras från Ryssland, ”för att vi är ett folk”. Hon anser att ukrainarna med Majdan förrådde folket och inte längre är en del av familjen. Kriget i Ukraina, ett katastrofscenario, har använts av myndigheterna sedan 2014 för att avskräcka upprorsmakare. Men argumentet har tappat sin effektivitet och nu är det hotet om västerländsk inblandning och, kanske värre, en polsk invasion, som driver upp rädslor.
Misstro mot Polen
Tidigare värderades det i Belarus att ha goda band till Polen – på några månader blev det en börda som väcker misstro som gränsar till paranoia.
Aleksandra, i 50-årsåldern, leker med sitt barnbarn i en park i Marina Gorka. På frågan ”Hur är livet i Belarus?” svarar hon med en lång, upphetsad och orolig tirad om Lukasjenko. Hon uppskattar särskilt hans politik för de statliga fabrikerna, som visserligen är olönsamma men mycket uppskattade bland belarusier, som anser dem vara en nationell stolthet i ett land där naturresurser och attraktioner är knappa.
– Han kommer inte att privatisera våra företag. Utan honom skulle vi vara polackernas slavar!
Bakom misstron mot Polen ligger det stöd som Warszawa gav Svetlana Tichanovskaja och 15 minuters demokrati i Grodno, en stad nära den polska gränsen, i mitten av augusti. Tusentals människor samlades på Lenintorget framför stadshuset och otroligt nog kom också lokala folkvalda för att lyssna på deras krav. En vecka senare höll Aleksandr Lukasjenko ett möte på exakt samma plats där han gick till retorisk attack mot Polen. Publikens glöd verkade uppriktig. Kvinnor i alla åldrar, vissa med ett barn i handen, trängdes i en timme i värmeböljan i hopp om att få se en glimt av om så ett hårstrå i Lukasjenkos mustasch.
Oklar popularitet
Diktatorns verkliga popularitet är svår att bedöma. Sanningen ligger någonstans mellan 3 procent och 80 procent – mellan det nu berömda resultatet av en informell omröstning online och det officiella men riggade presidentvalet. Ett finger i luften säger att stödet ligger mellan 25 och 30 procent. Men klyftan mellan dem som är för och mot Lukasjenko har hårdnat avsevärt på några månader. För bara ett år sedan var det vanligt att frågor om politik möttes med en axelryckning. Likgiltighet har givit vika för konflikter, familjer och vänskapsband har slitits sönder.
– Jag ser knappt några av mina bekanta längre, beklagar sig Svetlana, 68, som ogillar Aleksandr Lukasjenko.
– Det är inte möjligt att prata med dem, de tittar på statlig tv!
Lidia har tur, hennes familj håller samman. Men hennes son stöder revolutionen, hennes dotter diktaturen. De är över 40 år gamla, men det var inte förrän nu som deras meningsskillnader seglade upp till ytan.
