Den 11 april är ett första prov. Den dagen hålls fyra val; borgmästare, kommunalfullmäktige, guvernörer och ”constituyentes” – delegater till den konstituerande församling som ska skriva en ny grundlag. Senare i år, i november, hålls president- och parlamentsval. Men det viktigaste av alla dessa val är det till den konstituerande församlingen. Det kommer att prägla president- och parlamentsvalet. Framförallt kommer det dock att visa om de krafter som frigjordes under upproret i oktober 2019 förmår bli drivande i skapandet av den nya konstitutionen. Eller om det istället blir den minoritet som försvarar Pinochets konstitution som får sista ordet. Det räcker med en tredjedel av de 155 platserna i den konstituerande församlingen för att erövra en slags vetorätt. Och eftersom den regerande högern, till priset av att ge utrymme åt rena fascister, har lyckats ena sig i en enda lista är det inte alls omöjligt att de lyckas. Oppositionspartierna som satt i regeringen under den förra presidenten, socialisten Michelle Bachelet, ställer upp med två listor. Därtill kommer ytterligare oppositionslistor med småpartier och flera listor med oberoende. I vissa valkretsar presenterar oppositionen sju listor mot högerns enda. Oppositionens splittring gör att högern med säkerhet blir överrepresenterad. Även om den inte får en tredjedel av rösterna, kan den, på grund av oppositionens splittring, få en tredjedel av platserna i den konstituerande församlingen och därmed, i praktiken, vetorätt.
Den förre finansministern Carlos Ominami – han började i den revolutionära vänsterrörelsen MIR, blev senare medlem i socialistpartiet och är nu partilös – som också är kandidat menar att splittringen är katastrofal. I ett öppet brev till kommunistpartiets ledare Guillermo Tiellier vädjade han till honom att lägga partiintressena åt sidan och, för Chiles skull, ena sig med socialister och kristdemokrater. Tiellier svarade inte ens. I en intervju konstaterade han bara att ”vi ryms helt enkelt inte på samma lista. Och förresten var det inte vi som började splittringen, utan kristdemokraterna”.
Bekräftar egen identitet
En av vänsterfronten Frente amplios (breda fronten) viktigaste ledare Gabriel Boric konstaterade uppgivet att det tycks viktigare för partierna att bekräfta sin egen identitet, än att kämpa för gemensamma målsättningar.
Frente amplio, som växte fram ur studentprotesterna 2011 och hade stora framgångar i förra valet, har dessutom splittrats. Majoriteten har gått i allians med kommunistpartiet, en minoritet med socialister och kristdemokrater, åter andra stöttar oberoende kandidater.
Och kanske är det de oberoende, mer än de djupt misstrodda partierna, som är bärare av hoppet att den konstituerande församlingen verkligen ska bli början till djupgående förändringar. Över 2000 oberoende kandidater har registrerats av valmyndigheten. De backas upp av närmare en halv miljon namnunderskrifter som samlades ihop på bara tre veckor mitt under pandemi och julhelg.
Flera av de oberoende kandidaterna, som journalisten Patricia Pulitzer och feministledaren Karina Nohales, lyckades samla ihop betydligt fler namnteckningar till stöd för sina kandidaturer än vad många parlamentsledarmöter fått i antal röster. Bristen på förtroende för de politiska partierna är, med andra ord, inte detsamma som politisk passivitet.
Anledningar till optimism
Det finns också andra aspekter som, trots partiernas sekterism, ger anledning till optimism.
En är att påtagligt många av de oberoende kandidaterna är unga, under 35 år. En annan är lagen att det ska råda paritet mellan könen i den konstituerande församlingen – lika många kvinnliga delegater som manliga. En tredje är att 17 platser är vikta för ursprungsbefolkningen. Men det viktigaste för utgången är ändå hur stort valdeltagandet blir. Ju större deltagande, desto större möjlighet att det blir en tillräcklig progressiv majoritet för att undvika högerns veto. I folkomröstningen i oktober förra året, som beslutade om den konstituerande församlingen, deltog lite drygt 50 procent av de röstberättigade. I jämförelse med närmast föregående val, och med tanke på pandemin, var det ett hyfsat valdeltagande. Men med tanke på vad som nu står på spel och på att det var ett uppror som drev fram den konstituerande församlingen, så vore 50 procent snarast ett bakslag. Och kanske är den entusiasm som de oberoende kandidaterna mötts av när de samlat in namnunderskrifter för att kunna skriva in sig hos valmyndigheten, ett slags förebud om ett riktigt högt valdeltagande. Det tror i alla fall optimisterna.
Ingen magisk formel
Men höga förväntningar kan också slå tillbaka. En konstitution är ingen magisk formel som i en handvändning bygger ett nytt land, vilket många så gärna vill. Debatten de kommande månaderna inför valet kommer därför att bli både intensiv och förvirrad. Men det finns också lärdomar på nära håll som kan bidra till en mer sansad hållning.
De senaste konstituerande församlingarna i Latinamerika hölls i Venezuela, Bolivia och Ecuador. Alla tre kom till på initiativ av den då sittande presidenten och hans syfte var fundamentalistiskt – att lägga grund för en ny nation. Ambitionen var att formalisera bygget av det ”21:a århundradets socialism”, som lanserades av Hugo Chavez, och den ”plurinationella staten”, som lanserades av Evo Morales. Ambitioner som av olika skäl, istället för att förverkligas, har lett till frustrationer. Och de nya konstitutionerna har förvandlats till en slags fetischer som försvårar viljan till verkliga förändringar.
Chile är annorlunda. Här finns inget samlat projekt typ ”21:a århundradets socialism”. Det finns heller inga samlande ledare som Hugo Chavez, Evo Morales och Rafael Correa som i princip styrde de konstituerande församlingarnas arbete. Allt är mycket mer öppet och oförutsägbart. Och just därför också mycket mer hoppfullt.
Trots vänsterns sekterism.
