Därför är 2021 ett ödesår för Chile

Den 11 april är ett första prov. Den dagen hålls fyra val; borgmästare, kommunalfullmäktige, guvernörer och ”constituyentes” – delegater till den konstituerande församling som ska skriva en ny grundlag. Senare i år, i november, hålls president- och parlamentsval. Men det viktigaste av alla dessa val är det till den konstituerande församlingen. Det kommer att prägla president- och parlamentsvalet. Framförallt kommer det dock att visa om de krafter som frigjordes under upproret i oktober 2019 förmår bli drivande i skapandet av den nya konstitutionen. Eller om det istället blir den minoritet som försvarar Pinochets konstitution som får sista ordet. Det räcker med en tredjedel av de 155 platserna i den konstituerande församlingen för att erövra en slags vetorätt. Och eftersom den regerande högern, till priset av att ge utrymme åt rena fascister, har lyckats ena sig i en enda lista är det inte alls omöjligt att de lyckas. Oppositionspartierna som satt i regeringen under den förra presidenten, socialisten Michelle Bachelet, ställer upp med två listor. Därtill kommer ytterligare oppositionslistor med småpartier och flera listor med oberoende. I vissa valkretsar presenterar oppositionen sju listor mot högerns enda. Oppositionens splittring gör att högern med säkerhet blir överrepresenterad. Även om den inte får en tredjedel av rösterna, kan den, på grund av oppositionens splittring, få en tredjedel av platserna i den konstituerande församlingen och därmed, i praktiken, vetorätt.

Den förre finansministern Carlos Ominami – han började i den revolutionära vänsterrörelsen MIR, blev senare medlem i socialistpartiet och är nu partilös – som också är kandidat menar att splittringen är katastrofal. I ett öppet brev till kommunistpartiets ledare Guillermo Tiellier vädjade han till honom att lägga partiintressena åt sidan och, för Chiles skull, ena sig med socialister och kristdemokrater. Tiellier svarade inte ens. I en intervju konstaterade han bara att ”vi ryms helt enkelt inte på samma lista. Och förresten var det inte vi som började splittringen, utan kristdemokraterna”.