– Då, när vi började, fanns ingenting, säger Elisa Lancón, mapuchekvinnan som blev församlingens första talman.

– Det fanns inga datorer. Inga arbetsutrymmen. Inga möbler. Toaletterna fungerade inte.

– Hade det inte varit för John Smok hade hela äventyret ­kunnat sluta där.

***

Advokaten John Smok, teknisk expert i kongressen i Valparaiso, hade lånats ut till den konstituerande församlingen för att bistå vid själva invigningen och skulle åka hem till Viña del Mar, där han bor, så snart ceremonierna var över.

Men John Smok fick ändra sina planer, köpa kalsonger, strumpor och skjorta och installera sig hemma hos sin mamma och så småningom fixa en lägenhet för att kunna stanna kvar i Santiago. 

– Jag ville inte tro det, sa han några veckor senare, men mycket tyder på att det rörde sig om ett medvetet sabotage.

– Den avgående regeringen med president Piñera ville helt enkelt att den konstituerande församlingen skulle misslyckas.

Efter att John Smok, och hans medhjälpare, lyckats få lite ordning på kaoset blev han ombedd att stanna kvar. Och sedan dess har han suttit vid talmanspodiet som församlingens sekreterare, en trygg klippa i det ganska upproriska hav som plenarsalen ofta har varit. Att han stod fri från de politiska kollektiven och kunde lyssna på och prata med alla gjorde honom till en slags sekulär biktfader.

Efter den sista sessionen, när den sista artikeln röstats igenom, ropade delegaterna ”gracias don John, gracias don John”. 

Patricio Fernandez, en av ledamöterna och medlem i ”det socialistiska kollektivet”, berättar att John Smok reste sig upp och bugade lätt med handen mot hjärtat och sedan satte sig ner igen:

– Allvarlig och respektfull, en personifiering av diskret republikanism, konstaterar Patricio Fernandez.

– Han var en bild av vad vi borde ha varit, men oftast inte var.

***

John Smok är effektiv, formell och har ett oändligt tålamod. Men vid ett tillfälle glömde han att stänga av mikrofonen:

– Vad ska vi göra med den här cirkusen? frågade han uppgivet när en röstningsprocedur i plenarsalen spårat ur.

Det blev lätt skandaliserade rubriker i tidningarna, men i den konstituerande församlingen mest ett lättat skratt.

Alla hade ju själva upplevt cirkusen. Högerdelegater som hånat representanterna för ursprungsbefolkningen och kallat dem låtsasindianer. Vänster­delegater som ropat ”förrädare” till andra vänsterdelegater som röstat annorlunda. Delegater som klätt ut sig. Och vanligast av allt att anklaga varandra för brist på etik och moral. 

Att även John Smoks tålamod kunde tryta, var nästan en lättnad. 

– Den konstituerande ­församlingen blev inte någon kramarnas fest, konstaterar Patricio Fernandez. 

– Jag hade faktiskt trott att det skulle bli det, att nyfikenheten på varandra skulle dominera. Men den tog snart slut.

– Kanske, säger han, hade det också att göra med att vi började vårt arbete utan några som helst riktlinjer.

De flesta av de 155 delegaterna som valdes till den konstituerande församlingen hade ingen politisk erfarenhet. 40 procent var under 40 år. Den sittande regeringskoalitionen fick inte ens en tredjedel av platserna. Istället dominerade en brokig skara av vänsterdelegater varav de flesta hade en egen agenda som uteslöt andra. Just därför var församlingen ett slags foto av den spretiga oharmoniska verklighet som rådde i Chile.

Få av delegaterna hade någon särskilt klar bild av vad en konstitution bör vara. När kravet på en ny konstitution restes under mobiliseringarna i oktober 2019, den så kallade ”estallido social”, så var det mer uttryck för en vilja att definitivt begrava arvet efter Pinochetdiktaturen än någon klar föreställning om vad man ville ha istället. 

De första tre månaderna ägnades helt åt att komma överens om ett reglemente för hur församlingen alls skulle fungera. När det äntligen var klart infann sig en slags lättnad. Atmosfären blev mer avspänd. Delegaterna började röra sig utanför de egna politiska gränserna. Det såg lovande ut inför de kommande diskussionerna om själva konstitutionen.

Men när de sju kommissionerna kring olika teman började arbeta tog polariseringen över. 

***

De elva politiska kollektiv som bildats inom församlingen slöt sig allt mer inåt istället för att öppna sig mot de andra. Istället för dialog och diskussion, monologer och proklamationer. Många kände sig överkörda. 

De mest extrema förslagen som väcktes i kommissionerna blev stora rubriker och lever fortfarande kvar som en slags fakenewszombies trots att de filtrerats bort i plenarmötet där ett förslag måste få två tredjedelar av rösterna för att antas. 

– Även om plenarmötena kunde påminna om hela havet stormar, säger Patricio Fernandez, så var det ändå där som det sunda förnuftet i slutändan dominerade. 

Regeln om två tredjedelars majoritet visade sig vara ett effektivt filter. Och John Smoks lugna och korrekta sätt att hjälpa förvirrade delegater till rätta och föra omröstningarna till ett slut kunde till och med få delegaterna att ibland skratta åt sig själva.

Debatten om konstitutionen är redan i full gång, trots att det färdiga förslaget ännu inte är klart. Men det är en aggressiv och polariserande debatt ofta med oschysta metoder och ett överflöd av desinformation.

– Jag hoppas verkligen att debatten ska rätas upp efter den 4 juli när vårt färdiga förslag har presenterats, säger Elisa Loncón. 

– För även om vårt förslag till konstitution naturligtvis inte är perfekt, så är det ett bra förslag som innebär ett radikalt kliv mot ett bättre, rättvisare Chile.

***

Förslaget innebär bland annat en decentralisering av makten, att sociala rättigheter garanteras, att Chile definieras som en plurinationell stat, att miljöhänsynen grundlagsstadgas och – inte minst – att den chilenska demokratin baseras på jämställdhet mellan könen, vilken ska speglas i alla statliga instanser.

– Kanske, säger Patricio Fernandez, finns det lite mer hår i soppan än vad som vore nödvändigt. Men mycket kommer att rensas ut under redigeringsarbetet och mycket av texten kommer att preciseras med lagar som kongressen kommer att stifta.

Det gäller till exempel rätten till abort som finns inskriven i konstitutionen. De exakta reglerna för hur den rättigheten ska regleras ska bestämmas av kongressen. Men religiösa grupper driver redan en kampanj som går ut på att konstitutionen ­tillåter abort ända fram till ­nionde ­månaden.

– Den typen av lögnaktiga kampanjer förgiftar debatten, säger Elisa Loncón.

Men hon, liksom Patricio Fernandez, tror ändå att under de två månaderna mellan presentationen av det slutgiltiga förslaget och den folkomröstning som den 4 september ska anta, eller avslå, förslaget, så kommer debatten att rätas upp.

Och det är viktigt. För den senaste tiden har opinionen för att avslå förslaget stärkts. När folkomröstningen om en ny konstitution hölls 2020 var det 80 procent som var för. Men nu, när arbetet med den nya konstitutionen är praktiskt taget klart är det fler som är mot än för.  

Svängningen har flera skäl. Inte minst en intensiv kampanj från högern. Men också det egocentriska agerandet av många ”constituyentes” – ledamöter – som har varit mer intresserade av att framhålla sig själva än att söka efter lösningar som gäller hela det chilenska folket.

Det har också att göra med många av de mest aktiva aktörerna under ”el estallido social” inte känner sig representerade av vare sig den konstituerande församlingen eller den nya regeringen med president Gabriel Boric i spetsen.

*** 

De traditionella fredags­demonstrationerna på den så kallade plaza Dignidad, epi­centrum för ”el estallido social”, har fortsatt. Häromdagen satte elevaktivister mitt på dagen eld på två stadsbussar i Santiago, med passagerare som flydde för sina liv. Och i södra Chile fortsätter våldsamma attentat, senast en väpnad attack mot en buss med skogsarbetare.

Elevaktivisterna säger att de slåss för de politiska fångarna. De som attackerade bussen med skogsarbetare säger att det var en del i kampen för att återerövra mapuches land, Wallmapu. 

Men i strikt mening finns inga politiska fångar i Chile och skogsarbetarna i bussen som attackerades var just mapuches.

– Om vi förmår åskådliggöra de enastående möjligheter som konstitutionen rymmer, säger Elisa Lincón, kanske vi också kan få de som fortfarande tror på våld som politisk metod att öppna ögonen.