Att regeringen drog tillbaka prisökningen hade ingen effekt, helt enkelt därför att det inte handlade om biljettpriset, utan om ett mycket bredare missnöje som ackumulerats under lång tid: usla pensioner, dyr hälsovård, låga löner, men fram för allt skriande ojämlikhet, minskat förtroende för politiker och offentliga institutioner orsakade av en rad korruptionsskandaler där också militären och kararbinjärerna är indragna.

Men det handlar också om makthavarnas arrogans och bristande kommunikation med väljarna. Det höjda biljettpriset var bara gnistan som utlöste det hela. Undantagslagar, nattligt utegångsförbud och militärer på gatorna har heller inte satt stopp för protesterna som istället har spridits över praktiskt taget hela landet.

Det märkliga är att den sociala explosionen kom som en total överraskning för alla.

Skröt om stabilitet

Bara någon dag innan det hela bröt ut hade president Sebastian Piñera, i en intervju med Financial Times, skrutit med att Chile var det stabila undantaget i det i övrigt så skakiga Latinamerika. Det plötsliga upproret kom som en chock för honom. När han framträdde i tv såg han ut som någon som just mött ett spöke. Men det gällde för nästan alla andra chilenare också.

Medan jag skriver råder utegångsförbud, men hundratals människor i grannskapet som bankar på grytor skapar en samtidigt lite glad och upprorisk ljudmatta som låter mer än trafiken brukar göra. Som ofta i Chile har många av demonstrationerna haft lite av festlig happening över sig.

Men de senaste dagarna har också varit våldsammare än någonsin tidigare efter demokratins återkomst. Ett 80-tal av Santiagos tunnelbanas 140 stationer har vandaliserats – några har förstörts helt. Tåg och bussar har satts i brand. Och plundringarna av affärslokaler sprider sig.

Inga konkreta krav

Kommunistpartier har sagt att om inte Sebastian Piñera förmår regera borde han avgå och utlysa nyval. Men i övrigt är proteströrelsen överraskande renons på konkreta krav. Det rör sig om en slags samhällelig obehagskänsla, en upplevelse av att leva i en modell där man ständigt blir lurad. Och där många plötsligt och samtidigt bestämt sig för att ”nu är det nog”. Det finns heller ingen ledning för proteströrelsen, åtminstone inte ännu. Samordningen sker via sociala medier, där det också förs hetsiga diskussioner både för och emot.

Många, även bland dem som deltar i protesterna, oroar sig för att ”lumpen” och kriminella grupper börjat utnyttja kaoset för att organisera omfattande plundringar av stormarknader, varuhus och lagerlokaler, men även små kvartersbutiker. I de bränder som startats i samband med plundringarna har hittills fem människor dödats.

Att se militärer patrullera gatorna 30 år efter militärdiktaturens slut och att samtidigt tvingas stanna inne därför att det råder utegångsförbud orsakar obehagliga associationer. Men den chilenska regeringen är ingen diktatur. Och proteströrelsen är heller inget politiskt uppror med klara målsättningar. Snarare påminner det om de gula västarna i Frankrike, om än mer oorganiserad. Än så länge, är det bäst att tillägga.

En grupp sociala organisationer har uppmanat till en generalstrejk på obestämd tid med början på måndag. Universitet och skolor är tills vidare stängda, liksom varuhus, livsmedelsaffärer och många andra arbetsplatser. Kollektivtrafikens sammanbrott i Santiago innebär dessutom att folk helt enkelt inte kan ta sig till sina arbeten.

Vänstern vägrar dialog

Men vad som kommer att hända är oklart. Regeringen har inbjudit till en bred dialog i en anda av självkritik. Men delar av vänstern vägrar att delta så länge undantagslagarna gäller och militären patrullerar gatorna.

Även om partierna skulle nå fram till någon slags överenskommelse är det långt ifrån säkert att det skulle ha någon dämpande effekt på de upprörda vågor som nu sveper genom samhället. De visar att Chile är något helt annat än den idylliska framgångssaga som regeringen så gärna berättar.