Caracas, flugornas stad

Det hela började med flugorna. Jag vaknade en morgon, lämnade mitt rum för att ha mitt dagliga möte med El Ávila*, och där låg det som alltid, längs med Caracas dalgång, detta 2 200 meter höga underverk. När jag sover hemma kan jag se berget så snart jag öppnar ögonen. Och jag kysser det, långt där borta. Det är mitt ”god morgon” mot förstämningen.

Under året kläds berget – som på urfolkens språk heter Guaraira Repano – i olika nyanser av grönt. Om det regnar mycket blir tonen mörk, som grön olja. Ibland är det så torrt att det kläds i en ljusbrun, nästan grå färg. Ibland ödeläggs stora delar av de 85 000 hektaren av eld som lämnar efter sig en bar, oskyddad mark, mörkbrun som bränt kött. Andra gånger, när det regnar, sveper molnen in bergstoppen, som om de vore lakan. Det händer att en solstråle nuddar vid berget och resultatet blir häpnadsväckande. Ingenting, vare sig marken som elden svett likt en glödande kniv, eller ärren efter alla sår, får berget att förlora sin skönhet. Att sitta i ensamhet och titta på det lättar upp min sinnesstämning.