Förra veckan rapporterade tysken Christian Schmidt, som innehar posten som internationella samfundets höga representant för Bosnien-Hercegovina, till FN:s säkerhetsråd att läget i landet är det allvarligaste sedan krigets slut 1995.
Milorad Dodik – ledare för Republika Srpska, den ena av landets två entiteter – vill att den bosnienserbiska republiken ska gå sin egen väg och planerar bland annat att skapa en egen armé.
De nya oroligheterna grundar sig i 90-talets krig. Den tidigare höga representanten i landet – en position som tillsatts internationellt för att bevara freden i landet – Valentin Inzko drev i somras igenom en lag som gör det olagligt att förneka folkmordet i Srebrenica. Under några dagar i juli 1995 mördades över 8 000 bosniska muslimer, bosniaker, av bosnienserbiska styrkor under ledning av Ratko Mladić.
– Dömda krigsförbrytare som Ratko Mladić och Radovan Karadžić har fått något av en hjältestämpel inom Republika Srpska. I skolan har Dodik bland annat förbjudit att barn får lära sig om vad som hände i Srebrenica eller under belägringen av Sarajevo, säger Sanimir Resic, historiker på Lund universitet och Balkanexpert.
Minst tre historieskrivningar
Republika Srpskas nuvarande ledare Milorad Dodik erkänner inte att det skett något folkmord i Srebrenica. Den nya lagen har därför lett till en eskalering av en situation som varit svår ända sedan 1995.
– Det har gått från illa till sämre, och nu är det nog sämre än någonsin. Det är ett väldigt splittrat land. Enligt Daytonavtalet som skrevs 1995 fick inte Bosnien delas, men det var fortfarande två så kallade entiteter. De har varit ganska självgående och separerade från varandra, säger Sanimir Resic.
Resic förklarar att det i Bosniens historieundervisning lärs ut minst tre olika narrativ om landets historia till de olika folkgrupperna, där det egna folket tenderar att framställas som offer och de andra som förövare. Och de stora partierna i landet grundas inte främst i politiska ideologier, utan de bygger mer på den etniska tillhörigheten.
– Det enda av folket som egentligen talar om någon typ av försoning och vilja att ha kvar ett land är bosniakerna, eftersom de inte har ett Serbien att vända sig till, inget Kroatien att vända sig till. Bosnien är det enda landet de har. De andra två folkgrupperna är mer öppna för en framtid där Bosnien styckas upp, säger han.
Vad tror du att ett splittrande av landet kan innebära?
– Det första är att det kommer bli konflikt. Jag kan inte se att det här ska kunna få en fredlig lösning, tyvärr. Jag pratade nyligen med en källa i Sarajevo. Där är rädslan att man ska hamna i en liknande situation som Ukraina eller Azerbajdzjan. Att landet ska hamna helt i limbo, där ingen vet vart man är på väg. En situation där det inte är krig, men det är inte heller fred.
Tror du att en splittring och konflikt kan få direkt påverkan på övriga Balkan och Europa?
– Frågan är hur man ska kunna hålla tillbaka det från att spridas. Du har flertalet utomstående makter som är inblandade här. Ryssland som är en relation med serberna. Turkiet som säger starkt nej till att samma sak som hände på 90-talet ska hända igen. USA var tongivande i fredsavtalet 1995 och det rådet ovisshet kring hur de ska agera. Och sen har du EU. Så jag har svårt att se hur det inte skulle spilla över.
Sanimir Resic kom till Sverige på 60-talet med en italiensk-kroatisk mor och en bosnisk-muslimsk far. När kriget bröt ut på 90-talet så bröt även fadern ihop, berättar han
– Jag känner en vanmakt och besvikelse över att det 26 år efter kriget känns som att situationen bara stått på paus. Det finns en brain drain, från Kroatien ner till Nordmakedonien och vidare till Grekland, där unga välutbildade människor som hade kunnat tillföra något nytt och vara med och förändra i stället lämnar regionen, säger han.
– Jag kom inte själv till Sverige som flykting, men det känns ändå som att någon drar av ett plåster som suttit på ett sår som inte har läkt.
"Alla är jätteoroliga"
Bland bosnier som flydde till Sverige på 90-talet finns en stark oro över utvecklingen i landet. Malmöbon Sinisa Kedza tvingades fly 1992. Han säger att den nuvarande utvecklingen påminner om hur det var innan kriget bröt ut.
– Det känns hemskt. Jag har många vänner där och jag försöker följa vad som händer i media. 26 år efter kriget och så har vi samma situation igen. Det är fruktansvärt. Man får tillbaka alla hemska minnen. Det värsta som finns i hela världen är krig. Det här blir ett gammalt trauma som kommer tillbaka, säger han.
Sinisa och hans bekanta i Bosnien känner en stor oro inför omvärldens involvering i regionen. Ryssland och Kina, och hur de involverar sig i de nationalistiska krafter som han själv menar har splittrat Bosnien. Men han tror och hoppas fortfarande att det inte ska bli någon väpnad konflikt i landet.
– Jag har länge hoppats på att vi ska lära oss av det som hänt. Jag och mina vänner har försökt skapa samhällen som påminner om det skandinaviska, med demokrati och samlevnad. Men mina vänner är lika desperata som jag nu. All vår kamp ger dessvärre inget resultat, säger han.
Likt situationen på 90-talet
Iva Bublik flydde med sin mor och syster från Bosnien 1992 när hon var två år. Hennes far blev kvar i det ockuperade Sarajevo. Kriget och flykten har präglat hennes liv men hon minns själv inte landet från innan flykten. Men hon minns väntan på sin far, breven hon var med och skrev till honom.
– Jag har jättesvårt att tänka mig att det skulle bli krig igen. Det kanske låter som att jag har en positiv bild av situationen. Men det är för att jag har svårt att se vad de ska slåss för, om alla ändå bara vill sticka. Jag i för sig har hört att många tänkte likadant innan förra kriget – att det inte kunde ske i Bosnien, även när krig bröt ut runtomkring. Men till slut så kom kriget, säger hon och fortsätter:
– Men jag kan inte säga att jag är rädd för att det ska bli krig. Men jag är rädd för att landet går åt helvete och att inget någonsin blir bättre
Haris Tucaković, sekreterare för Bosnien och Hercegovinas kvinnoförening i Sverige, säger att många av invånarna i landet inte reflekterar över den nuvarande situationen på samma sätt som det kanske görs utomlands. Att många saknar förtroende och intresse för politiken och att livet för dem fortsätter som vanligt – än så länge.
– Jag är orolig. Jag är väldigt orolig. Dagens situation på västra Balkan är mycket lik situationen före andra världskriget och den serbokroatiska kriget mot Bosnien på 1990-talet, säger han.
Han är av åsikten att det är den serbiska och kroatiska nationalismen – han själv kallar det för fascism – som är det stora problemet. Hans oro stärks av Rysslands fortsatta stöd till serberna, och Kinas ökande inflytande på Balkan.
– Situationen är väldigt farlig idag. Men om de startar krig så brukar de vilja starta krig på våren, säger Haris Tucaković.
Bosnien – kriget och flykten
Den serie av krig som brukar benämnas som Jugoslavienkrigen pågick med vissa uppehåll mellan 1991 och 2001. Kriget i Bosnien-Hercegovina pågick mellan 1992 och 1995.
När kriget i Bosnien bröt ut 1992 – strax efter att området erkänts som en självständig stat – var det slitningarna mellan serber och bosnienmuslimer som var den tändande gnistan.
Startskottet för kriget var när serbiska styrkor från Republika Srpska belägrade huvudstaden Sarajevo den 5 april 1992.
Konflikten i Bosnien präglades till stor del av massmord av bosnienmuslimer. Det mest ökända fallet var folkmordet i staden Srebenica 1995, där över 8 000 personer mördades systematiskt under några dagar av serbiska styrkor.
I november 1995 förhandlades ett fördrag om fred i Bosnien fram i Dayton, Ohio i USA. Det så kallade Daytonavtalet skrev under i Paris 14 december samma år. Det internationella samfundet tillsatte bland annat en så kallad hög representant, som har makt att både stifta lagar och avsätta politiker i landet. Carl Bildt var den första personen att inneha den rollen.
När kriget i Bosnien-Hercegovina var över hade omkring 100 000 människor dött och 2,2 miljoner hade flytt.
Källa: Forskning & Framsteg, Forum för levande historia, SVT.
