Vi firar julafton och nyår med den stora och ständigt växande familjen Alves som bor i Piabetá, längst ute i det vidsträckta slumområde som kallas Baixada Fluminense beläget norr och öster om Rio de Janeiro. Bakom oss tornar bergen mot Petropolis upp.

Jag lärde känna familjen när jag jobbade som korrespondent i Rio under andra halvan av 80-talet. De är hårt arbetande människor, vardagens hjältar. Under alla år har de slitit för minimilöner, kämpat för att hålla ihop och under tider av arbetslöshet hjälpt varandra.

De lyckades köpa en jordlott för knappt 30 år sedan och där har de byggt sina hus och nya våningar till barnen när de gift sig och bildat egna familjer.

Familjen är ursprungligen invandrare från delstaten Espirito Santos norr om Rio, men när det inte gick att försörja sig där flyttade de till storstadsområdet Rio.

Från början var det riktigt tufft. Piabetá då var rena landsbygden. Invånarna åkte in till Rio för att arbeta och bussresorna tog flera timmar i vardera riktning. Under de mörka timmarna var det i ordets verkliga mening livsfarligt att gå ut. Beväpnade gäng rånade arbetare på väg till jobbet på busspengar och lunchlådor – något annat fanns inte att ta.

Gav fattiga en basinkomst

Men det blev bättre och förhållandena förbättrades för familjen Alves i takt med Arbetarpartiets och dess ledare Luiz Inicio ”Lula” da Silvas växte i styrka. Det var här i slummen Lula hade sitt stöd, egentligen var han fackföreningsledare från Sao Paulo men han knöt också an till de fattiga och arbetslösa i hela Brasilien.

När han efter några misslyckade försök blev landets president införde han reformer som lyfte betydande delar av befolkningen ur fattigdomen. Inom ramen för sitt stora program Zero fome, Nollhunger, införde han något som kallades Bolsa Familia. Det var ett socialt program som gav fattiga människor en basinkomst, men på villkor att deras barn gick i skola och blev vaccinerade.

I slutet 2008 nådde bidraget över 46 miljoner människor, vilket var en fjärdedel av Brasiliens hela befolkning.

Samtidigt gick den brasilianska ekonomin bra, råvarupriserna låg på topp och många fick det väldigt mycket bättre. Lula älskades av alla fattiga och fick en stark ställning i världen.

Men sedan hände något.

Euller Castro och Beto Alves i Piabetá förklarar det med att Arbetarpartiet (PT) blev ett ”vanligt” parti.

– De svek oss. Istället berikade de sig själva, de lät sig korrumperas. De tog pengarna och lät oss betala räkningen.

Brasiliens ekonomi gick åt skogen. Bruttonationalprodukten minskade med omkring 10 procent – siffror som slog direkt mot de fattiga. Arbetslösheten gick upp till 15 procent och kriminaliteten ökade språngartat. Plötsligt hade Brasilien en brottstatistik som innebar 70 000 mordoffer om året.

Under tiden plundrades de statligt ägda bolagen. Petrobras, Brasiliens stora oljebolag och ett av Sydamerikas största bolag alla kategorier, fick betalningssvårigheter. Anledningen var alla utbetalningar som gjordes till politiker. Arbetarpartiet använde Petrobras som kassako och bolaget fick betala ut extra löner till parlamentariker från alla partier för att de skulle rösta på Arbetarpartiets lagförslag.

Korruptionen var nära nog total.

Som de andra partierna

Detta var inget nytt för Brasilien, men omfattningen var större än vanligt. För vanligt folk som familjen Alves i Piabetá blev det en chock när de såg att deras parti PT, Arbetarpartiet, var som de andra partierna.

– Vi såg hur det blev värre för oss medan pensionerna till politikerna och deras vänner och anhöriga ökade, säger Penha Alves, som är dotter i den ursprungliga familjen Alves.

– Vi läste om byggbolagens utbetalningar till politiker för de stora allmänna byggena. Fotbolls-VM och Olympiaden i Rio tog alla våra pengar.

Penha själv, som kämpat sig igenom en farmakologiutbildning och arbetar på ett apotek i Baixada, har inte kunnat förmå sig att rösta på Bolsonaro – men hennes förtroende för Arbetarpartiet PT är på bottennivå. Hon anser att det är PT och Lula som bäddat för högerextremisten Bolsonaro.

Hennes bror Beto håller med henne; det är de svarta, fattiga, arbetslösa och kvinnor som i hög grad röstat fram honom – just de grupper som Bolsonaro riktar sin retorik mot.

– Det är ingen här som gillar Bolsonaro, men många hatar Lula och PT och känner sig i grunden svikna. Det är tack vara korruptionen inom PT som han har fått så många röster – Bolsonaro hade aldrig kunnat bli vald utan PT:s svek, säger han.

”Jag litade på Lula”

Många hade hoppats att PT var annorlunda de andra partierna, därför svider varje korruptionsanklagelse extra mycket.

– Jag litade på Lula och PT och sa till mina vänner att de kunde lita på dem. Nu står jag här, arbetslös och fattig och undrar hur det kunde hända, säger Beto.

Under tiden excellerar Bolsonaro i tuffa uttalanden:

”Det stora felet militären gjorde under sin tid vid makten var att de inte dödade fler vänsteranhängare. 30 000 hade varit lagom.”

”Jag skulle inte våldta dig därför du är inte värd det”. (Riktat till en kvinnlig parlamentariker.)

”Jag skulle hellre se att min son dog i en bilolycka än att han var gay. Jag är stolt över att vara homofob.”

”Den magraste av afro-brasilianerna väger över 100 kilo. De kan inte göra något, de duger inte ens till fortplantning.” (Om Brasiliens slavättlingar.)

”Jag är för tortyr, det vet alla. Och det är folket också.”

”Amazonas är som ett barn med vattkoppor, varje prick du ser är ett naturreservat. Det ska vi ändra på. Och det vill alla. Vi ska hämta olja, vi ska göra elektricitet, vi ska odla och bygga vägar. Det tjänar alla på.”

Hans uttalanden är väldigt provocerande för alla som slagits för lika rättigheter, demokrati och mot klimatförändringarna. Men när det gäller klimatpolitiken får han också ett inhemskt stöd.

Många anser att Brasilien inte ensamt ska bära notan för att inte utnyttja naturresurserna i Amazonas.

– Om nu Amazonas är världens lungor så borde det inte bara vara Brasilien som betalar priset för att behålla dem. Brasilien är ett fattigt land som behöver stöd från resten av världen, säger till exempel forskaren Luis Fernandez da Lima.

Men det som skrämmer invånarna i Baixada Fluminense mest är inte klimatfrågan. Det handlar istället om sjukvård, pensioner och kanske mest arbetslöshet och säkerhet.

De flesta är eniga om säkerheten är en nyckelfråga:

– I de rika delarna av Rio finns polis, där ska man ge turister och överklassen säkerhet. Men här ute bryr sig ingen. Här är det tillåtet att skjuta folk, polisen kommer inte ändå, är den förhärskande åsikten i de fattiga delarna.

– Eller också är polisen redan här och har redan skjutit. Är du svart, klädd i kortbyxor och har flip-flops är du lovligt byte.

Starkt folkligt stöd

Men det är ändå många som tror på Bolsonaro. De har sett hur brottsligheten ökat under PT:s tid vid makten och hur antalet mord skjutit i höjden. Som Bidunga, make till Penha och en av familjens stöttepelare säger:

– Nu är det så dåligt att jag inte tror att det kan bli värre. Det är bättre att ge någon annan en chans att rätta till situationen än att fortsätta så här.

På många sätt påminner situationen i Brasilien om läget i Filippinerna och stödet till landets president Rodrigo Duterte. Duterte vann en jordskredsseger för att han skulle rensa upp bland knarksyndikaten och återställa lag och ordning. Det är samma saker som Bolsonaro lovar, om än inte med lika långtgående metoder.

Det är så här som både Bolsonaro och Duterte har byggt upp ett mycket starkt folkligt stöd. I Filippinerna styrde knarksyndikaten stora områden. De terroriserade befolkningen, våldtog flickor och kvinnor och agerade som de ville. Polisen fanns inte där – och om den fanns var den korrumperad.

Situationen är likartad i Brasiliens favelor och slumområden. Det är där morden sker och det är där knarkgängen har total makt. I Rio och Sao Paulo kan polisen inte ens gå in i favelor utan militärt understöd – därinne är det gängen som styr.

Men i de rika områdena är det förhållandevist säkert att befinna sig. Där finns poliser men också vaktbolag och områdenas egna inhyrda medborgargarden. De gör processen kort med dem som inte anses ha där att göra.

De fattiga i Brasilien ser nu Bolsonaro som sin chans till trygghet. Här kommer någon som säger att han vill se till att de inte ska behöva vara rädda, att staten ska skydda dem.

Omfattande korruption

Fotbolls-VM i Rio och Olympiaden i samma stad kom som en gudagåva för korruptionen i och med alla anläggningar som byggdes, T-banan som utvidgades och ett nytt spårvagnssystem. Bara det senare kostade fler miljarder kronor mer i Rio än andra jämförbara ställen.

Korruptionen blev ofantlig och omfattade hela det politiska systemet – inte bara enskilda politiska partier. De fyra senaste guvernörerna för delstaten Rio de Janeiro sitter i dag i fängelse. Den senaste, Luiz Fernando Pezao, dömdes till minst 127 år, men flera åtal väntar. Dessförinnan dömdes Sergio Cabral till 170 år i fängelse och ex-guvernörerna Anthony Garotinho och Rosinha Matheus är även de fängslade.

Det var detta som många hoppades att arbetarpartiet PT och Lula skulle ändra på – men så blev det inte. Även om Lula själv bara är dömd för enstaka fall av korruption – och fall som kan diskuteras, det finns en politisk faktor där också – tror ingen bedömare att han skulle kunnat vara ovetande om partiets manövrar, hur man köpte parlamentet och iscensatte enorma korruptionsscheman.

Höjde räntorna

Det går också att se hur PT i regeringsställning drev en ekonomisk politik som var direkt riktad mot den viktigaste väljarbasen. När råvaropriserna gick ner på världsmarknaden och Brasiliens handel drabbades hårt agerade PT på samma sätt som högerregimer brukar göra. För att undvika den begynnande inflationen höjde riksbanken räntorna kraftigt.

Samtidigt införde PT:s president Dilma Rousseff en hård åtstramning av ekonomin; bidragen minskade liksom samhällets investeringar. Resultatet blev en kraftig recession. Den privata konsumtionen sjönk och Brasilien befann sig i kris.

Omvärlden tittade med förundran på Brasilien – landet hade inte behövt ta till dessa extrema åtgärder för att försöka rädda valutan. Braslien hade inte, och har inte, dyra utlandslån i andra valutor som till exempel Argentina. Landet hade kunnat rida ut stormen med en vanligt socialdemokratisk politik som innebär offentliga investeringar.

Istället blev det kaos i ekonomin – och där kom korruptionen in. Det gällde att hålla makthavarna som tjänade på att tillåta olika typer av transaktioner nöjda.

Priset för krisen i landet fick det brasilianska folket betala; med arbetslöshet, sämre sociala förmåner, minskade pensioner – och inte minst en minskad trygghet.

Därför röstar inte familjen Alves i Piabetá och andra vanliga människor längre på PT och Lula utan är villiga att ta chansen med en politiker de egentligen inte vill ha som Bolsonaro.