Agerandet väckte ramaskri runt om i landet, både inom och utanför partiet. Det blev krismöten i Berlin och förbundskansler Angela Merkel kallade sina kristdemokratiska kollegors tilltag för ”Oförlåtligt”. Därefter kom huvuden att rulla. Först tvingades den lokale CDU-ledaren Mike Mohring att avgå, då han inte följt partiledningens direktiv. I kölvattnet av kaoset avgick också partiets ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer, Merkels tilltänkta efterträdare som tysk förbundskansler. Kemmerich, den nyvalde ledaren av Thüringen, lämnade också sin post och i en ny votering förra veckan kunde Bodo Ramelow därefter väljas på nytt. ”Vi upplevde början på en kris här i plenissalen för fyra veckor sedan, vilket ledde till att Thüringen blev känt i hela världen”, konstaterade Ramelow efter att ha återtagit makten.
Kan replikeras nationellt
Valet i Thüringen var symboliskt på flera plan. Samtidigt som traditionellt konservativa och nyliberala partier på olika håll i Europa närmat sig högerextremister av olika slag har brandväggen mot dessa upprätthållts i Tyskland. Det var den väggen som nu revs ned av CDU – och det skedde i samarbete med en av de mest radikala och högljudda inom AfD – Björn Höcke. Precis vilket epitet som ska användas för att beskriva honom är omdiskuterat, allt från högerpopulist till nationalkonservativ och nynazist används. Den lokala domstolen i Meinigen har till och med slagit fast att det var acceptabelt för motdemonstranter att kalla Höcke ”fascist”, eftersom påståendet ”vilar på verifierbara fakta”.
AfD jublade naturligtvis efter valet i Thüringen. En av AfD-topparna, Alexander Gauland, konstaterade också att det nu var bevisat att ”Det inte längre är ett alternativ att exkludera AfD”. Men ”komplotten” i Thüringen säger nog mer om problemen inom CDU än om framgångarna för AfD. Sprickorna inom partiet synliggjordes. Det har länge funnits de inom CDU som varit trötta på partiets koalitioner med Socialdemokraterna och De Gröna och som velat peka på andra alternativ. Dessa fick luft under vingarna. Ett exempel är Alexander Mitsch, ordförande för CDU:s så kallade ”Werteunion”, eller ”värdeunion”, den falang inom CDU som tydligast förespråkar ett samarbete med AfD. Han konstaterade att valet i Thüringen visar att hans parti ”kan vara framgångsrikt utan SPD och De Gröna.” Olaf Boehnke, som analyserar tysk politik på tankesmedjan Rasmussen Global, menar att valet i Thüringen är signifikativt. ”Det kan enkelt replikeras på federal nivå”, säger han till Deutsche Welle. Han ställer också upp två frågor som CDU:s nästa ledare, den som kommer att efterträda Annegret Kramp-Karrenbauer, måste ställa sig: ”Kan jag överbrygga gapet inom partiet? Eller måste jag leda partiet i en av de två riktningarna?”
De Gröna på frammarsch
”Nazis raus, nazis raus, nazis raus”, eller ”ut med nazisterna” på svenska. Så stod en glad Katharina Fegebank, De Grönas ledare i Hamburg, och ropade från en scen kvällen den 23 februari när hon firade resultatet i lokalvalet – som hölls bara ett par veckor efter kaoset i Thüringen. Resultatet i Hamburg blev ytterligare en smärtsam bekräftelse på CDU:s fall. Det konservativa partiet landade på 11,2 procent av rösterna och gjorde därmed det sämsta resultatet för ett statsbärande parti i något tyskt delstatsval på 70 år. Det såg till en början ut som att AfD skulle hamna utanför det lokala parlamentet, men de lyckades efter att alla röster räknats knipa en plats med minsta möjliga marginal. Socialdemokratiska SPD tappade också, men med 39,2 procent av väljarnas stöd är ändå ett valresultat som partiet bara kan drömma om i andra delar av Tyskland – för att inte tala om på riksplanet, där partiet faller fritt i opinionsmätningarna. De Gröna gjorde däremot ett succéval. Katharina Fegebank hade därför all anledning att fira på scenen efter att partiet närmast fördubblat antalet röster och landat på totalt 24,2 procent. En siffra som motsvarar partiets resultat i de senaste nationella opinionsmätningarna - där det ligger stabilt på andra plats, bara ett par procentenheter bakom CDU. Valet i Hamburg bekräftar därmed De Grönas position som ett parti som i dag till och med gör anspråk på regeringsmakten.
”Ger dem två år”
Att De Gröna på allvar skulle kunna utmana om posten som förbundskansler i EU:s största land var det få som trodde när partiet bildades för 40 år sedan. ”Jag ger dem två år.”, sa den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl när De Gröna skickade sina första representanter till det tyska parlamentet, förbundsdagen, 1983. I dag har partiet inte bara stannat i parlamentet, de har representanter i 14 av Tysklands 16 delstater och de är med och regerar i åtta av dessa – i olika konstellationer med både med vänsterpartiet Die Linke, socialdemokratiska SPD och med kristdemokraterna CDU.
Till och med i den tyska bilproduktionens högborg Baden-Württemberg är De Gröna vid makten, där blev gröne Winfried Kretschmer omvald som ledare för en koalition mellan De Gröna och CDU. Samtidigt som SPD och CDU har rasat i opinionsmätningarna så har De Gröna bara vuxit. Vid ett mättillfälle i somras var de till och med Tysklands största parti enligt opinionen.
Från anti-parti till regeringsparti
Även om kritikerna haft fel i fråga om partiets framfart, har partiets resa varit långt ifrån spikrak. Den trevande starten i statshuset i Karlsruhe den 13 januari 1980 finns förevigad på Youtube. En skäggig man med uppkavlade skjortärmar läser innantill: ”Vi som har samlats här i dag… godkänner stadgarna. Eller något sådant?” Säger han och tittar sig förvirrat omkring. ”Ja”, säger kvinnan i stickad tröja bredvid honom. Och sedan bryter jublet ut bland de 1004 delegaterna – en salig blandning av hippies, feminister, fredsaktivister, ekologiska jordbrukare med konservativa värderingar och veteraner från 68-rörelsen.
Det var många inom De Gröna som drömde om ett parti som på allvar var organiserat nedifrån och upp, med starka gräsrötter. I en kritik mot andra partiers toppstyrda struktur kallade de sig därför sig själva inledningsvis för ett ”anti-parti parti”. Samtidigt gav de sig in i det parlamentariska spelet och det dröjde inte länge förrän Joschka Fischer blev partiets första medlem av en lokalregering – i Hesse. Fischer svor sin ed iklädd jeans och gympaskor, vilket retade upp det politiska etablissemanget i Berlin. Skorna blev en symbol för den nya politiken och har i dag hamnat på museum. ”Efter det fanns det ingen väg tillbaka till att bli verklig opposition”, berättar Fischer i dag för Der Spiegel när han tänker tillbaka på partiets utveckling. Fischer fick senare byta sina sneakers mot kostymskor – han blev utrikesminister och vice förbundskansler när De Gröna 1998 för första gången hamnade i regeringsställning, under ledning av socialdemokraten Gerhard Schröder. Det var startskottet på en svårt tid för partiet, både sett till interna strider och opinionsläget. De Gröna tvingades nu ta ansvar för politiken i Europas största land. Som utrikesminister var Joschka Fischer bland annat med och stöttade Tysklands deltagande i Nato:s krig i Kosovo, och fick fick till följd av detta röd färg hälld över sig på en konferens med det egna partiet år 1999.
”Greta är skillnaden”
I takt med att miljöfrågorna allt mer sats på den politiska dagordningen har De Gröna därefter vunnit ny mark. Det har blivit särskilt tydligt i samband med specifika klimatrelaterade debatter, såsom efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 då De Grönas långa kamp mot kärnkraft i hamnade i ramplljuset – vilket ledde till att partiet vann valet i Baden-Württemberg och nådde en rekordtoppnotering i de nationella opinionsmätningarna på över 20 procent. För första gången väcktes då idén på allvar om att partiet inte bara skulle delta i en federal regering, utan faktiskt kunna leda den. Men partiet lyckades inte omvandla de tillfälliga opinionsuppgångarna till verkliga federala valsedlar. I det federala valet 2013 fick partiet bara 8,4 procent.
Betyder det att den uppgång partiet nu har i opinionen kan vara en illusion? Den tidigare miljöministern Jürgen Trittin tror inte det. ”Skillnaderna mellan nu och 2013 är att vi är förankrade i det tyska samhället på ett helt annat sätt. I dag ses vi mer som pålitliga politiker som folket tror kan styra landet.”, säger han till Der Spiegel och fortsätter: ”Greta Thunberg och rörelsen Fridays For Future har definitivt med det att göra. Det brukade vara så att man bara såg De Gröna som ett oppositionsparti, men nu säger alla att vi borde vara de som styr.”
Unga i storstäder
Att De Gröna i Tyskland i dag har ett större stöd är sant, men frågan är om det är bredare. Partiet stöds vissserligen inte längre bara av miljöaktivister, vilket också beror på att partiets frågor om ren energi, klimatnödläge och ekologisk mat har blivit allt mindre kontroversiella. Men det är helt klart så att partiet nått sina framgångar i städer och bland ”den utbildade medelklassen”, för att använda ett lagom brett uttryck. Bland unga under 30 år är De Gröna särskilt starka, där de får en tredjedel av rösterna. I det forna Östtyskland och på landsbygden är det desto svårare. Det är istället där som AfD har nått störst framgång. ETC kunde förra veckan berätta just om hur AfD utnyttjar frustrationen över klimatpolitiken för att nå momentum. AfD, som är ett parti fullt av klimatförnekare, anspelar på det faktum att delar av den politik som är avsedd att stoppa klimatförändringarna inbegriper inskränkningar som hotar individens bekvämlighet, såsom mindre bilkörning och mindre köttkonsumtion, för att kunna lägga fram högerpopulistiska förslag.
Lärdomar från Gula västarna
Problemet med hur hela landet ska kunna enas i klimatomställningen är inte unikt för Tyskland. Det illustreras kanske bäst av protesterna i Frankrike – där människor iklädda gula västar bland annat demonstrerat mot att vanligt folk tvingas bära bördan av bensinprishöjningar medan den ekonomiska eliten kan fortsätta som vanligt. Erfarenheten från de Gula västarna visar att det är svårt för politiker att nå framgång med en grön politik om den är fokuserad på individuella livsstilsförändringar samtidigt som strukturella sociala och ekonomiska frågor negligeras i omställningen. De Gröna i Tyskland kan komma att få samma problem, med tanke på hur deras väljarbas ser ut i dagsläget och partiledningens inriktning.
Tysklands Macron
Partiets kansler-kandidat Robert Habeck har gjort sig känd för sin strävan efter att få De Gröna i maktposition och för sin stora kompromissvilja. I magasinet Foreign Policy har han kallats för just Tysklands svar på Emmanuel Macron. Detta delvis eftersom de båda försöker framställa sig som representanter för en slags ”post-ideologisk mittenfåra” i politiken. I sin bok från 2016, ”Vem vågar börja” (Wer wagt, beginnt) förespråkar han att De Gröna skulle hålla sig ”ovanför” politikens höger-vänster-skala. Partiets vänsterfalang kritiserar detta för att i praktiken helt enkelt ha inneburit att partiet tagit en högersväng, blivit mer marknadsliberalt och individfokuserat.
Ännu har inte någon utanför SPD eller CDU innehaft rollen som förbundskansler för Tyskland under landets 70-åriga existens. Robert Habeck ser ut att kunna bli den första. Men kan han få ett brett folkligt stöd från olika delar av samhället och göra De Gröna till ett framtida Volkspartei?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
