Iförd Nasas klassiska blåställsuniform och det svarta håret i en stram hästsvans står Jasmin Moghbeli och småpratar med civilklädda gäster i Kennedy Space Center besökssal. Blicken är fast och det syns på ögonen att hon ler – det obligatoriska munskyddet till trots. Om bara några dagar ska två av hennes kursare från Nasas astronautprogram skickas upp till den internationella rymdstationen ISS. Hennes jobb är att agera moraliskt stöd för deras nervösa nära och kära. Familjerna har många frågor som hon och kollegan Mike Hopkins tålmodigt besvarar tills alla är nöjda. Först efteråt ger hon ETC nyhetsmagasin sin uppmärksamhet – men då till hundra procent.

– Det är ett krav som ställs på en astronaut eller en militär: att kunna fokusera på den uppgift tillfället kräver och inte släppa den förrän den är utförd. Du måste förstås också veta vilka uppgifter som står på tur, planera framåt och vara beredd på att anpassa dig till helt nya situationer men utan att någonsin tappa fokus på nuet, säger hon.

Det märks att hon är drillad och har resonerat om detta förut. Hon talar tydligt och kommunikativt – inga sidospår, inga avbrutna tankar. Men hon menar att hon inte har några problem med svaghet eller misstag.

– Det handlar inte om att aldrig göra misstag, utan att kunna handskas med problem när de uppstår. För det krävs fokus. Och tappar du fokus måste du kommunicera det, säger Jasmin Moghbeli.

”Rätt kvinna på rätt plats”

38-åringen valdes ut som en av tolv bland rekordmånga arton tusen sökande till Nasas astronautprogram 2017. Då var hon redan major och attackpilot inom den amerikanska marinkåren. Hon flög bland annat attackhelikoptern av typen Cobra, tungt beväpnad med kulsprutor och Hellfire-raketer under hundratals stridsuppdrag i norra Afghanistan. 

s– Jag älskar mitt jobb inom marinkåren och är faktiskt fortfarande anställd hos dem. De lånar bara ut mig till Nasa. När jag var på uppdrag i Afghanistan tänkte jag sällan på att bli astronaut men det har varit mitt mål sedan barnsben. I mellanstadiet skrev jag ett specialarbete om den första kvinnan i rymden, Valentina Tereshkova. Jag klädde ut mig till henne för presentationen och sa att jag också skulle bli astronaut. Jag får fortfarande nypa mig i armen när jag tänker på att jag faktiskt är astronaut men, jag menar: Jag är trygg i att vara rätt kvinna på rätt plats.

The American Dream

Jasmin Moghbeli förkroppsligar på många vis myten om den Amerikanska drömmen – föreställningen om att i USA kan vem som helst lyckas, oavsett ursprung eller klasstillhörighet, bara hen anstränger sig tillräckligt. Moghbeli föddes i Tyskland 1983 dit hennes föräldrar hade flytt från Iran i samband med revolutionen 1979. När hon fortfarande var bebis flyttade familjen vidare till New York. Moghbeli minns att hon firade med chokladkaka när hon blev amerikansk medborgare som elvaåring – utan att säga upp sig sitt iranska dito. De talar farsi och firar iranska högtider hemma – det är en levande del av hennes identitet, trots att hon aldrig har varit i Iran.

Att familjen hade rötterna i ett annat land spelade ingen roll i USA – landet som byggdes av invandrare. Det var i alla fall känslan hon hade när hon växte upp. Men Iran är inte vilket land som helst i förhållande till USA. 

Stödet hon fick hemifrån påminner om de historier som prominenta personligheter som Barack Obama brukar använda i sina tal: Historien om föräldrar som trodde på dem och därför ställde höga krav:

– Inte en enda gång under min uppväxt har mina föräldrar uttryckt tvekan om huruvida jag kan bli precis vad jag vill bara jag jobbar för det, säger hon.

”Min bakgrund är en rikedom”

Enda gången de uttryckte någon slags tvekan eller oro var när hon, efter att ha studerat flyg- och rymdteknik på det prestigefyllda universitetet MIT i Boston antogs till Marinkåren för att utbilda sig till attackpilot.

– Det var strax efter elfte september 2001 då det var väldigt spänt i landet. Mina föräldrar var oroliga över att jag med mitt ursprung i Mellanöstern skulle kunna få problem. Men när jag väl var färdigtränad och fick mina uppdrag var de hundra procent med mig igen, säger hon.

Hon menar att ursprunget aldrig varit något problem bland kollegorna inom försvaret eller Nasa men att det funnits ögonblick då politiker och opinionsbildare uttryckt sådant som varit sårande. Patriotismen hos andra med samma bakgrund har ifrågasatts offentligt – en i USA viktig egenskap.

 – Min bakgrund är en rikedom. Jag har familj i olika delar av världen och jag uppskattar andra kulturer och språk. Jag talar farsi, har läst franska och nu som astronaut lär jag mig ryska vilket är jättesvårt men, som du säkert redan gissat har jag inget emot utmaningar, säger hon.

Hon menar att den internationella bakgrunden får henne att uppskatta Amerika. 

– Jag är medveten om att USA inte är ett alltigenom perfekt land men är det inte fantastiskt att jag som iransk invandrare och kvinna har möjlighet att bli attackflygare och astronaut? Det är USA för mig: möjligheter.

När Jasmin Moghbeli blev uttagen till Nasas kandidatprogram 2017 hade USA nyligen fått en ny president i Donald Trump. Invandring, särskilt från muslimska länder blev en huvudfråga i och med presidentens ”Travel ban” – inresestoppet från sex listade länder, varav Iran var ett. Innan Jasmin Moghbeli, hade bara tolv invandrare blivit astronauter och då från länder med goda relationer till USA. Relationen mellan USA och Iran har varit icke-fungerande i drygt fyrtio år. Enda undantaget var Obamas andra presidentperiod åren 2013–2017, då förhandlingar om Irans kärnvapenprogram gav en något så när fungerande dialog. Under Donald Trump slopades dialogen på nytt och konflikten eskalerade och nuvarande president Joe Biden tycks inte ha planer på att ta upp dialogen.

Vem är patriot?

n asmin Moghbeli har uttryckt kritik när tjänstemän med iransk bakgrund anklagats för till exempel ”infiltration” inom Obama-administrationen. I ett slagkraftigt Facebook-inlägg, som tidningen New Yorker nämner i ett porträtt av henne, ställde Jasmin Moghbeli den retoriska frågan om hon som var född i Tyskland, ”där nazisterna kom från” och med föräldrar från Iran också borde få sin patriotism ifrågasatt – trots att hon var Marinkårssoldat. Hon raderade senare meddelandet och vill inte gå in på sådana konfliktlinjer utan rikta fokus mot Nasa och rymden – som hon menar gynnar internationella relationer och därmed hela mänskligheten.

– Vi jobbar nära med våra kollegor från Rysslands Roskosmos, Europas Esa, Japans Jaxa, Kanadas CSA och så vidare. Vårt fokus är vetenskapliga framsteg för hela mänskligheten. Och, jag har inte åkt till rymden ännu men mina kollegor berättar hur det förändrar en i själen att betrakta jordklotet på avstånd. Det är allas vår planet som vi måste ta hand om tillsammans. Jag skulle säga att rymden skipar fred.

Och till viss mån stämmer det: hennes kurskamrater befinner sig just nu på den internationella rymdstationen ISS tillsammans med en Esa-astronaut från Tyskland och två ryska kosmonauter. Stationen är sammansatt av delar från Ryssland USA, Kanada, Europa och Japan och den används som ett vetenskapligt laboratorium. Men samarbetet är också en fråga om ekonomiska resurser.

– Det är extremt kostsamma projekt så det krävs att vi slår ihop våra resurser för att avancera, säger Jasmin Moghbeli

En rymdkapplöpning

Det är också därför hela rymdindustrin är beroende av privata företag som Elon Musks SpaceX, Jeff Bezos Blue Origin och amerikanska Boeing. Dessa företag säljer utrustning till hela världen. Samtidigt pågår en rymdkapplöpning där vissa nationers ageranden påminner om kalla kriget – de skarpa motsättningar, främst mellan USA och Ryssland, som pågick efter andra världskriget och fram till 90-talet ungefär. För bara ett par veckor sedan sprängde Ryssland en egen satellit vars splitter utgjorde en fara för såväl astronauter som kosmonauter på rymdstationen. Nasas chef kallade det ”oansvarigt och farligt”. Indien och Förenade arabemiraten har egna rymdprogram och det finns ett land vars rymdindustri avancerar snabbast av alla men som inte deltar i samarbetet på ISS. De bygger egna rymdstationer och sänder upp nya satelliter i en rasande fart; Jasmin Moghbeli har inte nämnt Kina en enda gång under samtalet. 

– Nej, det där är intressant. Vår regering tillåter inte oss som jobbar på Nasa att träna med kinesiska taikonauter eller samarbeta över huvud taget. Men att det skulle pågå ett nytt kallt krig … jag menar: det hoppas jag inte.

Kan bli första kvinnan

Astronauter har oftast en teknisk, akademisk utbildning många har också militär bakgrund precis som Jasmin. Och i rymden pågår en kapprustning: den som har många satelliter har kontroll på jorden och den som kan spränga en egen satellit, som Ryssland gjorde härom veckan – och Kina för några år sedan – den visar omvärlden att den lika gärna skulle kunna spränga någon annans. 

Samtidigt har kapplöpningen mot månen tagit fart igen för att därefter ta människan vidare till Mars. Alla vill komma först och USA vill inte förlora platsen på tronen. Jasmin Moghebeli är uttagen till Nasas månlandningsprogram Artemis och har goda chanser att gå till historien som den första kvinnan på månen.

– Det kommer att ske tidigast 2025 och det är vad jag jobbar med nu. Med min erfarenhet som testpilot och helikopterlandningar specialiserar jag mig just på månlandningar inom Artemis. Så ja, det är det sannolikt att jag blir den första kvinnan på månen. Hur som helst kommer jag att delta.

Nasa stoltserar med att Artemis ska de sätta ”den första kvinnan och den första ickevita personen, POP (person of color), på månen”. Jasmin Moghbeli identifierar sig både som kvinna och POC.

– Det finns inget uttalat kvotsystem inom Nasa, däremot värderar vi olika erfarenheter, olika bakgrunder, på alla möjliga sätt.

Mitt i vad som börjar påminna om det kalla kriget ser Nasa med andra ord det så kallade Woke-konceptet som ett strategiskt framgångsrecept. En uppvisad medvetenhet om orättvisor baserad på till exempel ras och kön.

– Ja, representation. Det är det mest intelligenta för att hitta de bästa. Min dröm om att bli astronaut började med att jag beundrade den första kvinnan i rymden. Representation är oumbärlig för att de bäst lämpade människorna ska förstå att det finns en plats för dem. Att vara först är en omdanande kraft.