”Barnen ­kommer att lida i många år”

Rektor Nisrine Binni blickar ut över den ödsliga skolgården.

– Allting har förändrats i Libanon. Lönerna är så låga, det är omöjligt att leva här. Och vi vet inte om det blir någon skolstart till hösten, säger Nisrine Binni, som även arbetat som engelsklärare på skolan.

I början av året stängde merparten av Libanons offentliga skolor och många förblev stängda i flera månader. Lärarna gick ut i strejk och krävde högre löner, eftersom den skenande inflationen har ätit upp deras marginaler. 

Strejken har påverkat skolor upp till gymnasienivå, men också universiteten och andra typer av utbildningar. Sedan 2019 har den ekonomiska krisen i Libanon fördjupats och det libanesiska pundet, eller liran, kollapsat. För anställda inom offentlig sektor, som får lön i lokal valuta och inte i amerikanska dollar, har inkomsterna minskat drastiskt. Många lärare kräver nu att deras löner ska betalas ut i dollar, som länge har fungerat som en parallell valuta i Libanon. 

Uppmanar till bojkott

Att många offentliga skolor nu riskerar att inte öppna beror till stor del på att lärar­lönerna är så låga att många lärare inte ens har råd att ta sig till jobbet. I Islah-skolan går det i dagsläget 409 barn. För två år sedan var antalet 649. En tredjedel av barnen har hoppat av de senaste tre åren. Nisrine tror att det kommer bli ännu färre elever den här terminen – om skolan ens öppnar. 

– Barnen arbetar istället för att gå i skolan. Om du går till vilken annan skola som helst i området kommer du att upptäcka att situationen ser likadan ut. Barnen vill tillbaka, men föräldrarna har inte ens råd med bensinen för att skjutsa barnen på morgonen. 

I veckorna är det officiellt skolstart för de flesta offentliga skolorna. Men facket för grundskolelärare har uppmanat lärare att inte infinna sig och att bojkotta allt administrativt arbete tills lönen har höjts så att lärare kan tjäna ihop till sitt levebröd. 

Ingen smörgås till lunchen

Nisrine Binni berättar att många av skolans lärare, varav de flesta är kvinnor, inte ens har råd att ta sig till jobbet. Flera har också slutat. 

– En lärare har flyttat till Italien, en annan arbetar på en förskola och en tredje har börjat arbeta på en privat skola. Situationen är allvarlig och barnen kommer att lida i många år. I första klass ska barnen lära sig skriva sina namn, men nu har de inte ens lärt sig det, berättar hon.

Skolkrisen följer på coronapandemin, som förde med sig stora utmaningar – inte minst för elever från fattigare områden. Undervisningen skulle ske online, men många familjer ägde inte ens en telefon som barnen kunde koppla upp sig med.

– Därför hamnade många av våra elever på efterkälken redan då. I offentliga skolor i Libanon har vi många fattiga elever. Det finns barn som inte ens har en smörgås till lunchen, säger Nisrine.

Unicef släppte i juni en rapport som visar att allt fler barn i Libanon måste arbeta. Organisationen har länge varnat för en utbildningskatastrof, som kommer att få långsiktiga effekter för samhället och barnen.

I skolan träffar Dagens ETC 15-åriga Hadi Sanjar. Han är ett av tusentals barn i Libanon som hoppat av skolan till följd av krisen. Numera arbetar han på en bensinmack med gasleveranser. Hadi Sanjars familj lever idag på omkring 60 dollar i månaden, och han måste bidra till försörjningen.

– Jag älskade att gå i skolan och saknar det. Jag vill fortsätta studera och ha ett bättre liv, sitta på ett kontor med luftkonditionering eller kanske plugga på universitetet. Eller så vill jag gå med i armén, säger han. 

Privatskolan sänkte avgifterna

Ett stenkast bort ligger den privata skolan Hajj Bahaa Hariri, som är den största privatägda skolan i södra Libanon. I skolan går i dagsläget omkring 2 000 elever, från förskola till nionde klass, som även kommer från närliggande byar och städer. 

Här träffar Dagens ETC Osama Al Amaout och Mona Yaman. De är båda i grunden lärare och aktiva i det privata libanesiska lärarfacket Teachers syndicate. 

Årsavgiften för att gå i Hariri-skolan är 750 dollar, cirka 7 500 kronor, och skolan är beroende av föräldrarnas avgifter för att bedriva verksamheten. 

– Det är ett stort problem. Nu har vi sänkt avgiften för föräldrarna. Några kommer hit och gråter och säger att de inte har pengar. Deras löner är fortfarande i libanesisk lira, det här innebär ett stort lidande för dem. Sam­tidigt har de offentliga skolorna stängt och de vet inte var de ska ta sina barn, säger Osama Al Amaout.

Han berättar att barnen börjat komma till skolan på cyklar och tuktuk, för att föräldrarna inte har råd att skjutsa barnen med bil. 

Lyckad strejk 

Engelskläraren Mona Yaman visar upp en skolbok hon förberett med hjälp av stenciler från andra skolböcker. Hon berättar att lärarna måste extrajobba för att sätta ihop läromaterial.

– Föräldrarna har inte längre råd med läromedel, så vi har försökt hjälpa dem genom att skapa en ny skolbok som de kan köpa billigt på det här sättet istället. Den här boken till exempel är för årskurs tre. Vi skriver ut pdf:er och sätter ihop dem så här, säger hon. 

Även här på privatskolan märks den ­ekonomiska situationen av under skollunchen. Mona säger åt föräldrar att inte skicka med chokladkakor till skollunchen. Hon vill inte att de barn som bara har en smörgås med sig ska bli avundsjuka. 

I de offentliga skolorna strejkar lärarna fortfarande. Men på Hajj Bahaa Hairiri deltog lärarna i strejken bara i två dagar. 

– Vi uppnådde delvis vad vi ville. Vi ville ha delar av lönen i dollar och ekonomisk hjälp med transporter, säger Mona Yaman. 

Jonglerar fyra jobb

I skuggan i den lilla trädgården i en förort till Beirut ställer läraren Isabelle Khalil fram rykande hett svart kaffe och serverar det i små koppar. När Isabelle för 22 år sedan köpte huset var det ett av hennes krav: en trädgård. I lika många år som Isabelle har bott i huset har hon arbetat som idrottslärare i en offentlig skola i samma område.

När den ekonomiska krisen slog till hösten 2019 hade Isabelle bara några få avbetalningar kvar på lånet. Det tackar hon sin lyckliga stjärna för. Från att ha haft en månadslön på 1 600 dollar, tjänar hon numera bara hundra dollar.

– Vi vill bara ha ett normalt liv. Jag är 44 år gammal och har aldrig upplevt en enda dag av fred i hela mitt liv. Och nu detta – politikerna fortsätter att stjäla av befolkningen, de stjäl hela Libanon. Lärare behandlas inte som människor – vi har inte ens råd med de mest basala sakerna längre, säger Isabelle.

Idag jonglerar hon fyra olika jobb för att varje månad få ihop tillräckligt mycket pengar åt sig och sin tonårsdotter. Förutom lärarjobbet är hon aerial-yogainstruktör på tre olika gym. Isabelle arbetar ofta tolvtimmarsdagar. 

– Förra året gick jag och mina kollegor till jobbet, men som volontärer. Vi undervisade för barnens skull, för att vi älskar vårt jobb. Men det går inte längre. Lönen går inte att leva på och den extra summa som regeringen har skjutit till känns mer som en bestraffning: det räcker precis för att ha råd att åka fram och tillbaka till jobbet. 

Hon menar att det inte finns någonting som tyder på att skolan kommer att öppna till hösten. 

– De ignorerar oss, så vi kommer att ignorera vår plikt, säger Isabelle torrt.

Hon ser med stor oro på att många av barnen i skolan hon arbetar i kommer att bli utan utbildning. Deras föräldrar har inte med dyra privatskolor. Det är i första hand de offentliga skolorna i Libanon som kommer att hålla stängt, även om framtiden är osäker även för många privata skolor.

– Jag är orolig, väldigt orolig. Barn tvingas arbeta i stället för att gå i skolan. Det kommer att få konsekvenser på det libanesiska samhället i många år. Politikerna begår brott mot barnen när de behandlar dem så här.

Isabelle deltog i vårens strejker, men har lämnat lärarfacket. Den korta förklaringen till det är att hon menar att facket inte längre står på lärarnas sida, utan tycker att personalen ska nöja sig med de extrapengar som hittills har skjutits till.

– De jobbar inte för oss, utan för regeringen. Vi kan inte ställa upp på det, säger hon.

Välutbildade lämnar landet

Även universiteten påverkas av den ekonomiska krisen i Libanon. Abdel Hassan Husseini, professor vid Lebanese University, har arbetat hela sitt liv med högre utbildning och pratar med stort engagemang om hur väl det libanesiska utbildningssystemet stått sig både i arabvärlden och internationellt. 

– Om utvecklingen fortsätter så kommer det i framtiden finnas betydligt färre potentiella studenter i landet, säger han.

I dag är Abdel Hassan Husseini pensionerad på deltid, men sitter fortfarande i ett råd och en kommitté för högre utbildning vid utbildningsministeriet. Enligt ministeriets siffror har över 600 000 människor med ­universitetsutbildning begärt ut dokument för att kunna lämna Libanon de senaste tre-fyra åren.

– Det är väldigt farligt för ett land när så många välutbildade personer lämnar. Om många unga människor lämnar Libanon kommer det att bli svårare för landet att komma ur krisen. Det positiva är att libaneser älskar sitt hemland och att många unga verkligen vill återvända om och när de kan, säger Abdel Hassan Husseini, som själv är pappa till tre söner som alla har lämnat Libanon när de fått jobb utomlands: i Dubai, Schweiz och Sverige.

Trots sin koppling till staten riktar Abdel Hassan Husseini svidande kritik mot den utbredda korruptionen inom utbildnings­väsendet, som bara ökat de senaste åren. Den som har pengar kan utan vidare köpa sig en kandidat- eller masterexamen, ­berättar han.

Oviss framtid

Åter till Saida. Eftermiddagen börjar gå mot sitt slut och 15-årige Hadi Sanjar måste skynda tillbaka till arbetet på bensinmacken. Det är första gången han träffar sin gamla engelsklärare sedan han avbröt studierna i våras. Det är ett kärt återseende och de kramar varandra hårt. När  Hadi har försvunnit uppför backen blir Nisrine allvarlig.

– Han var en så duktig elev. Men han är samtidigt ett skolboksexempel på hur verkligheten blivit för många barn i Libanon nu, säger hon.

Tufft läge för flyktingar

Situationen är svår för syriska flyktingar, som tidigare fått undervisning på eftermiddagen i de offentliga skolorna, efter att de libanesiska barnen gått hem för dagen. 

De syriska barnen, som utgör nästan tio procent av Libanons skolelever, har ofta redan prioriterats bort i många skolor. Nu riskerar de att bli helt utan undervisning när de offentliga skolorna stänger. I Libanon finns även många palestinska barn som bor i flyktingläger.

Rayyan Sukkar är journalist som arbetar för medieplattformen Campji, som ger röst till palestinier i flyktingläger i Beirut. Hon säger att skolorna i de palestinska flyktinglägren än så länge håller öppna, trots krisen. 

– De palestinska flyktingbarnen kan fortfarande tack och lov gå i skolan, eftersom de går i skolor som drivs av FN. Men den ekonomiska krisen påverkar alla sektorer av samhället. Förhållandena för palestinier är miserabla, när det kommer till till exempel sjukvården. 

Skolor i Libanon

Enligt statistik från forsknings- och ­utvecklingscentret vid utbildnings­-ministeriet för läsåret 2021–2022:

Elever: 1 072 925, varav 9,97 procent är syriska flyktingar och 4,74 procent är palestinier.

Av dem går:

31,34 procent i offentliga skolor (andelen minskade 12,87 procent jämfört med året innan).

52,93 procent i (helt betalde privata skolor (andelen tillväxte 11,3 procent jämfört med året innan).

12,15 procent i halvt statssubventionerade privata skolor, som styrs av religiösa sekteriska grupper.

3,57 procent i skolor som tillhör UNWRA, FN:s väldiga organisation för hjälp till palestinska flyktingar.

Antal skolor i Libanon: 2782.

Av dem är:

44,28 procent offentliga.

41,41 procent helt privata.

11,97 procent halvt stats­subventionerade privata.

2,34 procent tillhör UNWRA.

Befolkning: Cirka 6 miljoner, varav omkring 1,5 miljoner är syrier och 500 000 palestinier.