– De brukar göra så för att visa hur mycket de älskar Turkiet. Som för att försäkra sig om att få stanna kvar, säger besökaren Selina Dogan och öppnar porten.
Insidan påminner inte alls om utsidan. Istället för gråa fasader uppenbarar sig ett vackert rosa kyrkorum från 1850-talet med inskriptioner på armeniska. En oas mitt i centrum av en av världens största städer. Istanbul, megastaden med snart 20 miljoner invånare, en gång känd som ett kosmopolitiskt mecka där alla religioner och etnicitet var välkomna. Den armeniska kyrkan är äldre än de omgivande husen, vilket innebär att den har byggts in och dolts för omvärlden. Ett öde som i många och mycket liknar den armeniska befolkningens i Turkiet.
– Efter folkmordet höll många av armenierna i Turkiet sin etnicitet hemlig. Antingen isolerade man sig och umgicks bara med andra armenier eller så övergav man sitt språk och sin kultur och höll sin bakgrund hemlig. Jag hade tur som växte upp i en visionär familj. Mina föräldrar har aldrig censurerat mig eller dolt att vi är armenier, säger Selina Dogan.
Kort period av öppenhet
2015 blev hon som första armeniska kvinna invald i det turkiska parlamentet, men är sedan 2018 är hon lokalpolitiker. Armenier är Turkiets största kristna minoritet och antas bestå av runt 50 000 personer, men de har sällan varit representerade inom politiken.
– När jag åkte till Ankara var det många parlamentsledamöter som hade aldrig hade träffat en armenier. Min pappa sa att ”för dem kommer du aldrig att vara Selina utan armeniern, så allt du gör kommer att avspeglas på armenierna”.
Under det tidiga 2000-talet, när Turkiet närmade sig EU, vågade många armenier äntligen vara öppna med sin bakgrund. Plötsligt blev de synliga i samhället och många muslimska armenier vars familjer hade tvingats konvertera till islam för att överleva folkmordet lät döpa sig. Idag är den tiden ett minne blott.
Förlorad kultur
Turkiet har också starka band till diktaturen Azerbajdzjan, som de kallar en broderstat, och har stött dem militärt under konflikten med Armenien över Nagono-Karabakh, på armeniska kallat Artsakh. Konflikten har pågått i över 30 år, men efter en sista kort och brutal attack av Azerbajdzjan i slutet av september föll enklaven slutligen i azerernas händer. Dagen efter befann sig hundratusentals armenier på flykt till Armenien. Händelsen fungerade som en påminnelse om armeniernas nederlag i Turkiet och väckte återigen sorgen över att få sin kultur utraderad.
– Vi kommer att assimileras i Turkiet och det gör mig ledsen. När jag är på min sons skola och tittar på gamla bilder på väggarna ser jag välståndet. Då menar jag inte det ekonomiska utan det kulturella. En dag kommer allt att tillhöra den turkiska staten.
Några gator från Surp Vartanants Ermeni Kilisesi, som ligger i ett av de kvarvarande kosmopolitiska områdena i Istanbul där det fortfarande bor en blandning av armenier, greker, kurder, turkar och araber, bor Robert Koptas, fram tills nyligen förläggare och redaktör på förlaget Aras som ger ut böcker om armenisk historia, kultur och litteratur på turkiska. För tillfället skriver han en bok om hur det var att växa upp som andra klassens medborgare och vad det gör med en familj.
– Armenierna i Turkiet anses som ett säkerhetshot av regimen. Dagens armenier är barnbarn till de som överlevde folkmordet så de är rädda, vi har det i vårt blod. Det har skapat en splittrad identitet.
Utvecklingen i Nagorno-Karabakh menar han inte kom som en överraskning, men är likväl en besvikelse.
– Alla visste att Armeniens position var svag, men den demografiska förändringen och hoten om etnisk rensning kom som en chock. Jag tror att de flesta armenier, oavsett om de bor i Turkiet eller i Armenien, nu är rädda för vad som kommer att ske i framtiden och triggar oron som är rotad i vårt förflutna.
Sverige erkänner inte
Turkiet har inte erkänt folkmordet på armenier och andra kristna minoriteter som ägde rum 1915-1923 och där minst 1,5 miljoner människor miste sina liv. Tvärtom är det i Turkiet straffbart att kalla det just ett folkmord, eftersom det anses vara en förolämpning av ”turkiskheten”. Hittills har 34 länder ändå erkänt Seyfo, som folkmordet ofta benämns – dock inte Sverige. 2010 erkändes det förvisso av riksdagen, men fick inte med sig regeringen. Inför valet 2014 sa Stefan Löfven att han ville fullfölja det arbete som riksdagen hade påbörjat, men som statsminister meddelade han senare att regeringen inte några sådana planer på det. Frågan tas dock upp av olika politiker med jämna mellanrum.
Assimileras eller flytta
Ett stenkast från Robert Koptas lägenhet sitter den tidigare kollegan Pakras Esukyan på ett kafé som ovanligt nog har tidningar och böcker på både turkiska och armeniska på borden. Pakras Esukyan är författare och journalist på den tvåspråkiga tidningen Agos som publicerar nyheter på både turkiska och armeniska. Han har levt hela sitt liv i Istanbul och har sett staden växa från en miljon till 20 miljoner. Då var en fjärdedel av befolkningen icke-muslimer och det pratades flera olika språk på samma gata. Idag har de flesta armenier, greker och andra kristna befolkningar flytt landet.
– Det finns ingen framtid för armenierna i Turkiet. Att emigrera är en del av armeniernas vardag. Vi har alltid flyttat. Det stannade upp under 20 år när landet var mer demokratiskt, men nu har utflyttningen återupptagits igen, säger han.
Han menar att varje gång Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan uttalar sig om Nagorno-Karabakh så påverkas armenierna i Turkiet.
– Landets stöd till Azerbajdzjan och den hotfulla retoriken mot Armenien bryter ner oss som finns kvar.
Pakras Esukyan röker oavbrutet medan han pratar lågmält och sorgset. Precis som Selina Dogan tror han att de kvarvarande armenierna i Turkiet inom kort kommer att assimileras. Det finns bara en lösning och den är inte trolig.
– Om Turkiet blir en demokrati en dag har landet större potential att få en levande armenisk minoritet än den som finns i diasporan. Men grejen är att demokratin inte kommer att hända.
