Det var en öronbedövande seger. Nästan 80 procent röstade dessutom för att den nya konstitutionen ska skrivas av en församling med jämn könsfördelning, där ursprungsbefolkningen har garanterade platser och alla medlemmar väljs direkt i de val som ska hållas i april nästa år.

Därmed kommer Pinochets konstitution som har gällt sedan 1980 att definitivt hamna på historiens sophög. Och även om Pinochet rent fysiskt dog 2006, så kändes det den här kvällen som om också minnet av honom dött. Att de tre kommuner som röstade för att bibehålla Pinochets konstitution också är de tre rikaste och mest priviligierade i Chile gav segern ett uppmuntrande lyster av klasskamp.

Ett hav av lärdomar

Men även om folkomröstningen var ett direkt resultat av ”el estallido social”, den sociala explosionen, den upprorsliknande sociala proteströrelsen som bröt fram med full styrka den 18 oktober förra året, så var det inte då – vilket många unga aktivister tycks tro – som kampen mot Pinochet, och arvet efter honom, började. Den kampen började i samma ögonblick som diktaturen installerades i och med kuppen den 11 september 1973. En lång, svår, ojämn kamp, där framsteg och bakslag avlöst varandra men som rymmer ett hav av lärdomar som unga aktivister idag har lite väl lätt för att avfärda. Eller helt enkelt inte känner till. I chilenska skolor är historia ett ämne satt på undantag och det som skedde 1973 är fortfarande tabubelagt på många håll. Men om folkomröstningen den 25 oktober innebar Pinochets död, som den unga kvinnan ropade, så var det två andra folkomröstningar som skapade förutsättningarna för att det skulle ske.

Den första av de folkomröstningarna hölls i september 1980 och var mest av allt en bekräftelse av nederlaget den 11 september 1973. Det var i den folkomröstningen som chilenarna röstade för den konstitution som gällt tills idag och som, även om den genomgått många reformer, är själva symbolen för diktaturens fortsatta inflytande.

Om folkomröstningen den 25 oktober i år var en demokratins fest i ordets innerligaste bemärkelse, så var folkomröstningen 1980 en tragisk fars. Det fanns inga vallängder, det förekom ingen diskussion, det rådde censur och de som röstade fick en stämpel på sitt id-kort som var nödvändig för att inte klassas som subversiv. Jag minns stämningen som en långfredag från förr i tiden då man inte ens fick gå ut, utom till kyrkan.

Men även om folkomröstningen var en sinnebild av diktaturens seger och den folkliga rörelsens nederlag, så blev den också avstampet för den sociala reorganisering som ledde fram till att Pinochet tio år senare tvingades avgå.

Potential att alstra en bred opposition

Ett par veckor före folkomröstningen hade jag varit med tusentals andra på Teatro Caupolican på San Diegogatan i de lite nergångna delarna av Santiagos centrum. Ett par tusen fick inte plats men stannade kvar på gatan utanför och följde mötet via den katolska kyrkans radiostation Cooperativas direktsändning. Det var det första riktiga oppositionsmötet sedan kuppen. Alla oppositionspartier stod bakom mötet, men den ende talaren var den förre presidenten, kristdemokraten Eduardo Frei. Alla var inte nöjda med det, eftersom Frei till en början hade ursäktat kuppen. Men nu var han oförsonlig i sin kritik av regimen och beskrev folkomröstningen som ett gigantiskt bedrägeri. Han lade också fram det första konkreta förslaget till en politisk plattform för oppositionen som gick ut på att bilda en övergångsregering med både civila och militärer vars centrala uppgift skulle vara att organisera val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en demokratisk konstitution. Ett förslag som togs emot med det historiska slagordet ”el pueblo unido jamás será vencido” (ett enat folk kan aldrig besegras) men som framför allt hade potential att alstra den breda oppositionsfront som Chile behövde.

Förmodligen var det just därför som Eduardo Frei av allt att döma mördades under en behandling på Santa Maria­kliniken ett drygt år senare. Samma klinik där Pablo Neruda dött under mystiska omständigheter 1973 just när han skulle lämna Chile för att fylla rollen som en samlande figur för chilenarna i exil.

Som stora vita fjärilar

Men även om den breda oppositionsfronten lät vänta på sig, och den konstituerande församling Frei föreslog skulle förverkligas först 40 år senare, så inspirerade mötet på Teatro Caupulican till rader av mindre anslående, men i längden avgörande, erfarenheter.

Jag minns en sådan erfarenhet. Ett möte i prästbostaden i La Legua, ett slitet arbetarkvarter i södra delarna av Santiago. Trots att allt var så anspråkslöst, fanns en nästan brinnande entusiasm hos det tjugotal historiska sociala ledare i området som samlats kring prästens köksbord. Entusiasmen föddes ur samma angenäma känsla av inte vara ensam, som gjort att deltagarna på mötet i Teatro Caupolican hade stannat kvar trots att karabinjärerna slagit en hotfull ring kring området. Det var också den känslan som gjorde att vi, på väg tillbaka in till centrum efter mötet i La Legua i Pedros gamla folka, kastade ut flygblad med uppmaning att rösta nej. Det var idiotiskt, riskfyllt och till och med lite meningslöst. Men att se flygbladen virvla iväg som stora vita fjärilar på de tomma gatorna strax innan utegångsförbudet trädde i kraft, var som en bekräftelse på att något var på gång.

Och det var det också. Militärens folkomröstning 1980 blev ett tillfälle att börja bryta isoleringen. Att på nytt våga samlas utanför den innersta kretsen. De första stegen för att reparera den sociala väv som kuppen slitit sönder.

Hög privat skuldsättning

Konstitutionen 1980 innebar att Pinochet skulle sitta kvar som president ytterligare åtta år. Då, 1988, skulle en ny folkomröstning hållas om huruvida han skulle få ytterligare åtta år, eller om det skulle hållas allmänna val. 1980 var det ingen, allra minst Pinochet själv, som tvekade om att han skulle segra. Trots att basorganiseringen långsamt började komma igång fanns en utbredd känsla, också bland oppositionella, att Chile höll på att lyfta ekonomiskt och att diktaturen bara stärktes. Det symboliserades av ”los caracoles” (snäckorna), en ny slags varuhus med små butiker uppbyggda kring ett gångstråk som cirklade uppåt i fem–sex våningar. Där fanns allt från frisörsalonger till exklusiva skrädderier. Men det viktigast var att allt kunde köpas på kredit. ”Köp nu och börja betala om två månader” var en vanlig skylt. Till och med blöjor och tatueringar kunde köpas på avbetalning utsträckta över ett år eller så. Den lättillgängliga konsumtionen var en illussion som fungerade som ett filter mot verkligheten.

Regimen drev samtidigt igenom en nyliberal revolution som förvandlade undervisning, sjukvård och pensioner till konsumtionsvaror av samma slag som de produkter man köpte i los caracoles. Fortfarande idag är Chile ett av de länder med högst privat skuldsättning, vilket också är en av orsakerna till el estallido social. Men det envisa lappandet och lagandet i det tysta av den sociala väven som inletts i samband med folkomröstningen 1980 fortsatte och var helt avgörande för att kampen mot diktaturen började manifestera sig på ett massivt sätt på gator och torg bara tre år senare.

Alla former av kamp?

Det började med att koppargruvarbetarnas fackliga organisation utlyste en nationell protestdag till den 11 maj 1983.
I Santiago ägde den centrala demonstrationen rum på Plaza Italia, samma plats som idag är epicentrum för el estallido social och som demonstranterna döpt om till Plaza Dignidad, men som egentligen bara är en rondell där den stora norr-södergående gatan Vickuña Mackenna möter den öst-västliga Alameda/Providencia.

1983 var vi betydligt färre än de som samlas där idag och när ”el guanaco” (lamadjuret) – vattenkanonen – och ”el zorillo” (skunken) – den mobila tårgaskanonen – sattes in flydde de flesta. Jag hamnade ett par kvarter söderut på Vickuña Mackenna. Hukandes bakom en kiosk upptäckte jag att jag hade Ricardo Lagos, som senare blev den förste socialistiske presidenten efter Allende, bredvid mig. Vi var båda blöta, andfådda och lite rädda. Inget läge för intervjuer. Det handlade bara om att klara sig undan någorlunda helskinnad.

Efter maj 1983 fram till folkomröstningen 1988 organiserades protestdagar praktiskt taget varje månad. Olika organisationer tog initiativ och försökte också sätta sin prägel på dem. Ibland hölls centrala demonstrationer och möten, men oftast skedde de lokalt, i los barrios, kvarteren. Uppslutningen varierade. Ibland jätteuppslutning, ibland nästan ingen. Framgångskänsla övergick i demoralisering. Och tvärtom. Bara repressionen var konstant. Samtidigt pågick en intensiv debatt inom oppositionen. Majoriteten menade att enda möjligheten var att acceptera den spelplan som diktaturens konstitution utgjorde, det vill säga att bita i det sura äpplet och delta i den folkomröstning om Pinochets fortsatta maktinnehav som skulle hållas 1988. Det viktiga blev att skapa en enad nej-front och att få folk att skriva in sig i vallängderna, vilket då fortfarande var frivilligt. Andra, däremot menade att det nu var dags för ”alla former av kamp”, vilket i praktiken innebar väpnad kamp.

Besk doft av terror

Det var en en gammal debatt inom den latinamerikanska vänstern: väpnad kamp kontra fredlig kamp. Che Guevararas död i Bolivia 1967 hade varit en dödsstöt mot dem som förespråkade väpnad kamp. Men sandinisternas seger i juli 1979 gjorde den på nytt aktuell. Och den tolkning av hur den sandinistiska revolutionen gått till som det chilenska kommunistpartiet gjorde, fick det att bestämma sig för att stödja uppbygget av en väpnad organisation i Chile, FPMR (Frente Patriotico Manuel Rodriguez).

FPMR genomförde flera spektakulära aktioner, men dess segervissa projekt att förvandla 1986 till ett avgörandets år då ett folkligt uppror skulle tvinga bort Pinochet förvandlades till ett förödande nederlag. Och när försöket att döda Pinochet i ett bakhåll misslyckades, inleddes istället en hänsynslös jakt på oppositionella. Segervissheten övergick i skräck. Det var nästan som en upprepning av kuppen. Den beska doften av terror svepte på nytt genom Santiagos gator. Jag tvingades själv att lämna landet för en tid. Men trots terrorn och trots den väpnade oppositionens misslyckande, så hade åren mellan 1980 och 1988 inneburit att både de politiska partierna och de sociala rörelserna lyckats återerövra en plats på den nationella scenen. Inte via regimens eftergifter, utan via kamp. Effekten blev också att kommunistpartiet ändrade linje och slöt upp bakom nej-kampanjen i folkomröstningen den 5 oktober 1988.

Nej-kampanjens högkvarter låg mittemot regeringsjuntans högkvarter Diego Portales. På den tiden var det en mörk skrämmande byggnad som jag med vilt bultande hjärta var tvungen att gå in i varje gång jag måste förnya min ackreditering. Idag är det ett dynamiskt kulturcentrum döpt efter Nobelpristagaren Gabriel Mistral.

En tickande nervositet

Med internationell hjälp hade nej-sidan lyckats bygga upp en organisation för parallell rösträkning. Och när den officiella redovisningen för rösträkningen tidigt på kvällen plötsligt upphörde efter att några promille av rösterna redovisats, och det, enligt den alternativa rösträkningen, stod klart att nej-sidan gick mot en klar seger, var det en bekräftelse på att regimen hade andra planer. Santiagos centrum var tomt som en spökstad. Folk satt hemma och väntade på rapporter som inte kom. Polisen hade dragits tillbaka. Representanter för regimen meddelade nej-sidan att säkerhetspolisen observerat beväpnade män med rånarluvor som delade ut vapen i fattiga områden. Det påstods att stulna bussar målats om i karabinjärernas färger i syfte att forsla in beväpnade aktivister till centrum för att inleda ett uppror.

Det luktade provokation lång väg.

I nej-kampanjens högkvarter kändes spänningen och nervositeten som en slags stickande elektricitet i luften. Vid midnatt kallade Pinochet regeringsjuntan till krismöte i Monedapalatset. Allt tydde på att han skulle ogiltigförklara valet och kalla ut militären på gatorna för att slå tillbaka det påstådda väpnade upprorsförsöket.

Men på väg in till mötet intervjuades flygvapenchefen generalen Fernando Matthei i tv och sa att det var uppenbart att nej-sidan segrat. Samma sak hade ett par av högerledarna sagt tidigare.

Ett nytt Chile

Pinochet var ursinnig när juntamedlemmarna klev in i mötesrummet. Det dekret han ville att de skulle underteckna och som lade all makt i hans händer blev inte ens läst. Hans plan gick om intet. Det var hans tur att lida nederlag.

Vid tvåtiden på morgonen läste inrikesministern upp valresultatet som gav nej-sidan en solid, om än inte överväldigande, seger.

Dagen därpå strömmade lyckan som en flod genom gatorna i Santiago på ett sätt som jag bara upplevt en gång till, när fredsavtalet undertecknades i El Salvador 1992. Människor som omfamnade poliser, som gav blommor åt soldater, som hand i hand dansade fram, som skålade med sina meningsmotståndare. En kvinna jag aldrig tidigare sett gav mig innerlig kyss. Ett nytt Chile steg fram.

Drygt ett år senare valdes kristdemokraten Patricio Aylwin till president. En av hans första åtgärder var att i den chilenska statens namn be offren från diktaturen om ursäkt. Det fanns en nakenhet i hans uppriktighet som i ett slag lyfte in en ny anständighet i den chilenska offentligheten. En första sanningskommission lade fram en omfattande rapport och trots den amnesti som militären gett sig själva började rättegångar komma igång.

Det innebar inte att Pinochets makt var slut. Han fortsatte som chef för de väpnade styrkorna och skramlade flera gånger med vapnen. När han drog sig tillbaka installerades han som senator, en rätt som konstitutionen från 1980 gav honom.

Sedan dess har ytterligare sex presidenter valts i exemplariska demokratiska val i Chile. Sebastian Piñera är den sjunde, vald för andra gången.

Historien har inget facit

När aktivisterna i el estallido social säger att ”efter 30 år har Chile vaknat” så förnekar de inte de bara de senaste 30 årens historia, utan också de 17 år av kamp mot diktaturen som ledde fram till demokratins återkomst.

Eller kanske rättare sagt till den början av övergången till demokrati som kulminerar när den nya konstitutionen som folkomröstningen den 25 oktober beslutade om, äntligen antas i ytterligare en folkomröstning.

El estallido social var en fantastisk blandning av fest, gemenskap, diskussion, kreativitet men också barbari, kriminalitet, förstörelse och till och med krig. Var och en valde den bit som passade. Och deltog där den ville. De var sällan samma människor som bankade i grytlock på kvällen, deltog på cabildos i parkerna på dagarna, plundrade stormarknader, brände kyrkor, slogs i frontlinjen eller hängde på plaza Italia varje dag för att vänta ut att något skulle hända. Den miljon som samlades i Chiles största demonstration någonsin var inte desamma som två veckor tidigare satte eld på över ett dussin tunnelbanestationer. Men allt flöt på något sätt samman. Det var som en översvämning där allt vällde över och där inga gamla kunskaper eller erfarenheter längre gällde. Det kändes som om tiden gick fortare än någonsin tidigare. Så fort att det var lätt att bli fartblind.

Historien har inget facit. Att lära sig av den är heller ingen garanti för framgång. Men att tro att historien börjar med en själv är sällan särskilt konstruktivt. Och att, som många unga aktivister gör, likna Sebastian Piñera vid Pinochet, ta karabinjärernas övervåld som intäkt för att beskriva Chile idag som en terrorstat på samma sätt som under diktaturen och uppmana till bojkott av chilenska varor som ett sätt att visa solidaritet, är att inte ha lärt sig någonting av historien.

Folkomröstningen den 25 oktober öppnade dörren mot byggandet av ett nytt Chile. Men det finns en risk för att det arroganta avfärdandet av historien leder till att det blir viktigare att till varje pris och med alla medel visa att man kan inta plaza Italia/Dignidad om man vill, än att diskutera hur den nya konstitutionen borde se ut.

Att kampen i sig blir viktigare än vad man kämpar för är inget nytt i Latinamerika. Att bekräfta sig själv är viktigt, men det vore tragiskt om Chile, av det skälet, skulle sumpa den enastående möjligheten att lägga grund till ett nytt land som skapats under nästan 50 års envis kamp i det tysta.

Det räcker inte med att döda Pinochet.

Det viktiga är att skapa något nytt. 

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.