Och nu är landet återigen banbrytande. I början av september slog ett presidentdekret fast att en procent av alla arbeten på statliga myndigher och institutioner ska vikas för transpersoner. Det kommer två veckor efter ett avtal mellan bankarbetarfacket och offentligägda Banco Nacion, som förbinder sig till samma en procent. Såväl dekretet som kollektivavtalet kan vara de första i sitt slag i världen.
”Det är historisk rättvisa för en grupp som diskriminerats och marginaliserats... idag är en stor dag för mänskliga rättigheter”, skriver bankarbetarfacket i ett uttalande, och säger att principen nu borde utsträckas till alla avtal i finanssektorn.
Oklara sanktioner
Sedan dess har ett antal – fortfarande dock långt ifrån flertalet – myndigheter, provinser och kommuner lovat att göra detsamma, eller liknande; den tyngsta är provinsen Santa Fe, där landets näst största stad Rosario ligger.
– Men frågan är hur mycket av det som kommer att bli verklighet. Det är till exempel inte alls klart i dekretet om det blir några sanktioner för arbetsplatser som struntar i det. Inte heller hur tidsplanen ser ut. Men vi hoppas på det bästa och förstås är det ett framsteg, säger Luz Galatea från organisationen Sigla, som ungefär motsvarar RFSL.
Banco Nacion är en av få arbetsplatser som redan gått från ord till handling och anställt ett antal transpersoner, bland annat som kassapersonal.
”De flesta prostiuterar sig”
När transsexualism diskuteras – i mainstreammedier men ofta också till exempel av kända trans-youtubers – brukar det handla om språk och filosofi kring könsbegreppet, och om den psykologiska resan att ifrågasätta sin könsidentitet och så småningom komma fram till en ny. I ett land som Argentina är samtidigt de mest pressande problemen för transpersoner helt enkelt ekonomiska.
Någon officiell statistik finns inte, men olika undersökningar har kommit fram till liknande siffror: mindre än 10 procent av alla transpersoner har någonsin sett ett formellt anställningsavtal. Lite fler svartjobbar, men för de flesta återstår bara en lösning:
– De flesta jag känner prostituerar sig. Ett fåtal har familjer som accepterar dem och stödjer dem ekonomiskt. Men de som kommer från fattiga förhållanden, de som kommer från småstäder och från landsbygden, de som blir utstötta från sina familjer – vilket är ofta också i medelklassen – så är att sälja sex enda sättet att överleva, för att inte tala om att finansiera medicinska behandlingar. Det finns några sektorer där det blivit lite accepterat att jobba som trans: frisörer och skönhetssalonger. Men det finns liksom inte plats för alla där, säger Luz Galarza.
Härom året avslöjades ett traffickingnätverk specialiserat på transsexuella tonåringar, på rymmen från sina familjer, i fattiga provinser i norra Argentina. De hamnade i många fall så småningom på bordeller i Italien och Spanien.
Väljer att lämna prostitution
Om det finns en plats i Buenos Aires som alla transpersoner känner till är det hotell Hotel Gondolin. På 90-talet ockuperades byggnaden som deras fristad, höll ut under hela 00-talet och fick så småningom ett legalt erkännande.
Idag tas här ett steg i att omsätta dekretet till verklighet: en representant för Justitiedepartementet är här för att samla in CV och upprätta en namnlista. Sedan, är det tänkt i alla fall, ska personerna ha förtur till framtida vakanser fram tills ”kvoten” fyllts. I Gondolins vindlande trappor, balkonger med tvättlinor spända mellan sig, och trånga korridorer dekorerade med färgglada muralmålningar, samlas de inneboende, som också är ett rätt färgglatt sällskap.
Anahi hade arbetat i klädaffärer i sin hemprovins Juyuy, innan hon antog identiteten som kvinna. Att hon var transsexuell insåg hon för när hon kom till Buenos Aires för att studera. Sedan dess har jobbsökandet varit hopplöst. ”Gatan” har varit hennes försörjning.
– Jag hoppas så mycket på det här. Jag läser till socialarbetare på universitetet och där är alla så öppna och stöttande, alla sorters människor är accepterade. Jag skulle önska jag kunde hitta en arbetsplats som också var så.
Angeles är den första på Gondolin som faktiskt fått ett jobb tack vare den nya policyn: sedan en månad tillbaka jobbar hon med personaladministration på Banco Nacion. I kontrast med resten av det ofta ganska flamsiga sällskapet har hon en mer professionell stil. Hon registrerade en firma som sexarbetare och gjorde pensionsavsättningar.
– Det är absolut inget fel med det. Men det ska vara ett frivilligt val, inte ett tvång. Från och med nu väljer jag att göra något annat i livet.
Filosofisk fråga på sin spets
Åtgärden har förstås inte varit okontroversiell. Kritiker har hävdat att kvoter för specifika grupper helt enkelt strider mot skrivningar i grundlagen – medan försvararna menar att givet den sociala verkligheten, är det bara genom en sådan regel som lagens skrivningar om rätt till arbete kan förverkligas för alla i praktiken.
En punkt som speciellt ifrågasatts är att en transperson som omfattas av kvoten får påbörja arbetet utan att ha alla nödvändiga kvalifikationer, under förutsättning att hen parallellt läser in saknad utbildning. ”Nödvändiga kvalifikation: vara trans. Inget mer.”, står det till exempel i en fejkad jobbannons spridd som meme.
Den förmodligen största studien hittills, ”Människrättssituation för transsexuella och transvestiter i Argentina”, från 2017 av tre NGO:s, pekar dock på att transpersoner inte bara väljs bort när de söker jobb, utan stöts ut från samhället redan innan dess. De noterar att inom gruppen som kom ut först i vuxen ålder, har 74 procent fullständig gymnasieutbildning eller mer; men bland de som började presentera sig som trans tidigare, är det bara 30 procent. Bakom de siffrorna döljer sig dels att ungdomar tvingats bort från skolan efter mobbning, hot och trakasserier (75 procent rapporterar trakasserier från skolkamrater, 40 procent från lärare, och 25 procent från de vars direkta arbete det förmodas vara att stödja dem, psyokologer och socialarbeteare), dels att de tvingas överge studierna när de lämnat sina hem.
På det sättet ställer det nya dekretet en filosofisk fråga på sin spets, om vad som menas med jämlikhet och rättvisa: kan det uppnås genom likabehandling av alla, eller är det, i varje fall tillfälligt, nödvändigt att behandla människor olika när deras livsförutsättningar är olika?
Kastades ut av föräldrarna
Nicole, ännu en av de som skrev upp sitt namn på listan, har en ganska typisk livshistoria så här långt.
– Jag kommer från en medelklassfamilj, men mycket konservativ, katolsk. Jag har känt på mig sedan 10-årsåldern att jag inte passade i min kropp, att jag ville vara flicka. När jag var 16 talade jag ut med mina föräldrar... de förkastade det fullständigt. De slog mig gång efter gång. När jag var 17, med ett år kvar på gymnasiet, kastade de direkt ut mig, det var inte ens jag som rymde. Det var en chock att komma från ekonomiskt stabila förhållanden och plötsligt vara utan inkomst, utan bostad... Jag hamnade i en lägenhet hos bekanta och de introducerade mig till prostitution, det var vad alla gjorde.
Hon har tidvis haft andra arbeten, bland annat städat hemma hos en känd kläddesigner, men förlorade det jobbet när han flyttade till New York. Nu hoppas hon på sitt första vita jobb och på att kunna avsluta sina studier.
– Varje dag kommer det flera flickor som jag hit till Buenos Aires, som flytt från sina familjer och sina småstäder, och som hamnar direkt på gatan. Bara i Palermos park här intill går 300 varje natt. Jag har inte min framtid där. Jag hoppas på ett annat liv. •
Fotnot: Siffrorna i texten bygger på rapporten Situación de los derechos humanos de las travestis y trans en la Argentina, från organisationerna Centro de Estudios Legales y Sociales, Colectivo para la Diversidad och Movimiento Antidiscriminatorio de Liberación.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
