Efter att ha deltagit i en protest anordnad av landets största fackförening, UGTT, anklagades hon av Tunisiens president, Kais Saied, för att hota landets säkerhet. Hon konfronterades av statstjänstemän och fick veta att hon hade 24 timmar på sig att lämna landet, vilket hon gjorde på söndagen.

Utvisningen var en markering, både mot fackrörelsen och mot Europa, som borde hålla sig utanför, enligt presidenten. Det menar Linda El-Naggar, ­associerad medarbetare/­analytiker vid Utrikespolitiska institutet och analytiker på Consilio International AB.

Facken oppositionell kraft

Dagens ETC har tidigare skrivit om hur Tunisiens president Kais Saied sedan han genomförde en kupp år 2021 har samlat all makt hos sig själv. I dag ligger den verkställande, den lagstiftande och den juridiska makten hos honom. Och i de parlamentsval som hölls i december och januari var valdeltagandet endast 11 procent.

I ett Tunisien på demokratisk tillbakagång har fackföreningarna blivit den stora oppositionella kraften. En av landets största politiska krafter är förbundet UGTT, som samlar över en miljon av landets 12 miljoner invånare.

UGTT angrips dock ständigt av presidenten, genom vad Linda El-Naggar kallar för en skrämseltaktik.

– Det görs på två sätt: dels genom att rent konkret begränsa vissa anställdas mobiliseringsförmåga, som i fallen med UGTT-anställde Anis Kaabi, ­Esther Lynch från ETUC, och Mehdi Jlassi, som är chef för mediernas fackförbund och riskerar åtal efter att ha deltagit i protester. Dels genom att använda en polariserande retorik och då svartmåla UGTT, säger hon.

”Komplott mot staten”

Men presidenten slår inte bara mot facken, utan mot alla sina meningsmotståndare. Under förra veckan arresterades bland annat chefen för landets största radiokanal, två åklagare och en politiskt engagerad affärsman. De är misstänkta för komplott mot staten.

– Arresteringarna är ett sätt att få allmänheten att vända uppmärksamheten från det rekordlåga deltagandet i parlamentsvalet och en minst sagt knackig ekonomisk politik, säger Linda El-Naggar.

För parallellt med den politiska krisen, rasar en ekonomisk kris i Tunisien, med hög inflation, hög arbetslöshet och ett system med statliga subventioner som inte fungerar.

– Vissa säger att det är värre nu än innan den arabiska våren. Nu finns det en besvikelse över att det politiska systemet inte har kunnat leverera några svar vad gäller kraven på ”bröd, frihet och rättvisa” som ställdes under revolutionen. Folk har det ekonomiskt allt värre. Mänskliga rättighetsaktivister har sagt att det väntar en social och politisk explosion runt hörnet.

Anna Block Mazoyer är ­Sveriges ambassadör i Tunis och har varit det sedan 2019. Också hon berättar om en svår ekonomisk situation, som får människor att lämna landet.

– Det är många tunisier som försöker ta sig härifrån. 2019 var det ingen som försökte ta sig över till Europa i båt. Det är klart att vissa lämnade då med, men efter pandemin är det plötsligt många som sätter sig i båtar.

Vad gäller framtiden i ­Tunisien vill Linda El-Naggar poängtera att demokratisering inte är en linjär utveckling, utan en process som kan gå både framåt och bakåt.

Och Anna Block Mazoyer tror att det finns hopp.

Vart tror du att Tunisien är på väg nu?

– Det är en väldigt svår fråga. Förhoppningsvis kan Tunisien, som man gjort tidigare, landa på fötterna, som en katt. Det är en sorts övertygelse som finns här, att man alltid landar på fötterna. Jag hoppas att den stämmer, säger hon.

– Men senast jag var hos min frisör viskade han till mig: ”jag lämnar till sommaren, jag måste göra det, för mina barn”.