– Shehid namerin! Martyrer dör inte!
Porträttbilder sitter på framsidorna av kistorna, för att visa vilka som ligger i dem. Den ena innehåller den kurdiska PKK-gerillasoldaten Yelmaz Cilo, en veteran som stupat i strid mot extremisterna i Islamiska staten, IS. I den andra ligger kroppen av Reece Harding, en 23-årig australiensare som trampat på en mina vid fronten. Han kallades kamrat Bagok, och tog sitt kodnamn från australiensaren Ashley Johnston, som gick under samma namn och blev den första västerlänningen att dö i strid mot IS, tillsammans med kurdiska YPG, i februari i år. Reece Harding förs över gränsen, och det första de turkiska soldaterna gör är att öppna kistan för att kolla efter bomber.
Utländska volontärer
De internationella frivilligsoldaterna som anslutit sig till kurdiska styrkor för att bekämpa IS har blivit ett allt vanligare fenomen sedan förra hösten. I takt med att IS expanderat, och kriget i regionen förvärrats, har intresset och oron från omvärlden vuxit. Kurdiska styrkor i både Syrien och irakiska Kurdistan har tagit emot utländska volontärer till fronterna, även svenskar. Idag gör allt fler bedömare liknelser med de internationella brigaderna i det spanska inbördeskriget 1936–1939.
– Jag har kommit hit för att kriga mot Islamiska staten. Till sist kunde jag inte bara sitta hemma längre, säger en anonym amerikan vid en YPG-bas i utkanten av Kobane.
Han är en av 16 frivilligsoldater som precis anlänt från utbildningen vid en militärakademi längre österut. Här sitter även andra amerikaner, kanadensare, engelsmän, tyskar, och ett fåtal skandinaver. Vissa ska stanna två, tre månader och sedan se vad som händer. Andra har skrivit på kontrakt om att stanna i minst ett halvår.
Rekryteras via Facebook
Minst 500 utländska soldater sägs ha kommit till YPG det senaste året. Nästan alla rekryteras genom Facebooksidan ”Lions of Rojava”, som är en direktlänk till YPG och som både sållar mellan de tusentals som anmäler intresse, och ger reseanvisningar och kontaktuppgifter till de som antas.
De flesta anger precis likadana motiv till att ha kommit till kriget i Syrien. Alla har sett på nyheterna och i sociala medier vad för övergrepp IS begår, och känner sig manade att själva bekämpa dem.
– Jag kände en frustration över att min egen regering, eller andra länders, inte skickar egna marktrupper mot IS, säger samma amerikan.
Kriminaliserat
Många känner också en frustration för att de riskerar att hamna i klistret även hemma, när eller om de återvänder för att de åkt hit. Schweizisk och australiensisk lag kriminaliserar alla som krigar för utländsk makt, oavsett om det är för eller mot IS. En tysk frivilligsoldat berättar att det istället är PKK-kopplingen till YPG som kan sätta honom i fängelse, eftersom den kurdiska rörelsen är fortsatt olaglig i hans land. Ett flertal av dem fick påhälsning av sina länders säkerhetstjänster innan de åkte, trots att de försökt vara hemliga innan och ofta inte ens sagt till sina familjer vart de skulle. Ingen vid basen i Kobane vill därför ställa upp på bild, eftersom de varken vill skylta med identitet eller med var de är.
Vill försvara revolutionen
Men inte alla som ansluter sig till YPG i Rojava och tar till vapen gör det bara för att bekämpa IS. Vissa ser istället revolutionen i Rojava och det socialistiska samhällsexperimentet där som det viktiga att försvara. Här finns därför också några betydligt mer ideologiska utlänningar.
Majoriteten av dem är européer, och deras existens har ibland bara blivit känd efter att de mist livet. I mars rapporterades den första västerländska kvinnan ha dödats i strid mot IS. 19-åriga Ivana Hoffmann från Tyskland hade varit i Rojava i ett år tillsammans med gerilla från det kurdallierade turkiska kommunistpartiet MLKP.
En annan tysk, Kevin Joachim, avancerade till befäl i YPG under kodnamnet Dilzos Buhar. Han talade flytande kurdiska och hade varit i Rojava i hela tre år när han stupade i strid i mitten av juli, bara 21 år gammal. Och Kevin Joachim var inte ensam om att ha stannat länge.
”Här slåss jag för kvinnor”
Vid månadsskiftet juli-augusti lyckades YPG med allierade arabiska och assyriska styrkor tränga ut IS från staden Hasakah i nordvästra Syrien. Sedan dess löper fronten ute på landsbygden. En kilometer från IS står några kvinnliga soldater med spadar och förstärker en jordvall.
– Bonsoir! ropar en av dem.
Marie eller ”Nupelda” är i tjugoårsåldern och född i Paris. Hon talar utmärkt kurdiska men är inte själv kurd utan fransyska, och har varit med i Rojavas kvinnliga försvarsenheter YPJ sedan 2012. Hon hävdar först att hon inte alls varit politiskt engagerad hemma i Frankrike. Hon läste bara mycket om Kurdistan, om förtrycket av kurder och hade många kurdiska vänner. Vid ett besök till Rojava påverkades hon starkt av barnens rädsla i kriget, och bestämde sig för att stanna och försvara dem – med vapen i hand.
Men efter påtryckningar fortsätter hon förklara att hon vantrivdes i Frankrike. I ett samhälle där mer och mer kretsar kring individualism och egoism, i ett kapitalistiskt system.
– Här slåss jag för kvinnor, för frihet, för att alla ska vara jämlika och inte uppdelade i fattiga och rika. Égalité.
Hon har sedan fått samma utbildning som alla kurdiska gerillasoldater här, i den vänsterrevolutionära ideologi som utvecklats av PKK-grundaren Abdullah Öcalan.
Ökar i antal
Marie och likasinnade har ofta gått under radarn i medierapporteringen från trakten. Ingen kan säga hur många de är, hur många som återvänt hem och vad det kan betyda i det långa loppet. Men klart är att det är ett relativt nytt fenomen med ett ökande antal revolutionära västerlänningar som ansluter sig till kurdisk gerilla.
Själv menar Marie att tiden som gerillasoldat i Rojava förändrat henne för alltid – hennes kodnamn Nupelda betyder ”trädet som ger nytt liv”, och är en symbol för pånyttfödelse. Och hon har inga planer på att återvända hem igen.
– Jag kommer att stanna och kämpa till slutet. Eftersom jag gör något vackert, som jag tycker är rätt.
