– Han är 19 och läser vid ett polskt universitet. Vi fixade ett specialtillstånd så att han kan plugga vidare och jag följde med honom för jag ville försäkra mig om att han fick korsa ­gränsen. Nu när han är i säkerhet i ­Warszawa åker jag hem för att försvara mitt land, säger ​Marina. 

Marina är en av dem som står och väntar på tåget till Odessa, som snart avgår från ­järnvägsstationen i Przemyśl. Under de senaste veckorna har den här sömniga gränsstaden sett 700 000 ukrainare fly från kriget. Men nu åker allt fler åt andra hållet, och alla har de sina skäl.

”Ingen försökte hjälpa oss”

I kön bakom Irina står en grupp kvinnor från Bila Tserkva, en satellitstad söder om Kiev. De säger att de kom så långt som Tyskland, där de försökte söka asyl.

– Men det går inte att greppa antalet krav som tyskarna vill att vi ska rätta oss efter, mängden papper vi behöver skaffa och visa upp! 

Den äldsta av kvinnorna är tydligt upprörd, hon höjer rösten så att fler på tågstationen ska höra.

– När vi var i Polen var alla så hjälpsamma, men tyskarna har verkligen ansträngt sig för att svälla sin byråkrati, säger hon syrligt. 

Hennes dotter fyller i: 

– Vi är otroligt besvikna på tyskarna. I två dagar satt vi på en järnvägsstation och ingen pratade med oss, ingen försökte hjälpa oss. En enda gång erbjöd man oss mat. Nu har vi sett hur det är där i Tyskland och det ska bli skönt att komma hem.

De säger att de har sett på nyheterna och att det ser bra ut – ukrainska soldater har drivit bort ryssarna, de har försvarat deras hus i Bila Tserkva.

Belgisk läkare till fronten

Virgil, en ung belgare i militär­kläder som står bakom dem, har också sett nyheterna men gör dock en annan tolkning av läget. Han tror att kriget fortsätter ett bra tag till, därför är han på väg till till fronten, där han vill hjälpa den ukrainska armén som sjukvårdare. 

– Jag är AT-läkare och har gjort min militärutbildning som sjukvårdare i Belgien. Jag har redan varit vid fronten i Ukraina och plåstrat om soldater, nu åker jag tillbaka efter en veckas permission.

Bakom honom fingrar två vietnamesiska män i 30-års­åldern på sina gröna pass. 

– Vi ska åka och hälsa på vänner, säger en av dem. 

Men det är ju krig i Ukraina? Är ni inte rädda?

– Vi tycker väldigt mycket om Ukraina, det är ett fantastiskt land… 

”Ska bara hämta katten”

Näst i linje är tjecken Martin som säger att han ska åka till Ukraina och strida. 

– Men jag vet inte riktigt vart. Jag har heller ingen biljett till tåget så jag vet inte om de låter mig åka, säger Martin, som heller inte har någon ­militärutbildning eller erfarenhet av krig.

Sist i kön står Irina, en blekt blondin i 25-årsåldern, klädd i mjukiskläder och med bara en plastpåse som bagage. 

– Jag? Jag ska bara hem och hämta katten.