Sajten var, om du inte redan gissat det, 4chan.org. En avstickare från ett annat forum som jag också kände igen från min hänvisningstrafik, Something awful (Något fruktansvärt. reds. anm), ett onlinecommunity som vid den tiden samlade ett hundratal nördar som länkade till serier, tv-spel och, ja, nördiga grejer. Men till skillnad från liknande forum hade Something awful drag av en mörkare humor. Jag hade ett konto där jag ibland postade trådar om min serie.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
4chan skapades av en 15-årig Something awful-användare som hette Christopher Poole (vars 4chan-namn var ”m00t”). Christopher Poole hade anpassat en japansk mjukvara för forum som var svår att förstå till en början, men när man väl lärt sig, var det betydligt roligare att använda än det traditionellt amerikanska formatet som Something awful använde. Resultatet var att sajten mycket snabbt blev väldigt populär.
Nuförtiden nämns 4chan i medierna nästan veckovis. Det var nyligen upplopp på Berkeley-universitetet i samband med en föreläsning av en av dess mest framträdande supporters, Milo Yiannopoulos. Veckan innan blev nynazisten Richard Spencer slagen i ansiktet av en antifascist samtidigt som han förklarade 4chans betydelse, pekades på sin 4chan-inspirerade Grodan Pepe-pin. Och veckan innan det hävdade 4chan (falskeligen) att de fabricerat det så kallade Trump-kompromatet. Och veckan innan det, i kölvattnet av branden på Ghost ship (En ockuperad byggnad i Oakland, med olagliga bostäder och musikklubbar, 36 personer dog i branden. reds. anm.), förklarade 4chan krig mot ”liberala trygga rum” och Gör det själv-lokaler över hela landet.
Hur hamnade vi här? Vad är 4chan? Och hur förvandlades ett internetforum om anime till extremhögerns avant garde? Inblandad i fascistiska rörelser, internationella intriger och Donald Trumps ikonografi? Hur ska vi tolka det hela?
I sin begynnelse träffades 4chan årligen på en och samma plats: Baltimore, Maryland, på animekonventet Otakon. Som nördig tonåring, uppväxt i Baltimore på 90-talet, hade jag förirrat mig in på Otakon precis som jag hade surfat in på 4chan, när det var nytt. Jag besökte också Otakon i mitten av 00-talet, när 4chan samlades där, för att marknadsföra min webserie.
Som någon som sett 4chan växa, från en grupp tonåriga pojkar som fick plats i ett och samma lilla rum på den lokala anime-mässan, till en världsomspännande koalition av högerextremister (och samtidigt på något sätt fortsätta vara ett forum om anime), kände jag att jag hade en plikt att försöka förklara.
Den här essän är ett försök att nysta upp 4chans och extremhögerns trådar.
2 Anon kliver fram för att slåss mot Lord Xenu
Till en början lade jag inte så stor vikt vid 4chan. Jag visste att det var en grupp unga animefans som träffades för socialt obekväma fester, som så många andra tonåringar på mässor med nördteman. Men omkring 2008 insåg jag att jag ville skriva om dem. Användarbasen hade växt exponentiellt och det var uppenbart att det skulle explodera in i mainstreamkulturen. (Vilket förstås förargade miljoner av användare som i fåfäng desperation försökte hålla forumet hemligt).
Nyckeln till 4chans popularitet (och vad som skiljde forumet från sin föregångare Something awful) var den japanska forumstrukturen som Christopher Poole anpassat till engelskspråkig användning. Folk hade roligt när de använde forumet och trådarna blev som dagsländor, växte vilt i några minuter för att sedan försvinna sekunderna senare, utknuffade av nya trådar, och så vidare, utan slut, 24 timmar om dygnet. Det kanske mest tilltalande för användarna var att du inte behövde skapa ett konto. Forumet visade ett förifyllt för användare som inte ville ansluta sig, vilket ingen ville. På miljoner och åter miljoner poster var namnet bara ”Anonymous”. Användare började referera till varandra och sig själva med det namnet. ”Hej det är Anon”. Anonymous var således fött.
Nu förklaras ofta 4chan som upphovsplats för tidiga populära memes, som ”rickrolling”. Men det är att underdriva. 4chan är ursprunget till memes överhuvudtaget, så som de används i dag. På den tiden var 4chan ett av få ställen du såg memes. Det vita Impact-typsnittet med svart linjering var därifrån. Termer som ”win” och ”epic” och ”fail”, skapades och populariserades alla på 4chan, och användes där i åratal innan de blev en allestädes närvarande del av kulturen. Själva metoden, hur gif:s och bilder blandas med dialog i Slack och Imessage eller chattar är djupt 4chansk. Sajten har, med andra ord, haft ett grundläggande effekt på vår kultur och hur vi interagerar.
2008 skrev jag till sajtens unga grundare Christopher Poole, vars kontaktuppgifter fanns på sajten, och bad om en intervju. Han skrev aldrig tillbaka. Sedan såg jag att 4chan skulle träffas, inte i Baltimore, utan ett par kvarter från min lägenhet i New York, och i många städer runt om i världen. De planerade en protest mot scientologikyrkan.
Varför denna grupp nördiga pojkar svängt från tramsiga möten på min lokala animemässa till att protestera mot scientologin är en intressant fråga.
För att besvara den måste vi titta närmare på 4chans värdegrund. För de med en ytlig kunskap om 4chan är det främmande att tänka att det överhuvudtaget finns en värdegrund. Detta trots att de gjorde sitt bästa för att vara nihlistiska, hata, förneka, rycka på axlarna och skratta åt allt, så som alla tonårspojkar gör. Men försöken att vara oförutsägbara, visade som ett Rorschachtest en exakt bild av vilka de var. Tomrummen fylldes med deras identiteter, deras intressen och smaker. Resultatet var att 4chan hade en kultur precis lika komplex som varje samhälle där miljontals människor rör sig, anonyma eller inte. Det fanns saker som hatades, älskades, sätt att vara och agera som möttes av godkännande eller fördömande av gruppen.
Värdesystemet kodades i en uppsättning regler. Som allt de gjorde, var dessa regler konstruerade av skärvor av populärkultur. Regel nummer ett var taget från ”Fight clubs” första regel. ”Prata inte om 4chan”. Alla regler doftade av Flugornas herre, de var uppenbart konstruerade av ett mobbande och anarkistiskt sammanhang av unga pojkar – eller män med unga pojkars attityd – ensamma sexsvultna manspojkar, som enligt sina egna återkommande skämt bodde i sina föräldrars källare. (Christopher Poole själv bodde i sina föräldrars källare långt efter att sajten slagit igenom.) De var besatta av japansk kultur och det fanns förstås redan en term för folk som dem i Japan, hikikomori – som betyder inåtvänd eller sluten – tonåringar och vuxna som drog sig undan samhället in i fantasivärldar uppbyggda av anime, tv-spel och nu även internet. Och värt att nämna här förstås, är temat i ”Fight club” i sig. En film om ett manligt kollektiv som återtar sin maskulinitet genom extrema handlingar efter att ha tryckts ner av den moderna företagskulturen.
Också liksom tonårspojkar var 4chans användare känsliga och vaksamma. De dolde sin känslighet (det vill säga sin rädsla att förbli ensam för alltid) bakom extrem okänslighet. Reglerna var, precis som allt annat, alltid halvt på skämt. Allt var tvunget att göras med åtminstone en blinkning av ironi. Detta var en flyktväg, ett sätt att aldrig behöva erkänna att du faktiskt uttrycker något från hjärtat – att du på riktigt var sårbar. Oavsett vad en användare gjorde kunde han alltid säga att han gjorde det ”for the lulz”. Som (den i jämförelse mjäkiga föregångare) Something Awful, definierade 4chan sig själv som okänslig inför lidande på ett sätt bara människor som aldrig riktigt lidit kan – unga, mestadels män, skyddade av anonymitet. Detta under en frihetlig yttrandefrihetsflagg, under vilken isolerade pojkmän hävdade sin rätt att göra eller säga vad som helst utan hänsyn till andras känslor. I regel betydde det att posta pornografi, hakkors, rasistiska kommentarer och innehåll som frossade i andra människors lidande.
Innan 4chans dispyt med scientologin hade de samlats för practical jokes, som de kallade ”räder”. Forumet översvämmade olika chattrum eller onlinenätverk. Tusentals 4chan-användare dök upp i den virtuella barnvärdlen Habbo Hotel för att skapa kaos, av ingen annan anledning än att det var ett underhållande sätt att tillbringa en nästan obegränsad dötid (for the lulz).
Under räderna upprätthölls forumets första regel, att dölja 4chans existens. Ett ständigt skämt var att hävda att de kom från en rivaliserande sajt, Newgrounds.com. Scientologiprotesten var också till stor del en ”räd”. Det skapades videos riktade mot scientologikyrkan, där ”Anonymous” framstod som en mäktig och underjordisk konspiration, likt ”Hydran” i Marvels serieböcker. Eftersom ingen kände till Anonymous vid den tidpunkten, kunde de låtsas att de var vad som helst. Det innebar att det fanns ytterligare en komponent i protesten. En komponent som inte var ett skämt utan ett experiment i politiskt makt. Vad kunde man uppnå i kraft av sitt antal? Kunde de krossa scientologin? Om inte, hur långt kunde de komma? Det fanns förstås ingen konsensus om detta. Många på 4chan uttryckte upprördhet eller ilska över protesterna. De befarade att regel #1 skulle brytas: att 4chan skulle avslöjas och att det enda sammanhang där de funnit acceptans skulle försvinna.
Den morgon då protesten skulle äga rum var en isande kall lördag. Min rumskompis och jag, tog trötta tunnelbanan två stationer till Times Square. Vi hade en vag känsla av att vi blev trollade.
”Det finns inte en chans att de här nördarna lämnar sina föräldrars källare ...” muttrade min rumskompis när vi gick upp för trapporna. Times Square var tomt. Inte ens turisterna var ute. Allt som hände var att skräp blåste längs gatorna. Men så vände vi oss mot korsningen vid 46th street och till vår stora förvåning såg vi hundratals människor, skrikande och ropande bli bortmotade utanför Scientologibyggnaden. Alla maskerade. De bar masker, mestadels Guy Fawkes-maskerna, inspirerade av Wachowski-systrarnas tolkning av serieboken. Det var, med serievärldens språkbruk, maskernas ”första framträdande” (IRL). Jag intervjuade en perplex scientolog som stod mellan pelarna av sitt tempel. Han bar en glittrande silverkostym, med trådar i regnbågens färger. Han såg förskräckt ut.
”De är terrorister”, insisterade han, utan att ha en aning om vilka de var och att de kom från ett internetforum. ”Det här är en terrororganisation och vi är en religion som skyddas av det första tillägget i konstitutionen.” Sedan räckte han över ett paket, förvånansvärt tjockt, fullt av pamfletter om scientologi, likt något man får av antagningskontoren på högskolan.
Jag intervjuade en finnig pojke vars mask var nedtryckt över långa orangea lockar.
”Det organiserades av en site som heter newgrounds.com”, svarade han.
”Hur har det organiserats?” frågade jag.
”Är protesten på skoj eller allvar?”
”Det är allvarliga grejer.” svarade han. ”Allvarliga grejer” (Serious business) var ett meme, ett skämt på 4chan. På det sättet fortsatte det, anonyma demonstranter, som alla var 4chan-användare, följde 4chans Regel #1, och dolde forumets existens för mig för att dölja skämtets ursprung. Som en chattrumsräd, fast i verkligheten, med motiven dolda bakom upprepade memes. Habbo Hotell möter Lord Xenu. Lord Xenu var scientologins ultimata hemlighet som man får ta del av först när man stigit i graderna. Hemligheten om den intergalaktiska rymdhärskaren som planterade rymdvarelser på jorden i tidernas begynnelse. Så Anon skanderade hans namn som ett meme. Det var deras enda politiska ställningstagande: att all information är fri nu när vi har internet. Scientologiföljeslagare, i samma ålder som demonstranterna, delade ut dianetikhäften och höll för öronen.
När protesten bröt upp, ropade en nörd klädd som Neo i ”Matrix”, i en lång svart rock, ”Och nu, tillbaka till våra föräldrars källare!” och hela gruppen skrattade.
Det märkliga med scientologiprotesten var hur lite 4chan faktiskt brydde sig om scientologi. Den ursprungliga orsaken till dispyten hade att göra med 4chans dragning till ”lulz” på internet. Scientologirörelsen hade tagit bort en rolig video av Tom Cruise som pladdrade osammanhängande om scientologi. 4chan ansåg att detta inkräktade på deras rätt att publicera vad som helst på internet (och att det sedan skulle finnas kvar). Det fanns en moralisk komponent i protesten, men den var ytterst perifer.
När Occupy Wall street slog ner i Zuccotti Park flera år senare, tangerade även den perifert 4chans politiska intresseområden. 4chan var frihetligt. Under 2008 års presidentval stöttades Ron Paul i stor skala på forumet (hälsningsfrasen ”sup /b/” byttes ut mot ”ron paul /b/). Vad 4chan ville var att få rätten att göra som de ville och inte så mycket mer. Om stora organisationer som företag, regeringen eller scientologirörelsen, inkräktade på den ”rätten”, så blev de 4chans motståndare. Anonymous attackerade företag som Paypal och American Express, inte för deras företagande, utan för att de fryst tillgångarna för Julian Assange, en person med liknande värderingar kring frihet och information på internet.
Under Occupy Wall Street var 4channarna i tydlig minoritet. Då och då dök någon i Guy Fawkes-mask upp och hävdade frihetliga idéer i en grupp radikala vänsterpersoner som diskuterade socialism.
Men trots att Anonymous inte är vänster, har fenomenet ofta kopplats samman eller förväxlats med Occupy-rörelsen. I tv-serien ”Mr Robot” släpper exempelvis en grupp anonyma hackare (”F Society”) en video som tydligt är baserad på 4chans/Anonymous video inför scientologi-protesten. Hackarna i ”Mr Robot” bär masker liknande 4chans Guy Fawkes-masker. De vill också skriva av allas skulder. De har med andra ord samma agenda som Occupy Wall street.
Notera det absurda i detta. Genom att imitera fiktion från tv och serieböcker, låtsades 4chananvändare vara ett internationellt nätverk av mäktiga hackare. Ett knappt decennium senare imiterar en tv-serie om ett fiktivt internationellt nätverk av mäktiga hackare, deras video. Cirkeln är sluten.
Mot slutet av 2011 var 4chan avslöjade offentligt. Följaktligen fragmenterades gruppen på olika sätt; vem som helst kunde plocka upp Anonymousnamnet och agera under det, vilket också gjordes. Hackare som agerade under namnet eftersträvade olika agendor, vissa anti-näringsliv, vissa behjärtansvärda, såsom att hjälpa till att fälla våldtäktsmännen i Steubenville. (Dessa blev sedan den utpräglade vänster-hacktivist-gruppen Anonymous.) Men filantropiskt och företagskritiskt hackande fanns inte i hjärtat av det 4chan handlade om. Det hade börjat med och alltid fortsatt att handla om ”lulz”, att använda sina datorer för underhållning och tidsfördriv. Kanske fanns det ett tillfälle när det kunde ha blivit något annat, en lysande möjlighet som dök upp vid horisonten i de magiska revolutionära stunder när allt verkade möjligt, som Occupy Wall street i sig själv. Men så har det inte blivit. Åtminstone inte ännu.
4chan hade vid det här laget spridit sig över ett nätverk av sajter och IRC-kanaler, varav 4chan.org bara var en. Pressen beklagade ofta, precis som med Occupy Wall street, att det inte gick att definiera Anonymous. Ingen representerade det. Men samma resonemang kunde användas också för att göra motsatt poäng. Om Anonymous inte gick att definiera, hur kunde miljoner människor identifiera sig med gruppen? Bara för att gränserna var suddiga som ett molns, betydde det inte att gruppen inte var lika verklig som ett. Allt hölls fortfarande samman av en gemensam kultur och ett gemensamt värdesystem, suddigt i kanterna men solitt i sin kärna. Och vad bestod denna solida kärna av? Samma sak som alltid.
Det var fortfarande en grupp av hikikomori – en grupp huvudsakligen bestående av unga män som tillbringar mycket tid framför datorn, så mycket att de dragit sig tillbaka in i virtuella världar av spel, tv och nu nätverken på internet. Det var här i princip all deras interaktion utspelade sig. Den verkliga världen däremot, utanför deras mödrars källare, var en plats där de inte lyckades, kanske också en plats de inte till fullo förstod.
Denna beskrivning gällde förstås inte alla, men de var i majoritet i normalfördelningen. Ibland försökte 4chan-användare i virtuella möten adressera problemet. Det skapades exempelvis ett ”kom i form”-forum som lärde ”Anons” hur de skulle träna och ta hand om sig själva. Råden var så basala att det var ömmade i hjärtat (”Du måste duscha en gång om dagen” och så vidare). Det fanns även professionella och framgångsrika personer som använde forumet som underhållning, och hackers som omsatte sin kunskap om virtuella världar för att uppnå saker i den verkliga världen. Men i hjärtat förblev kulturen densamma. Det var en kultur som firade misslyckandet – som alltid uppmuntrat alla som skrev att de skulle ”bli en hjälte” (deras uttryck för att ta livet av sig, och ibland även andra i samma veva). 4chans nästa stora strid speglade detta. Nästa strid blev viktig. Efter allt sökande efter ett spratt som kunde bli en gemensam sak för 4chan, stötte de plötsligt på en fråga som samlade deras märkliga, egenartade bekymmer.
4 Gamergate: Anon försvarar sitt trygga rum
Det är svårt att återge vad som startade Gamergate. Likt mycket av 4chans innehåll var det inte begripligt på ytan. Minnet tenderar att sortera bort sådant som nonsens. Men det fanns en startpunkt. 2014 hävdade en övergiven älskande att hans flickvän bedragit honom. Han försökte driva det i bevis inför hela internet att han var förfördelad genom ett pinsamt och osammanhängande blogginlägg. Måltavlan för hans anklagelseakt, hans ex-flickvän, råkade vara en kvinnlig spelutvecklare.
Kort därefter tog andra 4chan-användare och likasinnade män som kände sig felbehandlade av kvinnor, upp stafettpinnen. Debatten flyttade på något vis från det sunkiga intresset av en specifik kvinnas sexliv till en kritik av tv-spel. Gamergatarna ansåg att ”SJW:s” (Sociala rättvisekrigare/Social Justice Warriors), tvingade in oönskade element i deras tv-spel, nämligen sådant som förespråkade jämställdhet.
Konstigt nog trodde de inte att detta var något som pågick för att utvecklare och tv-spelspressen faktiskt var intresserade av att göra och recensera spel som hanterade dessa frågor. De trodde det berodde på en stor konspiration för att ändra tv-spelen, som ett fåtal aktivister låg bakom.
Medan denna vindlande väv av nonsens är i stort sett obegriplig vid en första anblick (även spelutvecklarvärlden och media i allmänhet kämpade för att hänga med), blir den desto begripligare när man läser i New York Times att 16 procent av nationens män är arbetslösa.
Återigen, här kan vi förstå denna grupp som människor som misslyckats i den riktiga världen, checkat ut från den och in i internets fantasi-, tv-spel- och forumvärldar. Dessa män har inga jobb, saknar framtidsutsikter och saknar därmed (enligt sig själva) även flickvänner. Deras enda resurs, den enda plats de känner sig produktiva är den trygga, perfekt kultiverade världen av spelen de spelar. På grund av deras position får det avlägsna, abstrakta konceptet av verkliga kvinnor, dem att känna sig generade och avfärdade. Och nu kom kvinnor och ville utöva närvaro och inflytande (så framstod det för dem) i det enda utrymme där de kunde fly denna verklighet.
Om det här låter otroligt, se på exempelvis på Milo Yiannopoulos, teknologiredaktör på tidningen Breitbart, vars planerade föreläsning på Berkeley i vintras orsakade massiva protester och upplopp. Milo Yiannopoulos gjorde sig ett namn via Gamergate. Han är inte teknologiredaktör för att han jämför chiparkitektur i konkurrerande grafikkort. Här är teknologi snarare ett kodord för att hans publik är den stora population av ledsna unga män som dragit sig tillbaka till internetforumen. Mainstreampressen beskriver honom ibland som ett troll, för att fånga hans vaga koppling till 4chan. Den termen stämmer inte heller. Han är 4chan när det är som ärligast, efter att alla dessa män till slut fått syn på sin gemensamma fråga – det som förenar dem – deras misslyckande och maktlöshet, som (för dem) bokstavligen förkroppsligas av kvinnor.
Milo Yiannopoulos svamlande ”argument” mot feminismen är inte ens argument, de är pepptalks för maktlösa män, för att få dem att känna sig mäktiga, genom att avfärda själva symbolen för deras misslyckande – kvinnor. Som en öppet homosexuell man argumenterar han för att män inte längre har behov av kvinnor, att de kan vända sig bort från det kvinnliga könet en masse. I en lång osammanhängande uppräkning kring feminismen slår han exempelvis fast:
Feminismens uppsving har sammanfallit med genombrottet för tv-spel, internetporr och, i en nära framtid, sexrobotar. Med alla dessa alternativ tillgängliga, och de allt större umbärandena den riktiga världens relationer medför, börjar män helt enkelt vända den verkliga världens relationer ryggen.
Milo Yiannopoulos vänder ut och in på det som egentligen har hänt och läsarna känner sig bra. Män som dragit sig tillbaka till tv-spelen och internetporrens värd kan nu karaktärisera sin hjälplöshet som ett medvetet val att avfärda kvinnor. Det återupprättar hedern i den livsstil som de tidigare betraktat som skamfylld.
Gamergate var äntligen en ”räd” som spelade roll, (till skillnad från Habbo Hotell, scientologin, Paypal eller Occupy Wall street), det var inte bara ett kul skämt eller ett roande tidsfördriv. Detta var ytterligare en fråga (utöver ”låt mig göra vad jag vill på internet, när jag vill”), som talade till majoriteten av 4chananvändarna.
Anon skulle få bort de sociala rättighetskrigarna (alltså, kvinnorna som höjt rösten), från sina trygga rum – tv-spelen – den plats dit de dragit sig tillbaka från kvinnor för att fantisera om att de hade kontroll (det vill säga, genom att förminska kvinnor).
Deras försök misslyckades dock, inte för att de inte ansträngde sig (dock spelade det också in), utan för att kampanjen i sig var en fantasi. Gamergate karaktäriserades, poetiskt nog, av de drivandes dåliga verklighetskontakt. De som drev på interagerade inte i det verkliga livet särskilt mycket, utan i virtuella eskapistiska tv-spels och forumvärldar.
Kampanjen bedrevs som det tv-spel den inte var. Listor på ”måltavlor” skapades, fienderna, mestadels kvinnor de skulle trakassera, kallades ”krigare”. 4chananvändare låtsades som att intensivt musklickande och virtuell aktion på något sätt skulle omvandlas till den konkreta belöning som skulle uppenbara sig på datorskärmarna, som i säg World of Warcraft.
Gamergateaktivisterna trodde att deras onlineaktiviteter på något vis skulle avtäcka en handgriplig konspiration, där spelutvecklare samarbetade med de sociala rättvisekrigarna. De hackade bland annat Skypekontot till den oberoende spelutvecklare jag på den tiden jobbade för. De läste antagligen våra konversationer om det spel vi för tillfället utvecklade, i spänd förväntan på att vi skulle skriva ”för att ytterligare flytta fram positionerna för de sociala rättvisekrigarenas hemliga agenda ...”. Men hittade istället tålmodiga förklaringar från min chef till mig om hur man bäst gör tv-spel. En huvudregel var att varje handling spelaren utför måste ha noggrant uträknade och stigande belöningar. Klara en nivå, få en ”cut scene”. Tv-spel är minutiöst uträknade för att användaren ska vara underhållen varje steg genom utmanings- och belöningssystemet.
Utmaningen med att kapa Skypekonton med hjälp av ordlistor, genererade inte den förväntade belöningen av bevis på en konspiration. Den verkliga världen beter sig inte som ett tv-spel. Det fanns gråskalor. Det blev en besvikelse. Belöningen för besväret var grumlad. Det hade varit betydligt mer utmanande än tv-spelens trygga rum, noggrant utformade för att få spelarna att känna sig som motsatsen till hur de kände sig i den riktiga världen – nämligen effektiva. I tv-spelens fantasivärld ledde handlingar till uppnådda mål.
Det var nästan som att dessa missnöjda unga män väntade på att en figur, som inte uppnått något i sitt liv, men som låtsades ha åstadkommit allt, skulle dyka upp. Någon som med fantasins hjälp skulle transformera deras förloraridentitet, på 4chan-språk, deras ”fail”, till en ”win”.
Huvudpersonen i Charles Bukowskis roman ”Factotum”, Hank Chinaski, driver genom diverse förnedrande arbetarjobb, tills han till slut hamnar på lagret på en bildelsfirma. Jobbet är inte bättre än de tidigare, förutom på en avgörande punkt. Chinaski och hans kollega Manny slutar tillräckligt tidigt för att kunna rusa till kapplöpningsbanan för att lägga dagens sista bud. Arbetskamraterna får snart höra talas om detta och ber Hank lägga även deras bud.
Hank protesterar till en början, han har inte tid att satsa deras småpengar innan banan stänger, men Manny har en annan tanke.
”Vi satsar inte deras pengar, vi behåller dem”, säger han till Hank.
”Och om de vinner?” frågar Hank.
”Det gör de inte. De satsar alltid på fel häst. Det har alltid satsat på fel häst.”
”Och om de satsar på vår häst?”
”Då vet vi att vi har satsat på fel häst.”
Chinaski och Manny badar snart i pengar. Inte för att de jobbar för 1,25 dollar i timmen på lagret eller för att de satsar smart, utan för att de tar pengar från sina arbetskamrater utan att satsa dem. Männen som förlorar sina pengar definieras av sina dåliga beslut. Både deras löner och deras satsningar är exempel på samma sak.
Donald Trump blev rik på liknande sätt, med hjälp av kasinos, brevkurser, skönhetstävlingar och genom att svindla pengar från uppåtsträvande arbetare genom att sälja hoppet om glamour och framgång till de som aldrig vinner. Eller med Donald Trumps språk, de som aldrig vinner ”nuförtiden”. Som om de en gång i tiden, i ett mytiskt förflutet som han har uppfunnit, brukade vinna. Något han lovar att de snart kommer börja göra igen, ”ni kommer vinna så mycket att ni tröttnar på att vinna”. Om vi förstår Donald Trumps väljare som förlorare i hjärtat – människor som aldrig satsar på rätt häst – så var Donald Trump paradexemplet på detta, mannen som såg ut att bli ihågkommen som en av de största förlorarna i historien – ända fram tills han vann.
Den äldre generationen Trumpväljare, den så kallade bortglömda vita arbetarklassen, som media ofta fokuserar på, är lättare att förklara då de passar in i gamla mönster av 1950-talets väljarbas. Liksom arbetarna i ”Factotum”, blev -efterkrigsgenerationerna lovade pensioner och välstånd, men fick endast löftena. Här är berättelsen enkel. Arbetarna lovades något och någon (politikerna? Ekonomin? Systemet?) levererade aldrig. Deras häst kom aldrig i mål.
Den berättelsen utelämnar det faktum som Donald Trump ofta påpekar ”det var en dålig deal”. Den riktiga historien handlar inte om löftet som aldrig infriades. Manny och Hanks avtal med arbetarna var detsamma som fabrikens; det tomma löftet var kapet.
Den riktiga historien är inte att hästen inte kom i mål, den riktiga historien är att insatsen aldrig satsades.
I den första presidentdebatten hänvisade Hillary Clinton till sin konservativa pappa för att tilltala väljarna. ”Min pappa var en småföretagare” sa hon. ”Han jobbade riktigt hårt ... Så jag tror att ju mer vi kan göra för medelklassen, desto mer kan vi investera i dig ... ”
Ingen märkte hur otroligt utdaterad Hillary Clintons bild av den genomsnittlige väljaren var (hennes pappa var en företagare i 50-talets villaförorter), eftersom vi är vana vid att politiker håller upp samma blekta 65 år gamla ögonblicksbild när han eller hon ska hänvisa till väljarna. Precis som julbilderna på Coca cola-flaskor för evigt är fast i 30- och 40-talet, så förväntar vi oss att politiken ska vara frusen i 50-talet. Att nationen på något sätt fortfarande präglas av 40-talisterna. Vi förstår denna epok som grunden för vår förståelse av oss själva och var vi kommer ifrån.
Men hur ser den amerikanska väljarbasen ut om vi lägger undan denna ögonblicksbild? Skalar bort våra uppfattningar om vilka vi faktiskt är? Hur har bilden av 50-talsföretagaren, som äger sitt eget hem i villaförorten, förändrats efter årtionden av krympande löner, krympande medelklass och minskat hemägande?
För en yngre generation, som aldrig hade sådana jobb, utan endast mytologin om sådana jobb (en egendomlig ögonblicksbild fryst i tiden av amerikansk ideologi), är den delen av berättelsen tydlig. USA, och kanske själva existensen, är ett flöde av tomma löften och kampanjer – fantasivärldar som aldrig kommer realiseras ”IRL”, men som kanske kan konsumeras flyktigt i små tuggor av kommersialiserat nöje.
Trumpsupporters har en annan sorts ideologi, inte en väntan
på ”när ska min häst komma in” utan ett trollande, självömkande ”min häst kommer aldrig komma in”. Unga Trumpväljare vet att de ger sina pengar till någon som aldrig kommer satsa dem på deras häst – utan bara satsa på sig själv – något annat alternativ fanns aldrig.
På det sättet är Donald Trumps inkompetenta, oförutsägbara och löjliga beteende en central pelare på vilket hans stöd bland yngre vilar.
Denna idé – grundad i trotsig förtvivlan – förkroppsligas av en bild framför alla andra, en mytomspunnen figur som blivit en hjälte för miljoner, och rösten för en generation.
Jag talar förstås om Grodan Pepe.
När Hillary Clintonss kampanj ”förklarade” att Donald Trumps användning av den löjliga tecknade grodan Pepe, var en hatsymbol, framstod det som ytterligare en märklighet i den parad av horribla händelser som utgjorde 2016 års valkampanj. Mycket av fokuset föll på frågan: var grodan Pepe rasist? Försök att rädda Pepe gjordes. Journalister, som fortsatte att bli lurade på samma sätt som 2006, citerade anonyma källor (från 4chan) som påstod att sammankopplingen mellan Pepe och Donald Trump bara var ett skämt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men frågan om varför just Pepe av alla saker, diskuterades inte. Var Pepe meningslös? Bara ännu ett vrakgods av meningslöst meme-nonsens som kastades ut från team Trumps lägereld?
Pepe, som många andra memes, föddes i 4chans ”övrigt”-forum, /b/, omkring 2007, och plockades upp av Matt Furie som en macro. Men varför? Vi vet numera att 4chans aktioner varken är meningslösa, slumpmässiga eller tomma bara för att de paketerats som skämt.
Betraktat genom de människor som först delade bilderna på grodan Pepe, blir det genast fullt begripligt. Originalserien, ur vilken Pepe plockats upp, visar Pepe påkommen, kissandes, med byxorna nere vid anklarna och rumpan bar. Han skäms dock inte för sig, ”feels good man”, säger han till sin rumskompis.
Det groteska, tröttögda, formlösa träskdjuret, som kissar med byxorna vid anklarna för att ”it feels good man” är en ideologi som styr in i sladden av sin egen patetiskhet. Pepe symboliserar omfamnandet och ägandet sin förloraridentitet. Det är exakt det som de miljontals användarna på 4chan samlades kring. Det är, med andra ord, ett värdesystem, med stolthet i utanförskapet och öppenhet i att vara beklagansvärd. Det är en hopplöshetskultur, av att veta att ”systemet är riggad”. Men istället för att kämpa är impulsen att lämna, medvetenheten om att du är fången i omständigheterna är en anledning att fira. För dessa unga män är en röst på Donald Trump inte en lösning, utan ett nytt trotsigt skämt.
Vi vet vid det här laget att Donald Trump är rolig. Även vi till vänster, som ständigt upprörs över hans varje rörelse, tycker att han är skrattretande. Någon så fylld av självförtroende, men samtidigt så otroligt inkompetent i allt han gör är – rent objektivt sett – komiskt guld. Någon som anklagar sina fiender för de fel han själv visar upp är komiskt guld. Men, konstigt nog, vilket vänstern upptäckte först efter valet, hjälper det inte att påpeka att Donald Trump är ett skämt. Donald Trumps farsartade natur verkade inte vara en belastning. För hans väljare var det snarare en tillgång.
Alla vänsterns hån mot Donald Trump förstärkte hans budskap, inte bara av att vara en outsider, utan också ett uttryck för ilska, förtvivlan och den ultimata patetiska Pepe-aktiga hopplösheten.
4chans värdesystem är, precis som Donald Trumps ideologi, besatt med maskulin tävlan (och den påföljande förnedringen när tävlingen förloras). Notera de termer som uppfanns på 4chan och nu är populära bland skolbarn överallt: ”fail” och ”win”, ”alpha males” och ”beta cucks”*. Systemet bygger på en barnslig oskyldighet, det är uppfunnet av människor utan någon erfarenhet av någon som helst romantisk interaktion ”IRL”. Och eftersom dessa män bär sina osäkerheter på rockärmen, precis som Donald Trump, kastas dessa förolämpningar i vilda utbrott mot alla andra.
Donald Trump, förloraren, outisdern, den tilldragande losern, det patetiska skämtet, förkroppsligar denna dubbelhet. Donald Trump är båda alfa och beta. Han är den framgångsrika mannen som, vilket vänstern ofta påpekar, också är sin egen motsats – en grotesk förlorare, lättkränkt och stolt över sin outsiderstatus, redo att vid minsta nålstick gå till attack. Besatt av sig själv, egoistisk, utsläckande, utan att ifrågasätta sitt eget mansplainande och -spreadande. Så osäker att han måste angripa kvinnor. För att parafrasera Tuman Capote är han någon som med sin näsa så hårt pressad mot fönstret att han ser löjlig ut. Och därför (eftersom han vet att han saknar substans) måste han ständigt bekräfta sitt eget ego. Eller som Errol Morris uttryckte det, genom att citera Borges, han är en ”labyrint utan centrum”.
Men vad vänstern inte inser är att detta inte är något problem för hans väljare, det är snarare anledningen till att de stödjer honom.
Donald Trumps väljare röstade för skojaren, labyrinten utan centrum, för att de är så de känner att världen runt om dem fungerar, som en labyrint utan centrum. En labyrint utan centrum är en perfekt beskrivning av deras mödrars källare, med en terminal till ett andlöst virrvarr av eskapistiska fantasivärldar.
Donald Trumps bisarra, osammanhängande, inkompetenta, pinsamma och löjliga beteende – det som vänstern (så klart) uppfattar som hans svaghet – är för hans fans istället hans styrka.
Med andra ord, Donald Trump är 4chan.
Donald Trump förkroppsligar att styra in i sladden.
Donald Trump är Pepe.
Donald Trump är att omfamna förloraridentiteten.
Donald Trump är förloraren som vann, den patetiska lilla grodan på en stor stark kropp.
Donald Trumps tilltag representerar fantasin att den arbetande mannen, mot alla odds bestämda av hans erfarenhet, kunskaper eller hårda arbete, en dag i alla fall kommer att bli rik – Trumpuniversitetet, sena nätters fastighetsaffärer, casinon. Donald Trump själv, trots att han ärvde sin rikedom, representerar den klassiska lyckliga saten.
Men Donald Trump representerar lika mycket vetskapen om att allt det där är en lögn, en bluff äldre än du är, en fantasi vi kan drömma om, trots att den aldrig kommer bli sann, likt tv-spelen.
Donald Trump är med andra ord ett sätt att ta tillbaka och fira det faktum att man blir överkörd.
Donald Trump förkroppsligar att satsa pengarna på fel häst.
Han är både förtvivlan och arrogant avfärdande, fantasin om att vinna och smärtan av att förlora blandade i samma dryck.
Av den anledningen borde vänstern sluta förvänta sig att Donald Trumps väljare kommer bli besvikna när han inte uppfyller sina löften.
Att stödja Donald Trump är att veta att löften är tomma.
Han är både ”löftet” (”labyrinten”, ”alfan”) och det tomma centrumet (”det svikna löftet”, ”betan”), i en sublim, skrattretande kombination som perfekt återspeglar hans supportrars världssyn.
Vi kan alltså blottlägga en tredje kategori vid sidan om de två huvudsakliga kategorier som brukar målas upp som Trumpsupporters:
1. Äldre personer som naivt tror att Donald Trump kommer att göra ”America great again”, alltså en återgång till 50-talsidealet som målades upp av både Donald Trump och Hillary Clinton.
2. Den rikaste procenten, som vet att hans löften är tomma, men som också vet att det kommer gynna deras kortsiktiga intressen.
3. Unga medlemmar av de 99 procenten, Anon, som också vet att löftena är tomma, men som stödjer Donald Trump som ett trotsigt uttryck av förtvivlan.
7 Den minst ovanliga Pepen av dem alla
Som jag skrev i början av denna essä har jag, eftersom jag arbetar med serier, tv-spel och animation, sett 4chan växa, från en grupp människor som fick plats i ett och samma rum, till ett världsomspännande kollektiv.
Men det finns fler anledningar till att jag var med från början. Som många unga skribenter, journalister och konstnärer, som nu hatas av 4chan, är jag bara millimeter från deras demografi.
När min pappa dog efter att jag slutat högskolan 2004 försvann det sista av min familjs pengar. Och sedan dess har jag levt väl under fattigdomslinjen (Även nu när jag är professor). Men till min fördel har jag haft en utbildning.
Det är inte alltför svårt för mig att föreställa mig en version av mig själv där jag inte hade haft det. Som de sysslolösa männen i studier som den jag refererade i början, drev jag omkring arbetslös och oanställningsbar i många år i 20-årsåldern. Om jag hade ett jobb slutade jag ofta, eftersom jag insåg att det betalade bättre att sitta hemma vid datorn och vänta på ett gig i gigekonomin, som att sälja serier eller handla med virtuella objekt i onlinespel, än att arbeta bakom kassan i serviceekonomin med minimilön.
Och jag visste att jag hade det bättre än de flesta. Min privatskoleutbildning och privata högskoleutbildning var avvikelsen från normen. Mina chanser var bättre än majoritetens i min ålder. Men jag var likväl pank. Allt jag ägde (och äger än i dag) var min studieskuld. Så för mig var det ingen överraskning att det fanns en växande massa av människor där ute, med en fatalistisk världssyn om att det inte fanns några utvägar. Varför inte dra sig tillbaka till dina föräldrars källare? Och istället för att förtvivla och försöka och misslyckas, hylla att inte ens försöka? Hylla tillbakadragandet in i datorns fantasivärldar. Styra in i sladden – som Pepe. Äga det. Och varför skulle de inte dra sig tillbaka till något som 4chan? Där deras förbittring och misslyckanden kunde forma sig till något solitt?
8 4chan vs genus
I en tidigare essä om samtida motkulturer, hänvisade jag till Barbara Ehrenreichs ”The hearts of men”, en feministisk kritik som diskuterar hur könsroller begränsar och kontrollerar män. Barbara Ehrenreich skriver om hur en ny mansroll uppfanns i efterkrigstidens hyperkapitalistiska amerikanska 50-tal (till vilket både Donald Trump och Hillary Clinton hänvisar). En mans lön och ungkarlslya kopplade samman hans inkomster med hans roll som kvinnokarl. Detta ersatte den tidigare, mer konservativa, ideologin där inkomster kopplades till att kunna försörja fru och barn. Dessa två roller är fortfarande de två dominerande idéer som kontrollerar mäns beteende i USA, menade Barbara Ehrenreich.
Hon påpekade att endast ”hipstermannen” lyckats bryta mot och förstöra dessa roller – de tidigaste och mest kända varianterna av hipstermän var beatnicks som lämnade sina fruar och vars sexuella äventyr, såväl hetero- som homosexuella, inte hade någon som helst koppling till deras inkomster eller samhällets förväntningar på dem. De var luspanka luffare som, till prokapitalistiska Hefner-playboys förtret, fick ligga trots att de inte hade pengar och ibland till och med var bögar. Deras livsnjutande var med andra ord frikopplat från kapitalismens ideologiska krav.
Om vi återkallar Gamergates centrala tema: Kvinnor representerar Anon:s ”beta”-misslyckande i kapitalismen. Anon har inte lyckats leva upp till något av samtidens ideologiska ideal: de är inte playboys med ungkarlslyor eller familjeförsörjare. Om USA vore vad det utger sig för att vara, alltså det bästa stället att bli antingen playboy eller den försörjande familjefadern, skulle Anon inte existera. Men glappet mellan ideologiska förväntningar och grym verklighet skapade honom. Anon bor i motsatsen till en ungkarlslya – mammas källare. Tidningen New Yorkers profil på alt-rightledaren Mike Cernocich avslöjade att han sänder sina videos från sin flickväns föräldrars hus och låter sina manliga tittare tro att poolen i bakgrunden på hans webbsändningar är hans.
Tv-spel var Anons sätt att dra sig undan den plågsamma påminnelsen om hans misslyckande, som förkroppsligas av kvinnor – vars fysiska tillgänglighet är slutmålet i båda mansrollernas ideologier. Gamergate var ett plågat skrik, att också här, i deras eskapistiska fantasier, fanns kvinnor med växande makt som ansatte dem likt mytologiska furier.
Vi kan nu förstå varför 4chan tidigare i år förklarade ”krig” mot skapande människor och deras ”trygga rum” och försökte stänga ner musik- och konstlokaler över landet. Det är slående hur nära varandra dessa grupper ligger, 4chananvändarna och de vars trygga rum de ville stänga ner. Konstnärerna och musikerna lever också i ekonomins utkanter, omgivna av romantiska fantasier. Skillnaden är att konstnärerna har lärt sig sätt att hantera samma problem. Istället för att bo i sina mammors källare har de skapat sätt att leva tillsammans i billiga lagerlokaler.
Genom att kontrastera 4chan med deras utropade fiende, deras kulturella motsvarighet, kan vi se att trots att de demografiskt är så lika så finns en verklig skillnad – den taggiga, känsliga frågan om flickvän. 4chans självutropade ”beta”-män är fångade i en ideologi och känner hat mot sina motsvarigheter som skiljer sig på en avgörande punkt, att de precis som dåtidens beatnicks, är de beredda att kasta av sig mansrollen och leva som de vill.
Istället för att ta detta som ett skäl att förakta Anon-männen och deras misogyni ännu mer, borde vänstern betrakta Anon/de beklagansvärda, som sitt eget misslyckande. Vänsterns argumentmangling har lett till att den grupp som kanske skulle hjälpas mest av deras idéer har alienerats.
De beklagansvärda, vars huvudsakliga klagan handlar om maskulin skörhet, stolthet och misslyckande – att förneka dem deras identitet som män är att förneka deras problem. De är en grupp som definierar sig själva genom sin maktlöshet, att vara fångade i nederlag. Men om de ska acceptera vänsterns syn måste de gå med på att roten till deras problem finns i deras huvuden. Vänsterns syn på könsskillnader som en illusion är exakt det de inte vill höra – att de själva har satt sig i sina mödrars källare.
Vänstern går längre än att bara förklara att deras synsätt är fel, den radikala idén om kön och genus som en illusion förnekar deras synsätt ens en existens. För vänstern får ett problem baserat på att någon är man inget utrymme, det ligger utanför vad som erkänns som sant.
Ironin här ligger i att den radikala idén om könsskillnader som en illusion är tänkt att lösa de beklagansvärdas problem. Den skapades för att befria dem som förtrycks av konceptet om könsskillnader genom att upplösa dem som ett moln av rena idéer. Men för de maktlösa männen är det som att lösa deras problem genom att säga: ”Det finns inget sådant problem. Alltså är problemet löst”.
Här gör inte idén om könsskillnader som illusion det jobb den byggdes att göra, utan motsatsen. Den placerar istället alienerade män i en unik outsiderposition som inte får plats ens i multikulturella koalitioner som bygger på sin stora kapacitet för acceptans. På det sättet är 4chans virala hat mot könsnormsöverskridande trygga rum, inte rättfärdigat, men det blir på ett perverst sätt logiskt, intrasslat i stukad maskulin stolthet.
9 Kan Pepe avnazifieras?
I Hannah Arendts ”Totalitarismens ursprung” skriver hon att det oundvikliga resultatet av ett samhälle byggt på den ändlösa ackumulationen av medelklassens välstånd, blir en man ”nedvärderad till en kugge i ett maktackumulerande maskineri, fri att trösta sig själv med sublima tankar om maskinens slutliga öde, maskinen som konstruerats på ett sådant sätt att den kan sluka jorden endast genom att följa sin egen inre lag.”
En sådan bild av mannen som en hjälplös kugge i ett omfattande vidunder till samhälle som maler ner alla i sin väg, är inte ny för oss. Den figurerar som ett folkloristiskt sätt att förstå vårt moderna samhälle och dyker återkommande upp i våra myter och berättelser om att undkomma ett sådant öde. Hollywoods nya hjälte är ofta någon som måste underkasta sig en ond allomfattande regim, för att stå emot den. I det senaste återberättandet av den antifascistiska fabeln ”Star Wars” måste hjälten uppfinna och bygga Dödsstjärnan för att kunna förstöra den. I dystopin ”Hunger games” måste den blivande revolutionären Katniss göra allt som regimen kräver så att hon slutligen kan påverka dess utsläckning. Och förstås, i den tidigare nämnda Anonymous-inspirerade tv-serien ”Mr Robot” arbetar huvudkaraktären, en revolutionär hacker, i ett kontorslandskap på ett ont storföretag (så trött på sin egen kliché företaget refereras lekfullt till som ”Evil Corp”), som dominerar livets alla aspekter.
Som både Bernie Sanders och filosofen Slavoj Zizek poängterade efter att Bernie Sanders förlorat primärvalen, är både vänstern och högern på många sätt utdaterade. Den nya skiljelinjen i politiken går mellan de som är för dagens globala hegemoni och de som är emot den. Som Hollywood-hjältar har både högern och vänstern tävlat om att bli detta nya radikala anti-status quo-parti. Och så här långt, i både Europa och USA, har högern vunnit den kampen, vilket implicerar att, likt Arendts profetia, den maktlöshet som skapas i det borgerliga systemet av kapitalistisk exploatering, åter kan implodera i högerextrem totalitarism.
Som vi dock har sett erbjuder högerns antifeministiska budskap bara en tillfällig känsla av lättnad (”du visar din makt genom att dra dig undan till tv-spel och internet!”). Men likt att klia på ett myggbett skapar det bara en större otillfredsställelse. Den enda lösningen som erbjuds är ”fortsätt dra dig undan!”. Donald Trump och den hånfulla grymma vånda han representerar, är inte heller en verklig lösning på väljarbasens maktlöshet, utan bara den som ligger närmast till hands.
En vuxen stelnar inte av skräck när ett barn får ett utbrott. Inte heller betraktar vi de känslomässiga utbrotten som meningslösa. Vänstern borde inte heller stelna av skräck inför de beklagansvärda, utan istället betrakta dem som ett symptom på ett större problem. Ett problem som bara vänstern har verkliga lösningar på.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
