Det är här jag ska träffa Joakim Thåström för ett samtal om hans nya album, ”Somliga av oss”.

Jag är ute i väldigt god tid. Mest för att jag inte hittar i Berlin men också för att jag har ägnat hela den så tyskt mulna, men ganska varma morgonen åt att nynna på David Bowies ”Where are we now” – hans djupt nostalgiska ballad om åren han också bodde i Berlin. Och så står jag plötsligt utanför Hansa-studion där Bowie, tillsammans med Brian Eno, spelade in ”Low” och ”Heroes”.

Studiokomplexets största fönster mot Köthener Straße pryds av ett gigantiskt foto av Bowie. I receptionen några trappor upp täcks väggarna av foton från studions glansdagar. Inte minst av just Bowie och Eno men också gulnade fotografier av Zarah Leander. 

Thåström har finjusterat sitt karakteristiska uttryck i snart ett halvt sekel – från Ebba Grön över Imperiet till tre och ett halvt decennium som soloartist. ”Somliga av oss” är hans elfte album i eget namn och låter, förstås, bara som Thåström. Det kan ju liksom inte vara någon annan. Samtidigt befinner han sig i en subtilt ständig framåtrörelse. 

”Somliga av oss” är en – så gott som – avindustrialiserad Thåström. Framåtrörelsen och acceptansen av artistens oundvikliga åldrande (han fyllde 67 i år) finner man i musikens eskalerande stillhet. Det är ett skramlande som inte längre behöver skramla för att bevisa att den är högst kapabel till det om så krävs. 

Han har kvar en lägenhet i Stockholm men mest lever han i Berlin. Om detta börjar han prata när han, i keps och svart skinnkavaj, lutar sig tillbaka i sin favoritfåtölj i rummet han hyr i Hansa-studion.

– Jag var nog i Berlin första gången 1983. Nej, förlåt nu ljuger jag. ”Die Mauer” skrev jag ju när jag var här andra gången. Jag minns inte när det var men uppenbarligen tidigare. Vi var ett helt gäng som åkte hit.

– Men är det så konstigt att man blir fascinerad av den här stan? Den har en så märklig – och skrämmande – historia. Hela 1900-talet ryms ju här. Jag tror inte vi som inte har genomlevt det på plats ens riktigt kan ta in det. Det är ohyggligt svårt att sätta fingret på exakt vad som dragit mig hit i så många år.

Det gör vi nog alla. Alltså, letar efter ett hem. Jag älskar att vakna i Berlin

Men det är något med dig och Centraleuropa. Det hade varit betydligt mer överraskande om du hade flyttat till Los Angeles.

– Jag hade nog åkt hem ganska fort. Min fascination för Berlin går ju inte över, den – precis som stan själv – tar aldrig slut. Den står aldrig still. Och jag har fastnat här, vilket känns ganska bra. Enda skälet till att jag inte bor bara här är nog mest att det verkar krångligare att deklarera på tyska.

Har du hittat hem här?

– Det är en svår fråga. Men, ja, det gör vi nog alla. Alltså, letar efter ett hem. Jag älskar att vakna i Berlin. Jag definierar mig fortfarande som stockholmare men samtidigt har jag alltid varit något av en nomad.

Är det en rastlöshet eller rädsla att stagnera?

– Både och. I andra städer där jag har bott – Amsterdam, Köpenhamn – har jag känt mig som en besökare, här gör jag inte det. Någonting med Berlin har alltid varit välkomnande. Jag har aldrig märkt av ryktet om att det är en bister plats med otrevliga invånare. Jag har letat efter dem men aldrig träffat dem.

– Egentligen är skillnaden, rent kulturellt, heller inte så stor mot Sverige. Men det är så jäkla mycket större och det finns en slags löshet här, alltså i Berlin, det är ju en egen mångkulturell och otroligt levande ö.

Det kändes i många år som om du hade skygglappar på dig – allt rusade bara framåt. Och så förändrades allt kring ”Skebokvarnsvägen 209”, tror jag.

– Jo, så är det nog. Jag tror att jag börjar blir mer och mer nostalgisk. Jag märker ju hur jag börjar tänka i banor som ”nämen, varför finns inte det där stället längre?”. ”Hur kunde de riva det, vad håller de på med?” Jag kan gå omkring och irritera mig på nya hus som byggs och ser för jävliga ut. Men det är kanske inte direkt nostalgiskt, snarare bara gubbigt. Jag har nog aldrig riktigt reflekterat över hur jag själv skildrar nostalgi.

Vet du att jag bor på Skebokvarnsvägen?

– Är det sant? Vilket nummer? Vid Önskeringen? Wow, där lekte jag som barn och gick på dagis. Det var där vi tjuvrökte!

Det dagiset står kvar rakt utanför mitt köksfönster.

– Bor du DÄR?

Ja, jag blev, på grund av oförutsedd situation, plötsligt tvungen att köpa en bostad och räknade ut att jag fick flest funkiskvadratmetrar för min kulturarbetarbudget i just Högdalen. Så det var alltså inte i egenskap av Thåström-fan jag valde Skebokvarnsvägen.

– Haha. Det var någon som sade till mig så sent som förra veckan att Högdalen håller på att bli en superpopulär förort.

I jämförelse med Bagarmossen eller Hökarängen är det ju fortfarande väldigt ogentrifierat.

– Trivs du? Hänger du på Brekten?

Ja, jag trivs utmärkt. Brekten (smeknamn på den lokala puben Engelbrekt) har jag bara besökt i studiesyfte. Jag är ju ursprungligen från Jakobsberg så för mig känns ju Högdalen bara ett stenkast från stan i jämförelse. En kvart med tunnelbanan. Inga pendeltåg eller krångliga bussar. Har du familj kvar där?

– Nej, ingen är kvar. Jag tror inte någon jag känner är kvar där. Jag kanske borde svänga ut dit mer men jag vet inte, nu är jag ju inte i Stockholm så ofta till att börja med.

Men är det ångestladdat att åka till Högdalen?

– Oh ja! Väldigt. Jag tror att de flesta har en ganska komplicerad relation till platsen där man är uppvuxen och jag är en av dem. Jag kan nog känna så med hela Stockholm. Det har nog bidragit till att jag blev nomad. Att jag hela tiden måste röra på mig och är så rastlös av mig. Människor är olika, herregud, en del trivs med att bara gå på samma gator. Jag tycker att det blir plågsamt efter ett tag. Det var inte direkt speciellt kul i Högdalen när jag växte upp. Jag kände alltid bara att jag ville därifrån så fort som möjligt.

Det är därför det inte finns så mycket överklassrock från finaste delarna av stan

Det var alltid februari i Högdalen?

– Haha. Ja. 

Exakt så kände jag med Jakobsberg. Det är också vad 80 procent av all rocklyrik någonsin har handlat om; ”jag måste härifrån!” 

– Ja, precis. Det är därför det inte finns så mycket överklassrock från finaste delarna av stan. Det är för svårt att ta på allvar.

Men nu lyssnar kidsen på Hov1. 

– Jag har som högst hört en låt med dem. Har bara förstått att de är gigantiska. 

Kategoriseras Nick Cave som rock fortfarande?

Men vi ska liksom inte ha koll på Hov1.

– Vi tillhör inte målgruppen.

Men det gör väl heller ingenting? Popmusik börjar ju bli en ganska gammal konstform. I dag är det ingenting underligt med att vara 67 år gammal och göra det du gör.

– När vi startade Ebba Grön hade det ju varit… ett skämt. Omöjligt att ens föreställa sig då. Jag vet inte om jag ens själv använder begreppet ”rock” längre. Jag vet inte heller om jag ens lyssnar på ”rock” men det gör jag nog. Kategoriseras Nick Cave som rock fortfarande? Mark Lannegan? Gjorde han rock? Men sån där ”rawk” är det ju fan inte och det är något som jag har tappat fullständigt.

”Somliga av oss” behöver nog inte ens förses med varningstexten ”kan innehålla spår av rock”.

– Nej, bra. Det är ju ingenting jag vill heller.

”Somliga av oss” är tydligt rock men absolut inte rock. 

– Det blir jag väldigt glad för. Alltså, jag kommer ju aldrig komma ifrån att jag i grunden är någon slags rocksångare. Och det är ju vad jag själv ser mig som, det är mitt yrke. Det som skulle stå i telefonkatalogen. Vilket jag inte skulle ha något emot! 

– Men ”Somliga av oss” började med tankar om att göra några Jaques Brel-låtar men det blev något helt annat. Jag ville göra något som var luftigt, mindre instrumenterat, försöka låta själva låtarna komma i första rummet. Det är svårt att prata om skivan så här tätt inpå att den blev klar. 

Fast du vet att jag inte litar på dig. Jag litar inte på någon när det gäller beröm.

Har du alltid varit en sådan som går vidare, stänger dörren, så fort det är klart?

– Jo, lite. Men nu är det nog mer så än vanligt. Jag har varit så inne i det att jag just nu inte kan ta in något av det med fräscha öron längre. Jag är kvar i det där lite psykotiska tillståndet som man, i alla fall jag, hamnar i när man gör plattor. Man tappar vad man egentligen håller på med och förstår inte vad man har gjort eller vill den sista månaden när man måste få ihop det. Texter som inte blir färdiga. Paniken! 

– Jag hade en idé om att få in andra instrument, symfoniorkestern och saxofonen. Jag ville få in udda klanger. Frågan är om de i slutändan blev så många som jag föreställt mig men, hey, det ska ju göras fler plattor så de kommer nog. Jag hade ju en ganska tydlig vision om vart jag ville ta vägen med ”Somliga av oss”: mer akustiska instrument, lite hyfsade låtar och några bra texter. Det är svårt att veta om det lyckades. Men jag blir glad om du säger att det är okej.

– Fast du vet att jag inte litar på dig. Jag litar inte på någon när det gäller beröm. Men någonstans kommer väl rockmusik alltid att rinna i mitt blod.

Hör man Mott The Hoople så bli man glad.

– Ja, för fan. Det finns massa gammal rockmusik som känns evig. Och kallar vi ens Bowie för rock i dag? Eller ser vi på honom som liksom mer arty i efterhand? 

”Det årets kallaste kväll” på ”Somliga av oss” har, apropå det en ganska bowie-esk saxofon och du lägger in några strofer från ”Wild is the wind”. 

– Jag försökte först skriva en svensk text till ”Wild is the wind” men fick inte ihop den men den sipprade ändå in en sen kväll i studion. Plötsligt hade jag inget att sjunga så då hamnade en liten del av den där. 

– Men det mer stillsamma soundet på skivan har nog också att göra med att man går vidare, vidgar sina influenser och att det känns fånigt att vräka på med extremt distade gitarrer. Till slut blir det aningen ointressant för en själv, helt enkelt. Man måste hitta nya vägar – inte för någon annan, bara för en själv. För att hålla sig vaken överhuvudtaget och inte somna vid ratten. Jag var och kollade på PJ Harvey nyligen. 

Åh!

– Det var inte så kul. Lite tråkigt faktiskt. Men jag nämnde henne för att det är så imponerande att hon följer sin intuition och rör sig framåt precis som hon vill. Det är ju det allt handlar om, för mig med. Att hitta det man går i gång på. Kan man ens ha någon annan måttstock? Och: det är ju ganska svårt att göra plattor, till och med jävligt svårt. 

Din jämnårige kollega Nick Cave, som du också nämnde, formligen spottar ur sig musik.

– Ja, helt klart nästan en överdos av kreativitet där. Jag har ändå haft ett ganska långt uppehåll i min relation till Cave. Jag tror jag började lyssna på honom på allvar kring ”Tender Prey”. Jag såg honom här i Berlin för några år sedan och konserten började 19.15, 22 000 personer i en amfiteater i en skog. Det var strålande solsken – ”hur fan ska det här gå?” – men det var fantastiskt. Jag tycker själv att det är skitsvårt att spela i dagsljus, i synnerhet om det är sol.

Det är sällan sommar i dina texter.

– ”Ett morronvin i maj”? Kom igen!

Haha. Okej. Det finns några få undantag. Men skräcken för att behöva spela i solsken på Skansen är ganska uppenbar.

– Det är inte ens medvetet men juni och juli låter helt enkelt inte så bra i mina sammanhang. Jag tror att jag egentligen har sjungit alldeles för mycket om mörker och elände. Jag har ju verkligen ansträngt mig för att lämna det. I alla fall litegrann.

Väggarna i den del av Hansa-studion där Thåström hyr ett rum är täckta av svartvita foton av nordtysk tågräls och teckningar av Nico och Iggy Pop. Det är inte direkt The Mamas & The Papas man är omgiven av.

– Nej, det är en korrekt iakttagelse. Nämen, okej, det är ju ingen hemlighet att jag alltid har varit fascinerad av mer svartvit estetik än färg. Men jag märker hemma hur det faktiskt börjar bli mer färg på väggarna. Det är kanske en åldersgrej att vilja bejaka det vackra än tvärtom. Kanske framförallt just nu, i dessa tider då det känns värre än på länge.

Känns det avlägset att skriva uttalat politisk musik i dag?

Thåström tystnar. Det dröjer länge innan han svarar.

– Jag vet inte om jag någonsin har gjort det. 

Ytterligare en lång tystnad och så ett djupt andetag.

– Alltså, jo, det har jag väl. Men inte så mycket som folk har velat få det till. Var Ebba Grön politisk musik? Njae, det kanske man kan säga men det var mer bara ett ramaskri från förorten. Det var ju inte så att vi satte oss ner kring ett bord och bestämde att vi ska vara jättepolitiska. Det var bara där vi befann oss i tillvaron och inte alls politiskt genomtänkt. Imperiet, jo? Kanske lite och några politiska ställningstaganden. Jag står för dem! Det är inte det. 

– Jag har helt enkelt nog bara hamnat någon annanstans i mitt skrivande. Och det här är ganska svårt att sätta ord på. Jag har inte alltid varit politisk men aldrig heller opolitisk.

Hur menar du?

– Jag tycker ju ofta att det blir ganska platt eller i alla fall kortlivat om vi tänker tillbaka på svensk musiktradition med progg. Tar du upp politiska grejer så hamnar du i ett specifikt årtal och jag vill helst undvika det och vara mer fri i mitt sätt att skriva. Jag vill jobba mer med fria associationer och inte skriva någon på näsan. Att en människa kan tolka det på sitt sätt och någon annan helt annorlunda. 

– Jag vill inte att det ska vara för enkelt att sätta fingret på vad det handlar om, inte så konkret. För det är oftast sådana texter jag själv gillar. Och det är i den riktningen jag i alla fall har försökt röra mig på sistone. Jag vet inte om jag har lyckats men jag försöker.

Det är svårt att själv säga att man försöker uttrycka sig poetiskt?

– Onekligen. Jag vet ju vad det är för känsla jag är ute efter och medan jag skriver kan jag plötsligt känna att jag nådde ungefär dit jag siktade och då får den texten faktiskt betraktas som klar. Jag vill formulera bilder som ger den som lyssnar syner.

Jag har försökt gilla Depeche Mode så länge

Det fungerar ju utmärkt på ”Somliga av oss”. I alla fall jag pendlar mellan väldigt olika känslolägen när jag lyssnar. 

– Jag kan bara utgå från vad jag själv är ute efter för känsla. Och alla tar ju emot texter helt olika. Jag kan inte ens ha en teori om vad någon annan ska känna, bara att jag själv närmar mig krokarna där jag vill hamna. Och att det inte låter för jävligt eller pinsamt och har ett flyt som går att sjunga. Det är svårt att sätta ord på vad jag ens håller på med, tycker jag.

Är inte det ganska härligt? Du är ju en av få svenska artister med en lojal publik och dessutom en av, ännu färre, som faktiskt fortsätter nå nya yngre lyssnare.

Vi hamnar i en lång omväg om hur den mörkaste popmusiken alltid når nya generationer och hur det kanske finns något milt goth som lockar till sig återväxten. Det finns alltid nya svartklädda tonåriga kullar med ”Den unge Werther” i innerfickan. 

– Men jag har aldrig sett mig som det minsta goth. Jag är bluesartist, säger Thåstrom med ett leende. 

– Det är ju ingen medveten strategi från min sida. Man följer bara sin inre kompass och sätter sin tro till den. Det beror ju på vad man är för människa. Men jag undrar om jag har speciellt många Depeche Mode-fans i min publikskara. 

Jag har ingen aning. Men det finns beröringspunkter, om inte annat kärleken till Ruhr-området.

– Jo, det finns nog en tysk ådra i dem också. Och, ja, de har ju mixat sina plattor här i Hansa-studion.

Du ser.

– Jag har försökt gilla Depeche Mode så länge. Det är klart att deras hits är odiskutabelt geniala. Fast jag köper skivorna och försöker om och om igen men, nej, jag hör inte vad det är som ska vara så fantastiskt.

Samma här. 

– Men så ska det ju vara! Musik är subjektivt. Man ska bråka om den. Egentligen är det inte mer med det. Min producent, Niklas Hellberg, och jag har ungefär samma relation till Depeche Mode och hur de generellt bara inte berör vare sig honom eller mig.

Men jag var ju DÄR och behöver liksom inte se det i efterhand. Det är lite som när folk frågar mig om jag har läst någon bok som handlar om den tiden men det behöver jag ju inte eftersom jag var där

När jag nämner Balsam Hellströms hyllade dokumentärfilm om Imperiet, ”Ett hjärta är alltid rött”, från tidigare i år börjar Thåström skruva på sig i fåtöljen.

– Jag har så enormt svårt att titta på mig själv i rörlig bild. Jag tycker verkligen att det är outhärdligt. Så jag har bara sett partierna med mig själv för att jag var tvungen för att se så jag inte säger något helt idiotiskt. Någon gång ska jag se hela filmen, jag lovar! Och Balsam är ju en god gammal vän så jag är mest glad att folk verkar ha gillat hans film.

– Men jag var ju DÄR och behöver liksom inte se det i efterhand. Det är lite som när folk frågar mig om jag har läst någon bok som handlar om den tiden men det behöver jag ju inte eftersom jag var där. Det kan ju låta lite förmätet men jag har så många andra böcker jag hellre vill läsa.

Sedan var jag tvungen att faktiskt åka till Centralmassivet bara för att ha täckning för namnet

”Somliga av oss”, ”Dom som skiner”, ”Det är ni som e dom konstiga”… dina album har ofta vi-mot-dem-titlar.

– Det är nog den gamla punkaren i mig. Han är ju ständigt närvarande. Haha. Men jag vet inte hur mycket jag egentligen tänker på det. Jag tycker över lag att mina skivtitlar är ganska dåliga så jag vet inte riktigt hur mycket jag kan stå för dem.

”Centralmassivet”?

– Den är jag stolt över! Den tror jag till och med att jag drömde fram och bara vaknade med titeln i huvudet. Så måste den heta! Sedan var jag tvungen att faktiskt åka till Centralmassivet bara för att ha täckning för namnet.

Förlåt, var ligger Centralmassivet?

– Det är alltså ett högland i sydöstra Frankrike. En bonnig del av Frankrike, inga större tätorter, nära Schweiz. ”Explodera mig 2000” var också en sån titel som bara ”den tar jag!”. Ett tag hette nya skivan ”Solen i den vänstra” men jag tyckte det lät för mycket gammal progg över det. 

Har du en progg-skräck?

– Nej, inte alls. Men jag vill helst inte befinna mig i den nu, tack. Jag högaktar proggen. Inte för att jag tänker på den jätteofta. Jag växte ju upp med den innan punken så har inga problem med den.

Jag försöker ju bejaka svensken i mig. Och det kommer väl fram så fort jag öppnar käften, antar jag

Du sade förut att du sjunger blues – och centraleuropeisk blues är inte en så dum beskrivning av vad du försöker göra idag.

– Nä, kanske inte. Den är ju färgad av Europa och svenskt vemod. Där tycker jag ju också om att vara, musikaliskt. Det finns ju ingen renlärig bluesfanatiker som skulle acceptera att jag sjunger blues. Men det skiter jag i. Jag har min egen tolkning av blues.

– Jag är fascinerad av den trots att jag förstås inte låter det minsta som John Lee Hooker och försöker använda element av det i det jag gör. Det är ju en massa olika influenser som sipprar in. Allt man har gillat finns ju kvar i ens omlopp. Inte bara det anglosaxiska. Europeisk musik, svensk musik. Jag försöker ju bejaka svensken i mig. Och det kommer väl fram så fort jag öppnar käften, antar jag.

Den idén var ju snodd från poeten Lawrence Ferlinghetti som skrev en dikt där han bara rabblar på, sida upp och sida ner

Stockholmskan?

– Sjunger jag på stockholmska?

Ja, det gör du.

– Jag är ju stockholmare. Jag har inga problem med det. Dessutom är det en svår dialekt att skyla över. Man är den man är och jag har aldrig riktigt reflekterat över om jag sjunger på stockholmska men att jag pratar det har jag förstått. 

”Sanningen är väl den att jag är typiskt svensk” som du uttrycker det i ”Kort biografi med litet testamente”?

– Jo, den idén var ju snodd från poeten Lawrence Ferlinghetti som skrev en dikt där han bara rabblar på, sida upp och sida ner. Och jag älskade konceptet och försökte göra en egen version. Jag tror att jag skrev den ute på landet i Skåne. Den tog förmodligen väldigt lång tid att skriva. Men jag gillar verkligen den. 

Thåström ryggar tillbaka en smula när jag frågar om världsläget. I Sverige, i Tyskland, valet i USA.

– Det är väl ingen idé att jag lägger ut texten om det? Det vet väl alla, framförallt alla som läser Dagens ETC, att det är som det är. Jag tänkte att jag ska slippa hamna där och att det liksom talar för sig själv att jag ger en intervju till just den här publikationen. 

– Men det blir bara konstigare och konstigare och värre och värre för varje dag. Det är som något slags bisarr dödscirkus som bara pågår. Gränserna har förskjutits på ett sätt som man aldrig trodde var möjligt för tio-femton år sedan. Jag tycker det är tragiskt och tror jag stannar där.

Du har alltid varit bra på att värna om din integritet.

– Ja, det har jag!

Det blir ännu tydligare nu, i en tid då nästan ingen gör det.

– Ja, men det där har ju flera olika skäl. För det första är jag ju inte den där personen som älskar att synas och fläka ut mig. Jag älskar ju att stå på scen, det är inte det. Men då drivs jag av den kraft som vi lyckas skapa i rummet tillsammans. Det är bland det bästa jag vet, helt enkelt. Den andra sidan av uppmärksamheten har jag ju haft på mig sedan jag var tjugo år gammal. Det gör ju att man vill vara helt osynlig ibland och bara går på folktomma barer och sätter mig i ett mörkt hörn.

Vad skulle det gagna mig att vara med i ett lekprogram på tv och kanske framför allt skulle det absolut inte gagna tv-programmet. Det skulle bli en katastrof för alla inblandade

Det finns en väldig vördnad kring dig. Gemensamma bekanta börjar nästan automatiskt viska när de pratar om dig.

– Det är inget jag eftersträvar eller har gjort. Men nu finns det ingen återvändo. Haha. 

Du har ändå grävt dig ett ganska skönt hål?

– Haha. Jo, det har jag nog. Men det har ju mycket att göra med att man får så jävla mycket konstiga förfrågningar som är helt obegripliga. Vad skulle det gagna mig att vara med i ett lekprogram på tv och kanske framför allt skulle det absolut inte gagna tv-programmet. Det skulle bli en katastrof för alla inblandade.

– Jag har alltid bara känt att jag vill hålla på med min grej och göra det på mina premisser och i förlängningen så vinner man ju på det. Eller, har jag insett, inget blir i alla fall sämre av det för mig. Vem skulle jag göra lyckligare? Någon tv-producent? Jag måste göra det på mitt sätt, annars så går det inte. Jag måste bejaka det lilla jag faktiskt är bra på och renodla det. Och det kostar mig ingenting.

Jag köper ju och läser mycket poesi. Fortfarande Bruno K Öijer förstås. Dan Turèll är fantastisk. Och Søren Ulrik Thomsen är en stor favorit

Mig kostar det mer att inte jamsa med.

– Men jag inget behov av att synas på det där sättet. Ger jag ut en skiva så vill jag förstås att folk ska höra den och älska den. Det är ju roligare om folk tycker om det man gör än hatar det.

Du har inga planer på att skriva på papper?

– Jag har blivit tillfrågad några gånger. Men jag vet att jag inte har den förmågan eller ens ambitionen. Jag skulle inte få ihop det. Men jag köper ju och läser mycket poesi. Fortfarande Bruno K Öijer förstås. Dan Turèll är fantastisk. Och Søren Ulrik Thomsen är en stor favorit. Jag gör ingen analys, blir jag berörd så blir jag berörd. Jag är ingen litteraturvetare och behöver inte förklara något för mig själv. Jag läser poesi på ren instinkt.

Har dina texter en mottagare? Det känns så ibland.

– Jag tror faktiskt inte det. Det är inga hemliga brev till någon specifik person. Jag skriver nog snarare till mig själv. Kanske smyger det in något sådant med mycket ojämna mellanrum men då är det mer ett olycksfall i arbetet men oftast är det verkligen inte så. 

Hur ser din skrivprocess ut?

– Jag skriver i någon slags värkar, texterna värks verkligen fram. Det är någonting som jag måste göra men jag vet inte om det är njutningsfullt. Det är jävligt svårt eftersom det tar så mycket energi och kraft. Det är ångestladdat att försöka få ihop det så att det känns presentabelt för mig själv och omvärlden. Jag gnäller ganska mycket till min omgivning när jag håller på att skriva. 

Hur ser en vanlig tisdag ut när du inte skriver eller spelar in? 

– Den här tisdagen målade jag om en vägg hemma. 

Vad blev det för färg?

– Blåsvart. Så nu är nästan hela lägenheten blåsvart.

Ja, du skulle ju släppa in mer färg i ditt liv. Lever du själv? 

Lång tystnad.

Du behöver inte svara om det är för privat.

– Ja, jag bor själv.

Men jag kan inte låta bli att notera hur han bär en ring på vänster ringfinger. Hit men inte längre.

Jag spelade själv i Älvsjös pojklag. Hockey var grejen!

Saknar du att se Djurgårdsmatcherna i Berlin?

– Det var alltså inte som en hyllning till DIF som jag målade väggarna i blått! Jag tycker bara blåsvart är skitsnyggt. Alla borde testa att ha blåsvarta väggar hemma. Men jag ser ju matcherna härifrån. Jag gillar ju mest hockey.

– Så här var det. Hockey var mycket större än fotboll när jag var liten. Och Isstadion låg nära där vi bodde. Och min storebror höll på Djurgården och då gjorde jag förstås också det. Dessutom så fanns inte Hammarby då – de spelade i typ division 2 eller 3. Jag spelade själv i Älvsjös pojklag. Hockey var grejen! 

Hur är din tyska?

– Jag kämpar på. Jag älskade att kolla på tyska deckare på tv men sedan fick jag nytt internet och har inga tyska kanaler längre. Och har inte brytt mig om att fixa det. Men jag försöker prata tyska fast brukar få gå över till engelska efter ett tag. Jag trodde att jag skulle lära mig hyfsad tyska på typ ett år men det var lite väl optimistiskt.

Läste du tyska i skolan?

– Nej, franska. Min mamma var hängiven frankofil. 

När är du riktigt nöjd? Händer det att du tänker ”fan, det här blev riktigt bra!”?

– Det händer. 

Han säger det med ett enormt patos, följt av en lång tystnad.

– Men inte speciellt ofta, ärligt talat. Jag har lyssnat på en enda låt om och om igen sedan ”Somliga av oss” blev färdig och det är ”Magiskt oändligt”, första låten på skivan. Den har jag lyssnat på fyrtio gånger tror jag. Den tycker jag verkligen om och vill inte höra något annat. Men just den vill jag stanna kvar i. Jag vet inte vad som hände med den låten. Någonting med den blev bara… riktigt bra.

Alla dina senaste album känns väldigt precisa, utmejslade. Som om ingenting är överflödigt.

– Jag skrotar inte mycket. Jag gör om och gör om. Det finns knappt några outtakes eller bonusspår. Är det nio låtar så är det de som finns. Jag önskar att jag kunde göra enkla inspelningar som inte tar hur lång tid som helst och bara göra som… The Clashs första platta. Men jag kan inte det. Jag önskar mest att det kunde gå lite snabbare. 

– Utmejslat och precist? Ja, kanske. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men det är bara så här jag kan arbeta. Man vill själv vara någon annan – eller något annat – än det man är. Jag idealiserar väl det jag inte har tillgång till? Gör inte alla det?

Vi har pratat i flera timmar. Det börjar skymma utanför Hansastudions fönster. Thåström öppnar en öl och förklarar hur jag borde gå till en restaurang i närheten döpt efter författaren Joseph Roth, själv ska han äta middag med sin son som är på besök och har hjälpt honom måla väggarna i lägenheten blåsvarta.

Vi tar hissen ner och ute på gatan ska vi åt olika riktningar. En snabb kram och Thåström pilar i väg mot Potsdamer Platz. Jag står kvar och följer den svartklädda, smala figuren bara smälta in och i väg in i det berlinska folkhavet runt hörnet. 

Anonym och osynlig igen.

Lyssna på Dagens ETC spellista till intervjun