”Vad fan har jag gjort?” Daniel Andersson tänker de orden om och om igen där han slagit sig ner i en fåtölj i köket på Sverigedemokraternas kontor i Solna – som symptomatiskt nog ligger mitt i mellan den ”oberoende” sverigedemokratiska kanalen Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Han väntar på att Jacob Hagnell, som äger Riks, ska komma tillbaka med ett anställningskontrakt i handen. Daniel Andersson har precis tackat ja till att börja arbeta redan klockan 08:15 morgonen därpå, på den kanal som lanserades av Sverigedemokraterna på Youtube 2020 och fyra år senare köptes upp av Hagnell. 

Nu kommer hans liv förändras drastiskt, inser han. Men i det här läget har han ingen aning om att han kommer vara kvar i detta hus i ett halvår, lika lång tid som det har tagit för honom och TV4:s Kalla Fakta-redaktion att komma så här långt i sin hemliga granskning av Sverigedemokraterna och deras trollfabriker. Imorgon kan han börja wallraffa på allvar, på heltid. Tidigare har han några timmar här och där träffat personer från Konservativa förbundet och Ungsvenskarna, för att fiska efter information och knyta kontakter. Det här är ett stort steg framåt i granskningen. Men det visar sig rätt snart att det inte räcker, att Daniel Andersson ska behöva ta sig ända in i getingboet, SD:s kommunikationsavdelning, för att kunna skaffa konkreta bevis på att partiet sprider desinformation från anonyma konton och kunna belägga att deras ledning, inklusive Jimmie Åkesson, är invigd i detta. Enda sättet att göra det är att gå undercover.

Flera medier, inte minst Dagens ETC, har vid den här tiden rapporterat om trollfabriken men SD har konsekvent förnekat att den finns. Ord står mot ord. Både Daniel Andersson och Kalla Fakta är fast beslutna att det är medborgarnas rätt att få belagt att detta faktiskt pågår. Men där finns hela tiden en ambivalens hos Daniel Andersson och den känslan genomsyrar på sätt och vis hans bok ”Lögnare”, som kommer ut i veckan.

Han möter mig i receptionen på TV4:s hus på Gärdet i Stockholm innan vi slår oss ner i ett mötesrum på bottenplanet. På den här arbetsplatsen gjorde han sin praktik när wallraffandet drog igång men under sin tid som undercover kunde han inte besöka detta hus, eller Kalla Fakta-redaktionen, ifall någon från SD höll koll på honom.

Daniel Andersson var under hela den period som han wallraffade väldigt glad för de framsteg som han och redaktionen gjorde. Han brinner för att belysa demokratifrågor som dessa, men kände också gång på gång att han helst skulle vilja att det hela vore över. Hans glädje över framgångarna, som vid anställningen på Riks, solkas samtidigt av känslan av att han ska ”kliva ner i en grop” och att han inte vet hur länge detta ska pågå. 

Visserligen fanns det från start en plan för hur Kalla Fakta-redaktionen skulle agera om Daniel Andersson kände att han måste dra sig ur, där och då. Men att börja jobba på Riks var ändå en väldigt stor omställning. 

– Jag tror att jag ångrade mig flera gånger per dag, men nu befann jag mig där, och skulle vi göra den här granskningen så fanns det inget alternativ, konstaterar Daniel Andersson.

Under ett år pågår alltså hans dubbelliv. Under så lång tid behöver han själv vara en slags bedragare, för det är ju inte bara SD som använder lögner för att försöka påverka, och som ljuger om att de inte gör det – det gör även han. Men för honom är syftet att ta reda på sanningen.

I bokens inledning får vi följa hur han kliver in i sin nya roll. Han går in på SD:s sociala medier och spanar in klädstilen, köper sedan upp sig på skjortor, pikétröjor och kostymer från Zalando. Står framför spegeln och kammar håret i sidbena. Använder vax så att backslicken ska hållas på plats. Han ser ut som en brat. Allt för att hans uppdiktade berättelse ska verka trovärdig:

– Den gick ut på att jag hade pluggat till journalist men att jag inte trodde att det skulle vara så vänstervridet inom media som det var och att jag nu ville in i politiken för att jag brinner för konservatism och tycker att SD är det bästa partiet.

Redan under sin första arbetsdag på Riks reagerar han på de täta kontakterna mellan kanalen som kallar sig för oberoende sverigedemokratisk, och SD. I boken beskriver han det som en buskis.

– Det vore ungefär som om Socialdemokraterna hade suttit i samma byggnad som TV4 och dörrarna hade stått helt öppna mellan dem, personal hade sprungit mellan avdelningarna och tillsammans hade man diskuterat vad TV4 borde rapportera om, delat material med varandra, delat servrar. 

Efter ett par månader på Riks, under vilka Kalla Fakta-redaktionen och Daniel Andersson försöker navigera så klokt som möjligt mellan olika strategier för att komma vidare, ett spännande förlopp att följa i boken, lyckas de till slut få honom anställd på SD:s kommunikationsavdelning. Det är alltså därifrån som trollfabriken drivs.

– Det var ingen av oss på redaktionen som trodde, ens när vi kommit så långt att jag skulle söka jobbet på Riks, att en möjlig utgång skulle vara att jag skulle börja jobba på SD:s kommunikationsavdelning, väldigt nära en av dem som mer eller mindre chefar för trollfabriken och som styrs av Sverigedemokraternas propagandachef. 

De han syftar på är sin dåvarande medarbetare Linus samt Joakim Wallerstein, kommunikationschef hos SD. Daniel Andersson var hela tiden mån om att hålla distans till sina närmaste arbetskamrater under den här perioden. Några av dem lärde han känna och tyckte om.

– Jag tror inte att jag hade kunnat göra det annars om jag inte haft den här brandväggen mellan min roll och mitt riktiga jag. Det är verkligen så att de allra flesta jag jobbade med är supertrevliga, så jag kan absolut känna att jag har förrått dem.

En anledning till att Daniel Andersson ville skriva sin bok är att han vill ge sin egen bild inifrån wallraffandet, förmedla allt sådant som inte rymdes i de uppmärksammade Kalla Fakta-programmen. Det lyckas han med. Bitvis är det en rätt omskakande skildring som bränner till lite extra när han blir personlig. Skrivandet har för honom varit ett sätt att bearbeta den här pressade perioden, liksom hur den påverkat honom. 

I förordet till sin bok skriver han att det här är hans berättelse om det farligaste vapnet som riktas mot demokratin – desinformation och polarisering – och de som brukar det. Han menar att programmen egentligen inte ledde till så mycket och har känt irritation över att den diskussion som väcktes efteråt snarare handlade om definitionen av desinformation än själva avslöjandet. 

Efter att Kalla Fakta visat sina program i maj 2024 håller Jimmie Åkesson ett sju och ett halvt minuter långt tal på Youtube under rubriken ”tal till nationen”, där han kallar Kalla Faktas och övriga medias granskningar för ”en gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”. Jimmie Åkesson ifrågasätter journalisternas trovärdighet och menar att syftet med granskningarna är ”att mobilisera vänsterliberala väljare och att demoralisera Sverigedemokraternas väljare”. Han talar om ”en hämningslös kampanjjournalistik” och ”hemmasnickrade svartmålningskampanjer”. Värst är, menar han, TV4:s Kalla Fakta.

– Det stora problemet var att SD:s motattack mot programmen funkade. Diskussionen kom att handla väldigt mycket om själva granskningen som vi gjorde och om vad desinformation är. Det ifrågasattes också om man kan påstå att det finns en trollfabrik kopplad till SD. Vi stod för att vi kallar det en trollfabrik, men det är inte det som det handlar om. Man kan kalla det vad man vill, det är en trollfabrik ändå och vi visar det med hjälp av en dold kamera.

För att en demokrati ska fungera krävs det att landet har en befolkning som kan värdera det de framröstade beslutsfattarna gör, menar Daniel Andersson. Annars går det inte att rösta utifrån ”en riktig eller verklighetstrogen samhällsbild”. Där har media en central uppgift, betonar han, i att berätta vad som faktiskt sker. Att söka sanningen. Han anser att många journalister låter politiker komma undan med att inte förhålla sig till sanningen och att massmedia som helhet dras in i och spelar med i den här politiska teatern. Och han tycker att politikbevakningen handlar alldeles för mycket om det politiska spelet och vilka partier som ska kunna bilda regering, istället för om partiernas faktiska politik och vad den får för konsekvenser för gemene man. 

Daniel Andersson reagerar ofta på den främlingsfientliga och rasistiska jargong som florerar på bägge arbetsplatserna där han wallraffar. Som när Joakim Wallerstein pratar om att under ramadan, då börjar bilbrännarsäsongen, eller när han påstår att hungriga muslimer skulle vara mer benägna att våldta kvinnor. I den loggbok Daniel Andersson förde blir hans kommentarer om främlingsfientliga uttalanden allt glesare. 

– Men det är inte så att jargongen ändras eller minskar, har vi sett när vi gått igenom inspelningarna, den är densamma hela tiden. Det var jag som blev avtrubbad.

Vi talar om flera frapperande händelser som han skildrar i sin bok. En av dem är när Riks ska göra en opinionsundersökning om hur väljarna reagerar på Jimmie Åkessons uttalande om att moskéer i Sverige borde stängas, böneutropen tystna. Diskussionen på redaktionen handlar om hur de ska kunna påverka svaren i undersökningen till SD:s fördel, utifrån hur de ställer sina frågor. 

– Som journalist reagerade jag väldigt starkt på att Riks inte bara försöker styra opinionen på ett dolt sätt genom sina urval av ämnen utan att de inte heller bryr sig om att försöka ge en objektiv bild av väljarstödet. Det viktiga för dem är att det ska bli ”rätt” svar. Så att man ska kunna visa att Jimmie Åkesson och SD:s bild har ett starkt stöd hos alla väljargrupper i Sverige.

Nu inför riksdagsvalet i höst blir det åter högsäsong för desinformationskampanjer. SD har påstått att de inte längre använder sig av anonyma konton. Ändå har Daniel Andersson sett några av de inslag han själv skapade under sin tid på kommunikationsavdelningen dyka upp på nytt på nätet, material som han vet finns på SD:s server. Han misstänker att det åtminstone förekommer någon typ av nätverk av konton som samordnar propaganda för Sverigedemokraterna, men kan själv inte slå fast att det är kopplat till partiet.

– För att kunna göra det behöver vi förmodligen ta oss in på insidan igen och nu tror jag att den dörren är stängd …

Men tror du att de bedriver den här typen av desinformation fortfarande?

– Det är mycket möjligt att Sverigedemokraterna har satt igång en ny trollfabrik, och det är mycket möjligt att något annat parti gör samma sak, även om vi på Kalla Fakta inte har fått några substantiella tips som pekar på att det är så. Problemet är att det inte går att veta. 

I boken skriver han om ”svart propaganda”, där avsändaren medvetet utger sig för att vara någon annan. En verksamhet som Daniel Andersson menar är i princip riskfri:

– Det finns inte någon som har ansvar för att det här inte ska kunna ske. Sociala medie-företagen tar absolut inte det ansvaret på eget initiativ och makthavarna tvingar varken sig själva eller någon annan att ta ett sådant ansvar. Just därför är det viktigt som medborgare att åtminstone veta att det pågår, både proxy-attacker från andra länder och liknande attacker innanför våra egna gränser.

Det förekommer också propaganda som befinner sig i en gråzon. Daniel Andersson exemplifierar med Socialdemokraternas sajt Aktuellt i politiken som ingår i AIP Media, och hur deras konton sprider politiska budskap:

– Där finns det en medvetet grumlad koppling mellan partiet och AIP. Det är ett sätt att sprida propaganda utan att tydligt visa att den kommer från partiet, men det är ändå en koppling som journalister kan få fram och peka på – att de här två hör ihop. 

När Daniel Andersson började dras in i granskningen på Kalla Fakta gjorde han alltså sin praktik där, under sin journalistutbildning i Göteborg. I samma veva blev han erbjuden en ettårig tjänst på P4 Sörmland. Det var ett svårt val mellan att fortsätta granskningen men utan några som helst garantier om jobb, ställt mot en trygg anställning. Det som blev avgörande var att han tyckte uppdraget var oerhört viktigt.

– Jag kände också att det var jag eller ingen. Vi hade försökt få fram information under ett halvår, jag hade lärt känna rätt personer och om jag plötsligt skulle försvinna så hade det försvårat för en ny person att komma in och ställa samma frågor. Jag vet inte ens om det hade varit möjligt att göra klart projektet om jag inte hade fullgjort det. 

Jag säger något om att han var så ung för ett så ansvarsfullt och riskfyllt uppdrag, att jag inte tänkte på hur förhållandevis oprövad han var inom journalistiken när jag såg Kalla Fakta-programmen. Hur kunde redaktionen lägga ett så stort ansvar på honom? Men det är just hans ålder som gör det hela möjligt, att han blir trovärdig, eftersom medlemmarna i Konservativa förbundet och Ungsvenskarna, där han först nästlar sig in, är unga själva. Och som journalist behövde han vara okänd.

Uppdraget växer och det känns som att besluten att gå vidare blir allt svårare för dig att ta, men det blir också allt knepigare att backa ur. 

– Så var det verkligen. Jag tror inte Kalla Fakta hade ställt frågan om de från början vetat hur länge det här skulle pågå för att jag skulle kunna bevisa att SD använder sig av odemokratiska metoder. Från början handlade det om att jag bara skulle gå med i partiet och luska lite.

Den person han har närmast kontakt med på Kalla Fakta är Emil Hellerud. 

– Hans uppgift var dels att försöka hålla koll på mitt mående och dels att samtidigt driva projektet framåt, att jag skulle förstå att det jag gör är viktigt och stötta mig i det. Det var hela tiden en balansgång för honom. 

De kommer allt närmare sitt mål, men det blir också allt jobbigare för Daniel Andersson att leva dubbelliv. Han jobbar i stort sett konstant. När arbetsdagen är över har han ofta debriefing-möten med Emil Hellerud. Det blir inte mycket tid till återhämtning. 

Fem av hans närmare vänner, som också är journalister, samt hans sambo Sofia, känner till hans wallraffande. Det har han lyckats få igenom även om Emil var tveksam och höll emot, med tanke på risken för läckor. 

– Jag ville inte behöva förhålla mig till lögnen även när jag umgicks med personer som jag känner väl och som jag ville kunna vara öppen och ärlig med. Det skulle ha blivit en press som jag var helt övertygad om att jag inte hade klarat av. 

En stark rädsla hos honom är att han under någon presskonferens ska stöta på någon gammal kollega. Vilket till slut också sker när Stefan från GP:s Stockholmsredaktion dyker upp, som han haft ett nära samarbete med sommaren innan. Han är tvungen att berätta att han är där för Riks räkning. Stefan tittar undrande på honom, frågar hur han mår, om allt är bra. Det sitter journalister runt dem och SD:s pressekreterare står bara en bit bort – han kan inte berätta sanningen.

– Det var en av de mest pressade situationer som jag upplevde. Risken att det här skulle spridas var så himla uppenbar. Och så just för att det var Stefan. Han visste att jag sökt jobb, hade önskat mig all lycka och sagt att jag skulle höra av mig om han kunde hjälpa på något sätt. Att behöva ljuga för honom … 

Vid ett annat tillfälle blir han så psykiskt pressad att han får en panikångestattack. Han har fått veta att det ska komma en journalist och fotograf från TV4 dagen därpå, som inte känner till hans uppdrag, för att intervjua Joakim Wallerstein. Daniel Andersson är orolig för att teamet ska få syn på honom och råka nämna för Wallerstein att han tidigare praktiserat på TV4. Det här aktiverar återigen hans rädsla för att information om att han numera jobbar på SD ska spridas som ringar på vattnet. 

När han kräver av Emil Hellerud att själv få välja vilka personer som TV4 ska sända till Riks, och i förväg berätta för dem om sitt wallraffande, uppstår det en rejäl krock mellan dem. De gör olika riskkalkyler och har svårt att mötas. Daniel Andersson beskriver hur han blir mer och mer känslosam, vandrar runt i cirklar i vardagsrummet och byter med jämna mellanrum den hand han håller mobilen med eftersom hans händer skakar, medan hans röst blir allt högre. Samtalet pågår i över en timme utan att de kommer närmare en lösning. De har kört fast. 

När klockan har passerat midnatt kommer Sofia hem. Han har legat en stund och försökt somna men inte kunnat, för kroppen skakar fortfarande. När han luftat sina tankar för henne släcker de lampan. Det är då han plötsligt känner det, hur ett tryck lägger sig över bröstet. Hur andningen blir hackig och snabb. Fingrarna domnar, ett efter ett och domningarna sprider sig sedan upp längs armarna. Han blir yr. Sofia gör sig redo att ringa 112. 

Panikångesten kommer sig av att han upplever att han förlorat makten över sin egen situation.

– Det var oerhört viktigt för mig, att känna att jag hade den makten, om jag skulle klara av att leva det här dubbellivet. 

Det har vid flera tillfällen uppstått skav i kommunikationen mellan Daniel Andersson och Emil Hellerud, men just här hotar han till slut med att hoppa av hela projektet.

Tänkte du på allvar säga upp dig?

– Absolut, där och då, det hotet var på riktigt. Jag försökte lägga fram rimliga argument för Emil och när jag inte kände att de hörsammades så reagerade reptilhjärnan. Jag kände att det här är den enda vägen ut nu, att lämna uppdraget. Att han måste lyssna på mig.

Daniel Andersson återkommer flera gånger i sin bok till just det, att han ofta upplever sig ifrågasatt när han börjar tala om hur han faktiskt mår och menar att det var ett av de största problemen för honom. Till sist lyckades han själv driva igenom att få hjälp av en psykolog. 

Hur ser du på det här idag?

– I efterhand kan jag se att Emil och teamets tanke var att försöka diskutera sig fram till den bästa lösningen, att man stöter och blöter frågor gemensamt så länge som det behövs. Och jag är övertygad om att de inte hade gjort något som jag inte gått med på. Det fanns en röd linje, jag hade hela tiden ett veto, jag kunde avsluta när som helst. Det fanns förberedelser för det och de visste att jag visste det. Det var därför de kände att de kunde pusha mig lite. Men från mitt perspektiv kändes det som att vi pratade förbi varandra. 

Daniel Andersson är uppväxt i Lödöse, i Lilla Edets kommun. Det är ett starkt SD-fäste vilket kan ha hjälpt till att göra hans uppdiktade berättelse trovärdig. Han kommer inte från ett akademikerhem, förklarar han. Det fanns visserligen böcker hemma men de var inköpta på någon bensinmack. Och det var inte samhällsfrågor eller politik som diskuterades runt matbordet eller framför tv:n ”om man inte räknar eventuella kommentarer om nyhetsankarens kläder när bordet dukades inför tacokvällarna till Let’s Dance”, skriver han i sin bok. Det är tydligt att han i och med sin journalistutbildning klev in i en ny värld och har gjort någon form av klassresa. 

– Jag tänkte inte att journalist var ett yrke som man kunde plugga sig till, utan mer att det var en titel på dem som syns i tv ibland, ungefär som komiker eller programledare.

Det som framför allt fick honom att söka sig till journalistiken är hans rättvisepatos, något han har fått med sig hemifrån. Han beskriver det som ett filter han betraktar världen genom. Som journalist har han i olika reportage skildrat orättvisor på olika nivåer. I boken handlar det om ett mer övergripande plan, hur samhället i stort och väljarna drabbas av desinformation. Det senaste jobbet han gjorde på Kalla Fakta tar däremot fasta på ett enskilt försäkringsärende:

– Där handlar det om en liten människa som drabbas ekonomiskt av att det finns strukturella problem i samhället.

Ett annat framträdande drag hos Daniel Andersson är hans integritet.

– Jag har kanske lite väl stark integritet ibland. Man måste inte alltid säga vad man tycker men för mig är det väldigt viktigt att jag och alla andra har rätt att få uttrycka sin syn på någonting. Jag kräver min rätt. Men ibland önskar jag att jag hade varit lite mer medgörlig. 

Menar du gentemot redaktionen?

– Nej, i allt egentligen. Jag har spelat fotboll och skadat mig många gånger, fått knäskador och så där och aldrig fått ut någonting från försäkringsbolaget fast jag borde fått det och alltid varit onödigt angelägen om att de ska veta vad jag tycker om det. Jag tror att det här hänger ihop med mitt rättvisepatos.

Den person som var det allra starkaste stödet under wallraffandet var hans sambo. Han är övertygad om att han inte hade klarat av det utan Sofia, och tror inte heller att projektet hade blivit lika framgångsrikt utan henne. De träffades under journalistutbildningen i Göteborg och hade varit ett par i knappt ett år när granskningen startade.

– Jag tycker det är sjukt att hon orkade med det. Varje dag kom jag hem och berättade, vissa gånger i två timmar, om vad som hade hänt. Hon visste mer om min roll än vad jag egentligen visste, hade koll på allt. Och medan jag hade mina skygglappar på och körde framåt, så hade hon istället en utifrånblick. Hon har hela tiden varit en nykter röst. 

När han och Emil Hellerud hade bollat en strategi eller väg framåt så bollade han den alltid vidare med Sofia. Inte sällan gav hon nya förslag på vad han skulle säga och hur han skulle agera istället.

Följde du hennes råd?

– Absolut. Jag skulle säga att hon hade rätt, så gott som alltid. 

Hon hade förmåga att uppmuntra honom när han trodde att han inte skulle orka längre, påminna honom om vilket oerhört viktigt avslöjande som han var på väg att göra. Hon har också stöttat honom i vad han behövde kräva. Som när hon tryckte på att han inte skulle tacka ja till uppdraget om TV4 inte kunde erbjuda honom en anställning under en period framåt, med lön och möjlighet till psykologstöd. 

– Hon visste vad jag behövde göra men kunde också se vad som absolut inte var värt att jag skulle utsätta mig för – sanningen har också ett pris. 

Vad var det som gjorde att Daniel Andersson inte kraschade, psykiskt sett? Bortsett från stödet från Sofia påtalar han vikten av att han har nära vänner och en nära relation till sin familj. Enligt sin psykolog har han en god förmåga att hantera och återhämta sig från långvarig stress. Dessutom är han en person som gärna söker sig till utmaningar. Sofia, som jag mejlar några frågor till, skriver att det är hans envishet, nyfikenhet och förmåga att fokusera fullt ut på projektet, som bidragit mycket till att han höll ihop. Men också hans förmåga att snabbt kunna hantera utmaningar. Han fick under sitt wallraffande ofta försöka ”anpassa sig efter nya, oväntade situationer och det visade sig att han löste det riktigt bra”.

Att möta utmaningar och lösa problem är en typ av stress, men den här ständiga oron för att bli avslöjad, är inte det en annan form av stress?

– Visst, att jag behövde ljuga varje arbetsdag la till ytterligare en sten i ryggsäcken. Men rädslan att bli avslöjad tror jag finns mer eller mindre hos alla. När man en gång har ljugit om sig själv så finns det ett socialt pris i att sedan säga att det inte stämmer, att man bara skojade. Det kan handla om en skitsak, som att man sagt att ens favoritfärg är röd och sedan ändrar sig.

Fast för din del var det ju betydligt mer än så som stod på spel.

– Jo, det är olika saker, att ljuga om en enskild detalj och om hela sitt liv, men även om man bara ljugit om något litet kan man känna en rädsla för att någon ska upptäcka det. 

Det finns flera tillfällen då Daniel Andersson tror att han är på väg att bli avslöjad, som när hans kollegor undrar varför han ställer så många frågor, om han kanske är utsänd av Dagens ETC? Hans strategi är att spela med, skämta bort det, och det fungerar. 

Mot slutet, när han ska försöka lirka fram granskningens sista pusselbit, få en bekräftelse från Joakim Wallerstein på att Jimmie Åkesson känner till trollfabriken, undrar Wallerstein plötsligt om han spelar in samtalet. Wallerstein ber att få titta i Daniel Anderssons mobil, han blir tvungen att överlämna den. Visserligen är han rätt säker på att inspelningen inte kommer synas på displayen, det är fixat i förväg, men pulsen går upp medan Wallerstein granskar mobilen. Efter vad som känns som en evighet lämnar han tillbaka telefonen och sjunker tillbaka i skrivbordsstolen.

Hur panikslagen var du i det här läget?

– Där slog det i taket. 

Strax därefter kommer den dag då han ska ta sig ut ur getingboet och åter behöver konfronteras med Wallerstein som, enligt Daniel Andersson, upprätthåller en väldigt tydlig hierarki på sin avdelning. När folk inte gör det de ska blir de snart varse det.

– På något sätt är det väl det som är den bakomliggande orsaken till att jag tyckte det var så otroligt jobbigt att säga upp mig. Jag visste att jag skulle få en avhyvling. 

Wallersteins strategi är först att försöka manipulera Daniel Andersson att vara kvar, genom att påstå att han genom sin uppsägning kapar grenen för sig själv. När det inte fungerar slår han om och hotar med att om Daniel Andersson berättar något om deras verksamhet eller det som sagts därinne så kommer de att leta fram all skit om honom som finns på internet och sprida den.

– Det jag egentligen skulle vilja göra just där och då är att springa därifrån. Men min väska står i andra sidan av rummet, dörren är i mitten och jag måste ha med mig mina grejer. Jag vill också hinna tömma min dator och ha koll på vad jag lämnar efter mig – allt det där står i vägen för att kunna fly och aldrig mer komma tillbaka.

Så fort som Daniel Andersson efter sin uppsägning har lämnat SD:s lokaler släpper den anspänning som han levt med så länge.

– Jag tror aldrig jag har känt en så tydlig frihetskänsla tidigare i mitt liv. Det var som att ha levt i ett vakuum och plötsligt kunde jag andas igen. 

Hela perioden fram till publiceringen av programmen håller den där lättnadskänslan i sig. Men efter att de sänts dyker hoten upp, på Messenger och mejl. Inget av dem har varit något som gått att driva vidare rent juridiskt, utan det har mer handlat om förtäckta hot av typen ”du borde skaffa livvakt”. Betydligt mer allvarligt tycker Daniel Andersson att Jimmie Åkessons ovan nämnda uttalanden om programmen var, där han även påstod att det vänsterliberala klägget skulle ha konspirerat mot Sverigedemokraterna på uppdrag av Socialdemokraterna för att hindra folk att rösta på SD i det EU-val som snart skulle hållas. 

– Jag upplevde det som att han faktiskt riktade ett hot direkt mot mig, att han indirekt sa att vi journalister som gjorde granskningen, den här redaktionen och hela Mediesverige, att det är vårt fel att Sverige ser ut som det gör, att vi inte vill Sverige väl, att vi är landsförrädare. Det kunde tolkas som ett slags call to action av SD:s mer radikala svans.

Så vad har den här granskningen egentligen kostat Daniel Andersson? Numer tittar han sig noggrannare omkring än tidigare, berättar han. Han har en ständig vaksamhet eller beredskap påslagen. 

– När jag kliver ut från TV4-huset ser jag mig alltid om åt båda hållen och jag har alltid mössa eller keps på mig när jag rör mig bland folk.

Han är inte heller lika stresstålig som tidigare. Och han har trots allt investerat ett helt år av sitt och Sofias liv i det här.

– Så det har kostat väldigt, väldigt mycket. Men å andra sidan har jag också fått ett jobb på en av Sveriges främsta grävredaktioner. Jag får jobba med den typ av journalistik på heltid som jag brinner för. 

Han är tacksam och stolt över det som han och redaktionen har åstadkommit och över att de gav honom förtroendet.  

Men var det värt det?

– Jag har väl sagt tidigare och står fast vid att det var värt det, för att det var ett viktigt avslöjande. Vi har lyft upp en fråga på dagordningen som handlar om vad vi har för spelregler i en demokrati och hur vi förhåller oss till dem. På det sättet var det värt det, men med brasklappen att om någon hade ställt samma fråga till mig idag och jag hade vetat vad konsekvenserna skulle bli, då hade jag inte klivit in i det.

Med sin bok vill Daniel Andersson nu sätta punkt för den här perioden av sitt liv. Hans ambition är att inte blicka bakåt något mer. Samtidigt blir det nog svårt att inte bära med sig de här erfarenheterna. De har ändå satt sina spår, säger jag. Det håller han med om.

En sak är säker, du kommer inte kunna wallraffa igen.

– Nej, och det känns väldigt skönt, att jag alltid kan dra det kortet.