Drömmen om svenskt uran: ”Landskap utan liv”

30 maj 1976. Dagen är kall, men Jan Lindholm är varm i närvaron av 8000 människor hopträngda i en hage. Nu skrivs historia. De som samlas är förbannade. De står intill den två kilometer långa krater som är resterna av Sveriges hittills enda urangruva Ranstad.

Sedan 1969 har gruvan stängt men nu sju år senare vill statliga LKAB låta den återuppstå. Tio gånger större ska den bli dessutom. Hela deras bygd ska förvandlas till oigenkännlighet, fruktar människor från Falköping i söder till Skövde i norr. De utropar ”Västgötabergens dag”, men vreden räcker till aktiviteter i en vecka. Totalt deltar 25 000 människor, rapporterar Falköpings tidning. Så många har aldrig tidigare deltagit i en miljöaktion. Inte ens i huvudstadens almstrid, konstaterar lokaltidningen och en viss förtjusning kan anas mellan raderna.

Samlingen i hagen är crescendot på den protest som blir framgångsrik. Planerna skrotas. Fallande världsmarknadspris på uran bidrar till att kratern så småningom fylls med vatten och får namnet Tranebärssjön.