Svenska medaljhoppet: ”Jag är inte snäll mot mina ben”

– Jag är otroligt glad. Jag var ju taggad till tårna och satt bara och väntade på att få åka, säger hon. 

Ebba Årsjö fick ansluta till VM sent eftersom hon fick covid-19 precis före mäster­skapet. Hon kom dit precis till storslalomtävlingen. Men ­slutade med, som hon själv kallar det, ett fiasko.

– Det var riktigt tufft. Jag kom dit och skulle leverera och så totalmissade jag och körde ur. Det var jobbigt mentalt.

Men utförsåkaren från Vemdalen är känd för sin vinnarskalle. Hon tog revansch direkt i den efterföljande slalomtävlingen och vann överlägset, 4,44 sekunder före ryskan Varvara Vorontjichina. Guld nummer två kom i parallellslalom dagen därpå.

Allvarlig muskelnedsättning

Årsjö har nämnts som ett stort svenskt guldhopp i Paralympics hela säsongen och VM-gulden minskar inte direkt förhoppningarna.

– Jag tänker inte riktigt så. Jag ska bara dit och köra fort. Paralympics ska bli så stort. En riktig upplevelse. Jag kommer nog att bli överväldigad men det är något alla runt mig har förberett mig på länge.

Hon tävlar i klassen LW4. Här kan konkurrenterna sakna till exempel en arm, ha ett amputerat ben under knät eller en cp-skada. Årsjö kvalar in i klassen med sin allvarliga muskelnedsättning i högerbenet. Muskelnedsättningen är en följd av det medfödda syndromet Klippel-­Trenaunay-Webers syndrom.

– Förutom muskelnedsättningen har jag heller ingen normal hud och benet har grova åderbråck och ytliga blodkärl från höft till tåspets. Utseendemässigt har det påverkat mig mycket. I tonåren var det jättejobbigt. Smärtan är jobbig, men det värsta är nästan att jag inte kan vara i solen. Jag löper hög risk för hudcancer.

Bytte i gymnasiet

Ebba Årsjö förklarar att högerbenet är så svagt att hon inte ens kan göra en enda ordentlig benböj med det. Det är tekniken hon har sedan barnsben som till stor del ligger till grund för att hon ändå kan åka så bra som hon gör.

– Jag kör mycket med vänsterbenet. Lårmuskeln och rumpmuskeln är helt okej på högerbenet och de kan jag använda ganska bra, men från knät och ner har jag knappt någon styrka.

Trots att hon levt hela livet med muskelnedsättningen tävlade hon länge mot Sveriges alpina elit och höll hög nivå bland tjejerna i samma ålder. När det var dags att börja gymnasiet flyttade Årsjö med familjen från Norrköping till Vemdalen för att gå på skidgymnasiet i Östersund.

– I ettan på gymnasiet hade jag också ganska bra resultat, men kroppen växte och benet stod still. Då kom parasport på tal och jag pratade med mina närmaste om det i flera månader innan jag sökte.

Tidigare hade bara familj, släkt och nära vänner känt till hennes funktionsnedsättning. Den syntes inte när hon hade byxor på sig och gick därför att hålla hemlig. Men nu blev det dags att berätta.

– Det var det läskigaste jag gjort. Men folk har varit så positiva. Vägen in i parasporten har ändrat mitt sätt att se på mig själv och mitt ben. Tidigare hade jag en ganska negativ bild. Men nu känner jag mig inte ensam. Jag mår bättre.

Lång återhämtning

Inklassningsprocessen till parasporten blev lång men 2020 kunde Ebba Årsjö debutera i världscupen. Hittills har hon elva segrar i världscupen, varav fyra den här säsongen. I Åre den gångna helgen vann hon i både super-G och storslalom.

Planen är att ställa upp i samtliga fem discipliner i Paralympics – störtlopp, kombination, super-G, storslalom och slalom – trots att varje tävling tar enormt på krafterna. Speciellt i störtlopp och super-G. Där är krafterna stora och banorna långa, och Ebba Årsjö beskriver smärtan i benet som nästan outhärdlig.

– Jag har ständigt ont men i störtlopp pressar jag den smärtan till gränsen. Jag är inte snäll mot benen. Efter ett åk är det snabbt av med pjäxor och lägga dem i högläge. Det tar flera dagar att återhämta sig. Jag märkte under mina två veckor med corona att det var jättebra för benen med vilan. Men på Paralympics blir det bara till att bita ihop. Går det inte så går det inte.