För att få fler flickor och pojkar att börja idrotta satsar Riksidrottsförbundet, distrikts- och specialidrottsförbunden stora pengar varje år. Även kommuner är med i rekryteringsarbetet. Det handlar oftast om projekt där ribban sänks genom att avgifter och krav på utrustning tas bort. Eller att tävlingsmomentet tonas ned.
– Problemet är bara att den ordinarie verksamheten i idrottsklubbarna, som deltar och vill rekrytera, oftast inte ändras vilket gör att hindren finns kvar. Utvärderingar av RF:s satsningar Handslaget och Idrottslyftet visade att det inte blev fler barn i föreningarna, säger Johan Högman.
Insatser når inte rätt barn
Johan Högman är doktorand i pedagogiskt arbete på Karlstads universitet och publicerade nyligen avhandlingen ”Barn i rörelse – om förutsättningar för utveckling i alternativa (?) idrottsaktiviteter”. I den ger han flera anledningar till att insatserna – som brukar kallas idrottsskolor, prova på-idrott eller liknande – inte ger det resultat många hoppas. En är att aktiviteterna främst drar till sig barn som redan är idrottsintresserade. De barn som rör sig allra minst lockas sällan dit.
– Man pratar ofta om ekonomi som en barriär. Men dålig ekonomi i sig leder inte till inaktivitet, utan den i kombination med andra orsaker. Det kan handla om barn som inte har motivationen, som inte tycker det är värt ansträngningen. De har kanske inte fått värderingarna hemifrån att det är viktigt att röra på sig. Och ofta har dessa barn en lägre tilltro till sin fysiska förmåga.
Långsiktighet behövs
Men hur ska samhället nå de här barnen? Johan Högman anser att det krävs projekt som riktar sig mot en mindre grupp barn, och att de får en mer långsiktig stöttning. Några prova-på-tillfällen som erbjuds alla barn är inte en lösning.
– Om man utgår ifrån att det handlar om barnets dispositioner, att det inte har någon tilltro till sig själv, så kan man nå de här barnen. Ett bra exempel är ”Girls on the run” i USA. Det är ett löpprogram där man är jättenoga med de psykosociala tillgångarna. Där finns en genomtänkt plan för hur man jobbar med självkänsla, och där ser man också skillnad i fysisk aktivitet på lång sikt.
Vill klubbarna förändras?
En slutsats Johan Högman också drar är att ett sätt att öka andelen fysiskt aktiva barn vore att kanalisera medel till föreningar som har genuint hälsofrämjande mål. Han tycker att samhället behöver hitta en annan väg eftersom de flesta idrottsföreningarna uppenbarligen inte vill förändra sin verksamhet.
– Det finns en värld av olika aktiviteter som inte kodas till idrott, men som lockar till fysisk aktivitet. Jag har fått flera uppslag från inaktiva barn när vi frågat efter fysisk aktivitet som de faktiskt ägnar sig åt. Pokémon Go är en sådan aktivitet. Det kan även vara hundpromenader, alltså fysisk aktivitet i den enklaste formen. Jag kan tänka mig en förening som tar utgångspunkt i det sociala, där deltagarna träffas och kör olika saker varje vecka.
Bättre på landet
Lars Andersson är verksamhetschef RF-Sisu Värmland och har tagit del av Johan Högmans avhandling. I sitt dagliga arbete ser han den stora utmaningen med att få fler barn och unga till idrottsföreningarna.
– Det är jättelätt att anordna nattfotboll på fredagar, och alla tycker det är kul. Men hur gör vi det hållbart så att det inte stannar där? Danmark har två riksidrottsförbund. Det ena är inriktat på elit och det andra jobbar bara med breddidrott. Kanske är det en väg att gå. Alla vill inte tävla.
Han berättar att förbundet försöker få Värmlandsföreningarna att tänka nytt och erbjuda något annat så att det passar alla. Precis som Riksidrottsförbundets Strategi 2025 förespråkar, där ett av målen är en inkluderande idrott för alla.
– I det arbetet blir den här avhandlingen ett jättebra underlag. Vi behöver tänka utanför boxen och det behöver inte se ut som det alltid har gjort, säger Lars Andersson.
– Jag upplever att föreningarna på landsbygden är bättre på det. Där måste man se till att verksamheten passar för alla. Stadsföreningarna får sina medlemmar ändå och har fullt upp med dem som redan är där.
