Guldhjälten i ny roll

I det magiska och minst sagt oväntade guldet 1995 var han målvakten som slog igenom på allvar. Nu, nästan 20 år senare, fyller Bo ”Bosse” Ahl en annan roll i föreningen han aldrig riktigt lämnat.

1995 var året då hela hockeysverige var i chock efter att ett uträknat lag kammat hem guldet. Jönköping stod stilla då HV71 tagit sitt första SM-guld någonsin. En av de allra största hjältarna då hette Bosse Ahl, som i samband med guldfirandet beskrev sin stora glädje med uttrycket ”överstyvt”, välkänt för alla lokalbor.
– Vi hade smugit med hela året och ingen trodde på oss. Men vi kämpade på och det gick ju rätt bra till slut, säger han.

För egen del var det inte tänkt att Bosse ens skulle vakta kassen det året. Förstemålvakt inför säsongen var nämligen landslagsmeriterade Peter Åslin.
– Vi stod ungefär lika många matcher under grundserien men när det började dra ihop sig till slutspel valde tränare Sune att satsa på mig, vilket jag är mycket tacksam över, säger Bosse.

Efter guldet blev det ett år i Tyskland och Nürnberg. En turbulent tid med mycket skador, petningar och sin pappas bortgång, något som inte underlättade spelet på planen. När det sedan var dags att komma tillbaka till Sverige och HV71 var målvaktsposterna redan fyllda; Kari Takko och Stefan Liv var de två burväktarna. Således blev det tre år i Timrå innan andra sejouren i HV71.
– Jag hade alltid tankarna på HV under tiden jag var borta och ville komma tillbaka. Sedan när jag återvände och spelade den andra perioden i klubben blev utfallet inte så lyckat som den första, då vi ju bland annat vann guld. Jag drogs med knäskadan jag fått några år tidigare och samtidigt började ju Stefan Liv växa ut till en stormålvakt. Jag försökte vara där och stötta honom istället för att flåsa honom i nacken och konkurrera med honom.

När läkaren till slut sa till Bosse att det var dags att sluta med hockeyn och tänka om på grund av knäskadan, blev det en stor förändring i hans liv.
– Det var inte mycket till knä kvar så jag var rätt inställd på att sluta då ungefär. Men jag måste erkänna att det var en tomhet som infann sig efter hockeyn. Alla lagkompisar och all gemenskap bara försvann ur mitt liv. Jag hade inte insett vilken omställning det skulle bli helt enkelt.