Efter en dramatisk julhelg bestämmer sig Kristian för att bryta med sin familj. Han åker tillbaka till London, dedikerar sitt liv åt fotokonsten och driver runt i stan på jakt efter revolutionerande motiv. Han är en medelmåttig student med extremt höga tankar om sig själv. Gång på gång dyker han upp på skolans presentationer, redo att hyllas till skyarna, för att istället bemötas med hård kritik från lärarna.
Det är en ytterst otäck protagonist att umgås med i nästan 500 sidor, vilket inte gör boken mindre fascinerande.
På puben Cutty Sark, där Kristian tillbringar majoriteten av sina kvällar, stöter han på allkonstnären Hans. Kristian irriterar sig på sin nyfunna vän och beskriver honom som pompös och mästrande, men det säger mer om Kristian än om Hans. Kristian föraktar allt han ser, han har en svart och misogyn blick på sin omgivning som blir allt mer gränsöverskridande under berättelsens gång. Det är en ytterst otäck protagonist att umgås med i nästan 500 sidor, vilket inte gör boken mindre fascinerande.
Hans introducerar Kristian för den brittiske dramatikern och poeten Christopher Marlowe som under det sena 1500-talet satte upp pjäsen ”The Tragical History of Doctor Faustus”. Faust-myten, där en ung man förhandlar med djävulen och offrar moralisk integritet i utbyte mot framgång och makt fungerar som ett gevär på väggen i ”Nattens skola”.
Boken rör sig i ”dark academia”-genren, associationerna går till Donna Tartts bok ”Den hemliga historien” och Peter Weirs film ”Döda poeters sällskap”. Verken förenas i fascinationen för de sköna konsterna, att fullständigt hänge sig åt dem, på bekostnad av exakt allt.
Det febriga flanerandet, paranoian, det klaustrofobiska studentrummet och dess misstänksamma grannar får Kristian att påminna om Raskolnikov från Dostojevskis ”Brott och straff”.
Samtidigt återkommer jag under läsningen flera gånger till Fjodor Dostojevski som utforskats tidigare i Knausgårds ”Morgonstjärnan”-svit, framför allt i ”Vargarna från evighetens skog”. Det febriga flanerandet, paranoian, det klaustrofobiska studentrummet och dess misstänksamma grannar får Kristian att påminna om Raskolnikov från Dostojevskis ”Brott och straff”.
I den första delen som utgör drygt halva boken följer vi Kristian i hans aspirerande fotograferande. Efter en konflikt med en hemlös man som får allvarliga konsekvenser lossnar något. Kristians bilder börjar få liv och i de andra tre delarna av boken, som utspelar sig 24 år senare, följer vi den framstående fotografen Kristian Pedersen som planerar en stor retrospektiv utställning på Museum of Modern Art i New York.
Att få allt man ber om har alltid ett pris.
Karriären blomstrar och familjelivet med frun Jelena och sonen Leo fungerar fint. Den sexåriga Leo har, åtminstone delvis, lyckats bryta sig igenom Kristians istäcke och vår huvudkaraktär har för första gången börjat bry sig om en annan människa. Han har fått allt han önskat, men som karaktären Hans skrattandes säger i slutet av boken: Att få allt man ber om har alltid ett pris.
Här går den gråskaliga mystiken över till att bli becksvart. Men trots det fortsätter texten glöda. Berättandet har ett outsinligt driv och eftersom språket är ett medel snarare än ett mål är böckerna tillgängliga. Och för den som tycker det tar emot att börja från början med ”Morgonstjärnan” kan jag meddela att ”Nattens skola” går exakt lika bra att läsa fristående som i en del av sviten.
Knausgård har, fyra vårar i rad, levererat magisk litteratur. Böcker som ger mening åt det meningslösa. Som får en att blicka ut mot världen och se den på nytt. Han skapar ett universum och får skapandet att se så enkelt ut. Det gör honom till en gudomlig författare.
