E. P. Uggla ger fantasyn en adrenalinspruta

Varje gång jag plockar upp en svensk fantasybok stålsätter jag mig för det oundvikliga. Hela kroppen spänner sig. Pulsen rusar. Tänderna ilar. Jag slår upp första sidan, och där har vi den: fantasysvenskan. Den störigaste varianten av äran och hjältarnas språk, ett tillgjort ålderdomligt malande fyllt av arkaiska ord och omedvetna anglicismer. Föreställ dig, om du kan, en hel roman skriven av en lundaspexare och en Flashback-nationalist. ”Ity ädle springare” och så vidare i 467 sidor. Av någon för mig outgrundlig anledning är 95 procent av all svenskskriven fantasy så.

Men inte ”Drakar och demoner: Sveket” av E.P. Uggla, den andra boken i trilogin som började med ”Uppvaknandet” (Bonnier Carlsen, 2023). Här liksom i föregångaren skriver Uggla med ett levande, ungt och nästan vanvördigt språk. ”Tamea skyndar före orchen uppför trappan som det rikspucko hon är”, lyder en okonventionell mening i ”Sveket”. ”Nu har han hamnat i Dimmornas fucking dal”, kunde man applåderande läsa i ”Uppvaknandet”.